Att leva i exil – och att komma hem

lyran-top

När jag för 20 år sedan var en alldeles nybliven psykolog arbetade jag med flyktingar på en psykiatrisk mottagning med fokus på kris- och traumabearbetning. Där träffade jag många människor som försökte hitta ett sätt att hantera sina erfarenheter av krigets våld och ett sätt att leva i exil. Detta var i mitten av 90-talet och inbördeskriget på Balkan rasade för fullt. Men även en del flyktingar från olika afrikanska länder, t ex Somalia, statslösa palestinier och kurder lyckades ta sig till vårt trygga hörn av världen. Och Sverige var ett av få länder som tog emot stora barnfamiljer som kvotflyktingar från olika läger världen över. De människor jag träffade på vår mottagning har jag aldrig glömt. Jag minns deras historier om övergrepp så vidriga att man inte kan föreställa sig dem och jag minns mänsklig styrka och mod som övergår allt förnuft. I fiktiva berättelser om exilproblematik möter jag de här människorna på nytt.

Ett genomgående tema i de flesta böcker som skildrar livet i exil är känslan av utanförskap. Det är svårt att förstå sig på de subtila nyanserna i samhällets normer, detta skildrar t ex Adichie i en scen i Americanah där hennes huvudperson Ifumele förväntas ge dricks till servitrisen, vilket hon tycker verkar vara ungefär samma sak som att ge mutor. Rotlöshet alternativt en överidentifikation med sitt ursprung är andra teman som ofta berörs. Huvudpersonen Snow i Mianos Sorgsna själar lever ett låtsasliv utan verkligt engagemang för någonting, medan berättaren i Thúys Ru förväntas leva andras liv:

[quote]Det var min uppgift att födas för att ersätta de liv som gått till spillo. Det var min plikt att låta mitt liv bli en fortsättning på min mors liv…. Med dessa i det närmaste utbytbara namn markerade min mor att jag var en fortsättning på henne och att hennes historia skulle leva vidare genom mig.[/quote]

Många familjer – både i verkligheten och i fiktiva berättelser – har varit med om ohyggliga upplevelser i hemlandet som de vill glömma. Ett sätt är att med hull och hår gå in för att passa in i det nya hemlandet och avskärma sig från sina minnen. I familjer skapar detta ofta problem med avstånd mellan generationerna och hos barnen en identitet som är ganska skör, eftersom vissa delar av dem aldrig bekräftas. Tystnad och hemligheter dominerar ofta i berättelser om tillvaron i exil. I Selasis Komma och gå skildras en familjedynamik som präglas av att dölja saker i syfte att skydda sig själv och de övriga familjemedlemmarna. Detta leder i stället till att alla känner sig övergivna och isolerade.

Ett sätt att försöka hantera sitt utanförskap är att satsa allt på att lyckas. Föräldrar som varit med om att förlora sin plats i samhället är ofta angelägna om att deras barn ska prestera mycket bra i skolan – eller i sin idrott. I Selasis Komma och gå och i Lahiris Sankmark gestaltas drivkraften att prestera riktigt bra, att göra karriär, att passa in eller att utmärka sig på ett positivt sätt. Najwa i Aboulelas Minaret väljer att gå en annan väg. I hemlandet levde hon på ett “västerländskt” sätt i lyx. I exilen söker hon sig till religionen för att känna samhörighet, få ro och uppleva mening med livet.

Förväntningarna från hemlandet på de familjer som bor i exil är ofta orealistiska och mycket betungande. De som bor kvar i hemlandet tror att de utflyttade lever i överflöd och man förväntar sig att få ta del av detta. De utflyttade upplevs som snåla om de inte delar med sig. Att de utflyttade ofta lever under knappa omständigheter kan man inte föreställa sig i hemlandet. “Alla” vet att man skär guld med täljkniv i Europa. Förpliktelsen att ta hand om de anhöriga är stark i många traditionella kulturer och det upplevs ofta som tungt att man inte kan försörja dem som är kvar i hemlandet. Kraven både från andra och en själv är ofta orimliga. Det här dilemmat skildras bland annat i Diomes Atlantens mage och Achebes Inte längre hemma.

Många flyktingar får förr eller senare möjlighet att återvända till hemlandet – bara för att upptäcka att de inte längre hör hemma där heller. De har förändrats i exilen. Likt många andra som lämnat sitt land upplever huvudpersonen Salie i Atlantens mage att hon vunnit sin frihet i det nya landet till ett mycket högt pris:

[quote]Hemlängtan är ett öppet sår i mig, och jag kan inte låta bli att sticka in pennan i det. Frånvaron skuldbelägger mig, sorgen åderlåter mig, ensamheten slickar min kinder med sin långa iskalla tunga men den ger mig sina ord.[/quote]

Här kommer en 10-lista över mycket bra romaner som handlar om att leva i exil och att komma “hem” igen.

Americanah – Chimamanda Ngozi Adichie

Tre starka kvinnor – Marie NDiaye

Sankmark – Jhumpa Lahiri

Ru – Kim Thúy

Komma och gå – Taiye Selasi

Vi kom över havet – Julie Otsuka

Sorgsna själar – Léonora Miano

Atlantens mage – Fatou Diame

Inte längre hemma – Chinua Achebe

Minaret – Leila Aboulela

16 comments Add yours
  1. Åh, Lyran, vilket fint skrivet inlägg!!
    Jag blir otroligt lässugen och antecknar titel efter titel. Detta måste jag läsa.

    1. Även utifrån ett feministiskt perspektiv är det intressant att läsa Achebe (och nu menar jag inte att du bara har detta fokus). Framför allt slås man av kvinnors ofta besvärliga ställning i den traditionella kulturen.

  2. Så fint du skriver! Jag håller med dig om hela listan, alla de som du har med berörde också mig djupt. Atlantens mage hade jag nästan glömt bort, den är ju så bra! Jag kommer tänka på Kim Thúys besök i Sverige förra året, hon var spännande att lyssna på. Nu är det andra författare på Stockholm Literature iår. Det blir också kul.

  3. Jättefin text! Har själv lite erfarenhet av arbete med flyktingar, som sjuksköterska, och man blir så berörd av deras berättelser. En gång satt jag och en läkare i samtal med en patient och till slut grät vi nästan också. Att människor kan vara så grymma mot varandra.

  4. Hej! Skicka ett mejl till mig så får du Marie NDiayes kommande roman “Ladivine” så småningom. Ser fram emot att höra vad du tycker om den. Vänliga hälsningar Helena på Natur & Kultur

  5. Både Ru och Vi kom över havet är såna vackra, små, men stora, böcker. Jag blir nyfiken på i princip alla på din lista som jag inte har läst. Ett tips från mig på samma tema är Kan du säga schibbolet? av Marjaneh Bakhtiari, ett svenskt-iranskt perspektiv och väldigt skarp och rolig.

    1. Bakhtiari är bra! Arkan Asaad är också en intressant, svensk författare, som berör samma tema. Fantastisk lista Lyran. Blir lässugen och som vanligt lästidsbristdeppig.

      1. Asaad läste jag också i somras. Den väckte starka, blandade känslor som jag kanske ska försöka reda ut någon gång.

    2. Jag läste den i somras och den var nära att hamna på listan. Framför allt är det intressant med hennes detaljerade skildring av olika sätt att förhålla sig till svenskhet kontra sitt ursprungsland.

  6. Vilket fint och intressant inlägg! Jag har läst Chimamanda Ngozi Adichie, Jhumpa Lahiri, Julie Otsuka, Léonora Miano och Chinua Achebe. Väldigt bra allihop men när jag tänker på att att leva i exil och att hamna mitt emellan två världar så Adichie och Lahiri fenomenala.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.