Den oduglige av Tomas Bannerhed

I förra veckan så hade jag ett väldigt trevligt scensamtal med Tomas Bannerhed, som är aktuell med sin nya roman Den oduglige som gavs ut på Norsedts förlag i april 2026.

Om man snabbt ska presentera Bannerhed så skulle jag nämna att förutom att han är författare så har han också arbetat som tidningsredaktör och universitetslärare. Han skriver också i olika tidskrifter som t ex Sveriges natur och har radioprogrammen Bannerheds bevingade vänner. Det här är, för er som inte känner till programmen, korta avsnitt på ca 10 minuter med helt ljuvliga namn som exempelvis Björktrasten skvattrar och far, Trastsångaren håller hov i vassen eller min favorit Enkelbeckasinens gnäggande frieri. Programmen går att hitta på SR Play.

Tomas Bannerhed har också en filkand i medie- och kommunikationsvetenskap, statsvetenskap och sociologi, och han har gått på Nordens författarskola Biskops-Arnö.

Många av oss känner nog till debutromanen Korparna som kom ut 2011 och som fick både Augustpriset och Borås tidnings debutantpris. Korparna nominerades också till The independent foreign fiction prize i Storbritannien och har filmatiserats. Efter Korparna kom nästa skönlitterära roman Lugnet ut 2018, men Bannerhed har också skrivit ett antal andra böcker som kanske mer kan beskrivas som naturprosa, som I starens tid, En vacker dag och Hemma vid myren.

I den aktuella romanen Den oduglige får vi som läsare träffa Einar, eller Tos-Einar som han också kallas. Bannerhed berättar att han burit med sig romanen under lång tid, och att hans Einar har verkliga förebilder. Människor som lever lite vid sidan av och anses lite eljest. Vi pratade en del om att det förr nog fanns den här typen av (oftast) män i alla mindre samhällen och byar. Vuxna män som kanske var ute och gick långt, eller cyklade. Kanske klev de ner i diket och vinkade när man åkte förbi. Var det kanske så att det fanns en annan tolerans förr gentemot de lite udda karaktärerna i samhället?

Titeln Den oduglige syftar på Einar som själv anser att han inte duger mycket till, och Bannerhed ville visa på en eventuell konflikt i hur Einar ser på sig själv och hur andra personer i byn uppfattar honom. Detta gör han genom att väva in små korta intervjuer med personer som på något sätt träffat Einar under barndomen, uppväxten och som vuxen. Ett grepp som jag tycker fungerar bra i sammanhanget. Vi får tidigt i boken reda på att något har hänt, men vi får inte veta vad.

Vi pratade en del om att mycket av boken utspelar sig i Einars inre värld, i hans tankevärld. Jag hade en fråga om hur det kändes när boken var klar. När man befunnit sig inne i någon fiktiv persons huvud så länge, är det då inte svårt att släppa taget? Men nej, det var, enligt Tomas Bannerhed, tvärtom skönt att säga hej då.

En annan del i boken som vi tog upp var Einars komplicerade förhållande till sin mamma Jorunn. Einar bor fortfarande hemma och efter det att han förlorat sitt jobb på sågverket så försöker Jorunn få ut honom i arbete igen. Mycket på grund av att hon är rädd för vad människorna i byn ska tänka om att Einar går hemma hela dagarna.

Tomas Bannerhed har ofta teman som barns relation till sina föräldrar, djur och natur samt ensamhet i sina böcker och Den oduglige är inget undantag. Ett sätt som Den oduglige utmärker sig på är dock att här finns inte en enda fågelbeskrivning med. Einar har inte mycket till övers för fåglar. De är alldeles för rörliga och går inte riktigt att lita på. Nej, Einar är mer intresserad av blommor träd. De växer där de växer och är stadigt rotade i jorden.

Slutet är ju omöjligt att skriva om eftersom jag inte vill avslöja vad som händer, och det var ju likadant under samtalet. Men det riktigt bubblar i mig att få prata om slutet! Det finns så många frågor och så många tankar.

Är det någon som har läst och vad tyckte ni i så fall?