av Det är fredag kväll och arbetsveckan som aldrig ville ta slut har faktiskt tagit slut till slut. Nu sitter jag i soffan i min tysta lägenhet och har precis tryckt igång höstens första ”TV-brasa” på Netflix. Jag tänker tillbaka på förra veckans urhärliga långhelg på bokmässan där jag lyssnade på en massa kloka, intressanta och underhållande personer. Några lite tråkiga också, men det ingår ju också.
Mässans roligaste: Babels bokbikt – bekännelser från läsfronten var ett uppsluppet samtal mellan Jessika Gedin, Nina Hemmingsson, Johannes Anyuru, Ulf Karl Olov Nilsson och Annina Rabe. Det händer något med Babelpanelen när TV-kamerorna när av; det blir rappare, kvickare, roligare, ärligare och kanske en och annan svordom slinker med. Förra året lyssnade jag på dem när de firade Babels 20-årsdag och i år var temat att lätta sina litterära hjärtan och berätta om klassiker man inte läst men kanske låtsats att man gjort, klassiker som man läst men inte gillat och böcker man älskar fast man kanske inte borde. Det blev högt och lågt, brett och smalt och ingenting spelades in. Underbart.
Mässans sorgligaste: Den tomma stolen på seminariet Trygghet i Europa där Martin Kragh skulle ha suttit. Seminariet inleddes med en tyst minut för Martin och det var nog fler än jag som fick tårar i ögonen.
Mässans finaste samtalspar: Ärkebiskop Martin Modéus och den ljuvliga kanadensiska deckardrottningen Louise Penny i seminariet Deckare – mer än våld och död. Det blev ett fint och lättsamt samtal om Pennys långa serie om kommissarie Gamache som Modéus uppenbarligen var mycket förtjust i. Hennes böcker är mysiga pusseldeckare som utspelar sig i det fiktiva lilla samhället Three pines i Quebec och Penny berättade om hur hon har skapat sin huvudkaraktär som ”a man I would like to marry”. Hon ser sig själv mycket i konstnären Clara i de första böckerna men blir sen mer och mer lik Gamaches fru i de senare titlarna. Modéus och Penny kom tidigt in på att hon var Gud för Three pines eftersom hon hade skapat hela miljön och den tråden återkom de skämtsamt till flera gånger. ”God wants to know…” – han var visst nyfiken på både det ena och det andra.
Mässans piggelin: Den sprudlande Kim Thúy! Hon är en vietnamesisk/kanadensisk författare som skriver böcker med tungt innehåll och väl avvägt språk men som live är raka motsatsen. Hon är visserligen väldigt klok och välformulerad men också otroligt energisk, snackig, glad och kvick.
Mässans besvikelser: Maggie O´Farrell som tyvärr blev tvungen att ställa in sin medverkan på mässan, det konstiga beslutet att intervjua Lise Tremblay på franska med tolk (som inte var en bra sådan) trots att hon uppenbarligen pratar bra engelska och rulltrapporna mellan mässgolvet och seminariesalarna som bara fungerade fläckvis under de fyra dagarna, vilket gjorde det ännu svårare än vanligt att ta sig fram.
Mässans mest ihärdiga signerare: Björn Hellberg. Same procedure as last year, James. Tänk om man hade hans tålamod?
Mässans minst otippade: Håkan Nesser är fortfarande bitter.
Mässans hemsläp: Jag kämpade emot bra men visst blev väskan betydligt tyngre på hemvägen ändå. Förutom lite plock som ett par planscher, gulliga örhängen och två nya tygkassar (fådda, men jag borde ha tackat nej eftersom jag har ”ett par” kassar hemma redan) blev det även 6 böcker köpta: Kapitalet av Therese Bohman, Dålig stämning av Suad Ali, Otillgänglighetens ö av Malin Haawind, Mord på topplistan av Klara Bjelkenäs och Ada Wester, En dag ska vi återvända av Carina Bergfeldt och De förlorade kvinnorna av Viola Ardone.
Mässans bästa: Alla kompisar och bekanta jag hälsade på, hängde med, var ute och åt med, drack vin med.
Nu är det bara 51 veckor kvar till nästa år och Gothia har redan öppnat hotellrumsbokningen… Vi ses väl igen då?
Vi ses absolut nästa år!