Det är förstås inte en slump att det här inlägget med Norrlandsvinkel kommer i slutet på veckan. Det är så det brukar vara. Om det blir lite tid över i vädersändningen så nämner man Norrland i svepande ordalag och gör ingen större skillnad på Gävle eller Kiruna.
Det där n-ordet förresten, det får man inte säga. Ja, ni vet vilket n-ord jag menar. Norrlänning. Man säger istället norrbottning, västerbottning, Pitbo, Bodensare och så vidare. Jag hänvisar till den vetenskapliga undersökning som VK gjorde i våras ”Är det okej att klumpa ihop allt ovanför Stockholm som Norrland?” Svaret är förstås nej. Min landsända är så undanskuffad, bortglömd och missförstådd som det är, vi har mindervärdeskomplex trots att vi absolut inte borde ha det. Det finns blomstrande regioner i Norrland, såväl som utflyttningsbygder, precis som det gör i resten av Sverige, men bilden som sprids är ofta förenklad och snäv. Och stereotyp. Både när det gäller Norrland och Norrbotten och norrlänningar. Man är lite mer bakåtsträvare, lite trögare, lite tystare, lite mer macho, lite mer bidragstagare, lite gnälligare, Jägarna är en dokumentär och kulturskymning råder.