I Afrika bor fler än 1 miljard människor i 54 länder. När man läst afrikanskt i mer än trettio år och ska välja tio romaner att rekommendera så känns uppgiften nästan, nästan omöjlig. Men måste man, så måste man. Det får helt enkelt bli en blandning av klassiker och samtida, kvinnor och män, Afrika norr om Sahara och Afrika söder om Sahara. I bokstavsordning, utan inbördes ordning kommer här tio fina läsupplevelser skrivna av författare från Afrika.
Allt går sönder av Chinua Achebe är klassikernas klassiker när det kommer till litteratur som skildrar hur det koloniala styret påverkade människorna och livet i de traditionella byarna. Vacker nigeriansk barndomsskildring och fantastiskt språk.
En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie handlar om Nigeria under inbördeskriget i slutet av sextiotalet. Regionen Biafra stred för sin frihet vilket medförde ofattbart lidande för befolkningen. När man läser får man följa skeendet i landet utifrån en familj i Lagos och det är mycket gripande. Boken har också filmatiserats 2013.
I morgon fyller jag tjugo av Alain Mabanckou är en charmig uppväxtsskildring skriven av den fransktalande författaren från Kongo-Brazzaville. Kaxig, lekfull och lättsam med humor och livsglädje.
Ingenstans i min fars hus av Assia Djebar, ytterligare en uppväxtsskildring men den här gången från en barndom i Algeriet. Den beskriver hur den unga flickan längtar efter frihet i den slutna värld hon uppfostras inom men också känslan av trygghet och värme innanför husets väggar.
Julys folk av Nadine Gordimer har jag tagit med som ett fint exempel på Gordimers styrka som politisk författare. Tidigt var hon frispråkig när det kom till apartheidsystemet i Sydafrika. Just den här romanen skrevs 1981 och handlar om ett inbördeskrig där apartheid avskaffas. Den blev bannlyst, kan tilläggas.
Midaqq-gränden av Naguib Mahfouz kan jag bäst beskriva som en egyptisk klassiker. Den unge mannen återvänder till Kairo efter att ha deltagit i världskriget på samma villkor som engelsmännen. När han kommer till sin barndoms gränd visar det sig att lite har förändrats trots att ett världskrig kommit och gått.
Minaret av Leila Aboulela är en samtidsroman som har en ung kvinna som huvudperson. Hon har lämnat Khartoum för att söka ett bättre liv i Storbritannien men livet där blir inte helt enkelt, hon slits mellan uppväxtens värderingar och den moderna livsstilen i London. Hon söker sig till religionen för styrka och trygghet.
Nattens inre av Leonora Miano Så. Fruktansvärt. Otäck. Skildring av ett folkmord i ett fiktivt land i någonstans i centrala afrika. Måste läsas, men bereden er på tuffa sidor. Kvinnor och barn, alla lever och andas och tvingas förhålla sig till terrorns våld.
Om icke vetekornet av Ngugi Wa Thiong’o är ytterligare en klassiker, Thiong’o är kenyan och har beskrivit landets självständighetskamp i flera romaner. Om icke vetekornet kommer i höst i nyöversättning från engelska, Thiong’0 skriver numer på sitt modersmål kikuyu och hans böcker är tydligt politiska.
Utvandringens tid av Tayeb Salih, sedär, ännu en klassiker skriven av en man på sextiotalet. Miljön är Sudan. Den anses av många vara 1900-talets viktigaste arabiska roman och jag var helt uppslukad av det glimrande språket som rymmer både livet och döden:
”Världen går vidare med eller mot vår vilja. Jag går liksom miljontals andra människor, styrd av vanans makt, i en lång karavan uppför och nedför, en rast och sedan vidare.”
