av … men som absolut fungerar ibland om författaren är tillräckligt skicklig, är temat på dagens inlägg. Det går trender i litteratur och även inom olika genrer. Hur många feelgoodböcker har vi till exempel inte läst om kvinnor som lämnar staden för landsbygden och startar upp något litet café eller kanske en second-hand-butik. Inte sällan träffar de någon butter och charmig bonde eller snickare, alternativt någon gammal ungdomsförälskelse om det är så att de flyttar hem till sin barndomsby eller ett hus de ärvt av en äldre släkting. Det betyder inte att alla sådana böcker är dåliga, men det är svårt att trolla fram samma kanin ur samma hatt gång på gång, utan att det blir rätt tråkigt och förutsägbart. Även spänningsgenren lider av allt för många trender och upprepningar och några av dem stör mig extra mycket.
För mer än 25 år sedan läste jag Val McDermids bok Sjöjungfrun sjöng sin sång och blev helt tagen. Författaren använde sig nämligen av det udda knepet att låta mördaren själv berätta i kursiva avsnitt om sig själv och de brott hen planerade. Nu är det knappast något unikt, utan snarare ett väldigt uttjatat grepp. Få författare lyckas göra något vettigt av det.
Två väldigt olika poliser som tvingas jobba tillsammans är också minst sagt tröttsamt. Visst fattar jag att en mer erfaren polis säkert behöver handleda en mer oerfaren dito, men måste precis allt vara olika mellan dem? Det var lite charmigt när Elizabeth George lät den snobbige kommissarie Lynley arbeta tillsammans med den frispråkiga Barbara Havers och visst finns det andra par som är trevliga att följa, men ibland är det som att författare verkligen slår knut på sig själva för att skapa så udda par som det bara går. Det blir lite krystat.
På samma sätt har det gått inflation i huvudpersoner som är unga, arga kvinnor med ett trassligt förflutet. När Stieg Larsson introducerades för Lisbeth Salander i Män som hatar kvinnor kändes det nyskapande, men sedan dess har denna typ av karaktär blivit en riktig stereotyp. Lika många är kvinnorna som tagit över den destruktiva rollen som alkoholiserad och sexmissbrukande polis från den medelålders mannen. Denise Rudbergs Agneta Thorén i Queenserien är en sådan polis som jag ändå inte kan låta bli att gilla, men alla författare lyckas verkligen inte att skapa en balans i eländet.
Något som jag faktiskt inte riktigt tröttnat på om det sköts snyggt är fokuset på polisers vardagsliv som en del av historien. Jag föredrar absolut realistiska vardagsskildringar framför beskrivningar av destruktiva liv. Speciellt i längre serier uppskattar jag att få följa huvudpersonerna genom olika skeden i livet. De första böckerna i Anna Janssons serie om Maria Waern kändes väldigt nya och fräscha när de kom, men den serien har jag gett upp för länge sedan. En serie jag följde tills den tog slut var däremot Elly Griffiths serie om Ruth Galloway. Egentligen är det en serie som innehåller en massa irriterande element, men just karaktärernas liv tyckte jag mycket om att följa.
Det mest irriterande med böckerna om Ruth är att hon alltid lyckas hamna mitt i de mest osannolikt farliga situationer man kan tänka sig. När en författare använder sig för mycket av den ingredienser för att skapa spänning blir jag ofta irriterad. Det kan handla om att en mördare siktar in sig på en av utredande eller någon av deras anhöriga, eller att huvudpersonen tar orimliga och onödiga risker. Visst är det med säkerhet så att poliser är utsatta, men det här är alldeles för vanligt i böcker. Jag älskar till exempel Peter James serie om Roy Grace, men att han lever efter allt han blivit utsatt för är verkligen otroligt.
Nu är det ändå hyfsat trovärdigt att poliser hamnar i farliga situationer, men jag blir riktigt trött ibland när andra yrkesgrupper ska ge sig in i jakten på riktigt farliga brottslingar. Ofta är de journalister och det kan fungera bra, men också irritera mig rejält. De första böckerna Liza Marklund skrev om Annika Bengtzon kändes det som ett nyskapande grepp. Nu är det långt ifrån alltid så. Det handlar inte om att jag är principiellt emot att huvudpersonen i kriminalromaner är någon annan än en polis, men det finns gränser för hur udda yrken brottsutredare kan ha.
Korrupta poliser är också något som är osannolikt vanligt förekommande i kriminalromaner. Ofta är det någon huvudpersonen tycker riktigt illa om, som Harry Holes nemesis Tom Waaler och just det fallet är riktigt spännande att följa, men så är det inte alltid. Det är som att varje polisroman måste ha minst en korrumperad och/eller våldsam polis bland karaktärerna, vilket kan bli minst sagt tröttsamt.
Den opålitliga berättaren som gör att en bok innehåller många ”överraskande” vändningar var ett riktigt spännande grepp när Gillian Flynn gav ut Gone girl. Sedan har det gått inflation i konceptet och speciellt vändningar kan vara löjligt många i samma bok. Någon överraskning är absolut kul och är den snygg kan det lyfta en bok. För många känns däremot mest krystat och gör mig ofta mer trött än imponerad.
Det finns säkert en massa irriterande saker jag glömt att ta upp, men här är i alla fall lite av det jag stör mig på. Konstigt nog läste jag just en bok som innehöll väldigt många av dessa punkter och den var ändå riktigt bra. Undantag finns med andra ord alltid. Vad irriterar du dig på i kriminalromaner? Håller du med om mina ”icks” som de yngre och coolare säger?
Photo by AJ Colores on Unsplash
