Som en avslutning på veckan med magiska tal drar jag till med en visa där tretalet är det viktiga, nämligen Byssan lull (Evert Taube):
Byssan lull, koka kittelen full,
Där kommer tre vandringsmän på vägen.
Den ene, ack så halt,
Den andre, o så blind,
Den tredje säger alls ingenting.
Byssan lull, koka kittelen full,
På himmelen vandrar tre stjärnor.
Den ena är så vit,
Den andra är så röd,
Den tredje är månen den gula.
Byssan lull, koka kittelen full,
Där blåser tre vindar på haven,
På Stora ocean,
På lilla Skagerack
Och långt, långt upp I Bottniska viken.
Byssan lull, koka kittelen full,
Där segla tre skutor på vågen.
Den första är en bark,
Den andra är en brigg,
Den tredje har så trasiga segel.
Byssan lull, koka kittelen full,
Sjökistan har trenne figurer.
Den första är vår tro,
Den andra är vårt hopp,
Den tredje är kärleken, den röda.
Versionen jag älskade när jag var barn var den Cornelis Vreeswijk gjorde 1969, på albumet Cornelis sjunger Taube. Du kan höra den på klippet nedan, men det är bara ljud. Tänk dig istället bilden som är på framsidan av skivan, den som alltså blev min bild av Cornelis Vreeswijk: uthälld i en skön pose, endast iklädd en gitarr. Såååå väldigt 1969…!
Nu var det slut på veckan med de magiska talen, och i morgon väntar något helt annat. Välkomna då!
Jag kan inte så mycket om magiska tal, men jag vet att veckan har sju dagar och att vi är sju medlemmar i min bokcirkel så jag tänkte att jag kunde berätta om en temaläsning som vi håller på med just nu – nämligen “Läs en vecka”.
Det är inte särskilt komplicerat, men ganska kul tycker vi. Eller kanske speciellt jag, som blygsamt tar åt mig äran för idén. Jag hade nämligen för länge sedan en utmaning på min blogg som hette “Läs ett år” där jag och ett helt gäng andra bokbloggare under ett år månadsvis läste oss igenom böcker med anknytning till den månadens namn. Det var riktigt roligt! Efter det var jag sugen på att köra en liknande utmaning, fast med veckodagar istället. Det blev jag aldrig klar till att göra på bloggen, men lanserade det istället till bokcirkeln när det var dags att välja nytt tema.
Det går helt enkelt ut på att vi i tur och ordning ska välja varsin bok som har någon slags koppling den tilldelade veckodagen. Vi läser självklart inte sju böcker på en veckan, utan nöjer oss med ungefär en bok i månaden och det kommer sålunda ta oss minst sju månader att läsa en vecka – kanske till och med lite längre om vi gör ett litet uppehåll i sommar.
Kopplingen till dagen kan vara så enkelt som att titeln innehåller veckodagens namn, men vi har alltid uppmuntrat väldigt fria tolkningar av våra teman och så även den här gången. Det går alltså bra att också tänka på författarnamn, romankaraktärers namn, något som rör handlingen i boken osv.
Redan när vi skulle läsa första boken i temat blev det en bok med en lite finurligare tanke bakom än “bara” en bok som hette något med måndag i titeln. Vi läste då Markus Luttemans “dokumentär-thriller” Blodmåne som handlar om tjuvjakt på noshörningar och illegal handel med dess horn. Måndagsboken kopplades alltså till Blodmåne via den fornnordiska guden Måne som gett veckodagen sitt namn.
När vi kom till min tur så valde jag lite mer klassiskt och vi läste Tisdagskvinnorna av den tyska författaren Monika Peetz. Jag hade nämligen lovat mig själv och de andra att vi inte skulle läsa det alltför uppenbara valet Tisdagarna med Morrie (Mitch Albom) och jag hade redan läst Tisdagsklubben (Anna Fredriksson), som annars var ett alternativ. Den här gången lyckades vi faktiskt också pricka in att vi träffades på en tisdag, men det var faktiskt en ren slump.
Längre än så har vi inte kommit i veckan, men till nästa gång ska vi läsa Kjell Westös roman Hägring 38. Är det någon som på rak arm kommer på den bokens koppling till veckodagen onsdag?
Sedan tänkte jag be er om hjälp med titlar till resten av veckan. De ska alltså ha en, mer eller mindre uppenbar, koppling till en veckodag. Ge oss era bästa tips! Det går såklart bra att tipsa om måndags-, tisdags- och onsdagsböcker också. Det kan ju vara någon annan som också blir inspirerad att läsa en vecka.
Alla goda ting är tre säger man ju, men jag har haft lite svårt för trilogier faktiskt. Jag läser gärna första boken, men även om jag fastnar och tycker att den är himla bra så är det sällan jag verkligen fortsätter till de två övriga ändå. Det finns några få undantag.
Cirkeln
Hungerspelen
Divergent
Den mörka materian: Guldkompassen
Jag kommer dock att ta mig igenom Ferrantes Neapel-trilogi också. Men det tar lite tid. Och sedan tog det faktiskt stop även om jag säkert missar någon uppenbar nu. Jag verkar ha mycket lättare att köpa trilogier på bio även om de verkar föra en tynande tillvaro då till och med filmatiseringar av trilogier numera verkar resultera i antingen 4 filmer eller att bara första blir filmatiserad. Se exempelvis titlarna ovan.
Nu är det min tur att vara den besvärliga kollomedlemmen den här veckan som tänjer lite extra på temat. Tanken är ju att det ska handla om magiska tal men nu blir det istället tre tips om fantastiska konstupplevelser som väntar runt hörnet. Tre tips om magiskt bra upplevelser helt enkelt. Jag kan nämligen inte låta bli att dela med mig!
Först av allt så måste jag skriva lite om Chiharu Shiotas helt magiska utställning på Göteborgs konstmuseum. Med titeln The Distance så använder hon garn och vardagsföremål på ett sätt som blir helt förtrollande. Minne, migration och hur identitet förändras med avstånd är teman som hon vill utforska och särskilt de fantastiska tredimensionella skulpturerna gjorda av garn är ensamma värda en tur till museet på Götaplatsen. Till systerutställningen på Wanås konst ska jag absolut åka senare i sommar. Anse er tipsande 1.
Är man sedan i Göteborg så är det nära till mitt smultronställe på Tjörn. Skulpturparken i Pilane är nu väletablerad och det är något alldeles extra, närmast magiskt, att uppleva skulpturer i det unika bohuslänska landskapet. Särskilt om man kommer tidigt eller sent på dagen när parken är nästan folktom. Internationella konstnärer blandas med svenska och inramningen med får som betar på gravfältet från järnåldern och branta dramatiska berg gör upplevelsen till något extra. Anse er tipsade 2.
“I Ingela Linds bok om Bloomsburygruppens medlemmar så har hon en så snygg undertext – Bloomsbury, Indien och konsten att leva. Att ha anspråk på att skriva en bok om konsten att leva, det är kaxigt och kaxig ska författaren vara. Om man frågar sig vad bildning består av så läs Ta sig frihet. Ett superbt urval av personliga texter som blandar konst, filosofi, litteratur och biografiska fakta med foton och konstverk på ett sätt som bara förför. Utöver att det är förfärligt snyggt formgivet så är det dessutom föredömligt pedagogiskt utfört. Lind tar mig som läser i hand och leder mig genom texten på ett sätt som få författare av facklitteratur kan.”
Som jag ser fram emot den där Stockholmshelgen. Anse er tipsade 3.
Först tänkte jag förstås skriva om Maria Langs klassiska försommardeckare Vi var tretton i klassen till den här veckan. Tretton är mitt bästa magiska tal, jag betraktade det av oklar anledning som mitt lyckotal som barn. Vi var tretton i klassen är också en av de Langdeckare jag läst flest gånger (av de som inte involverar Puck), möjligen för den där försommarstämningen som är så smittande. Men så kände jag verkligen inte suget att läsa den igen och jag visst inte vad jag skulle säga om den som inte redan blivit sagt. Jag var helt enkelt mer intresserad av att läsa den där banangula boken jag höll på med. Så jag gjorde det och fick plötsligt syn på titeln, De sju goda åren, men vänta nu… Sju är ju också ett magiskt tal!
Sju är alldeles definitivt ett magiskt tal och De sju goda åren handlar på många sätt om en magisk tid. När Etgar Keret precis blivit pappa, när han lever sitt framgångsrika författarliv och allt egentligen är ganska enkelt. Om det inte vore för det där med flyglarmen som viner över familjeutflykter, att sonen föds samtidigt som ännu en terroristattack, alla dessa minnen av förintelsen som föräldrarna burit med sig från Europa till Israel. Om det inte vore för pappans cancer. Jag tycker det är så fint det där, att det verkligen är magiskt mitt i allt det som får en att gråta. För det är ju så det är för oss alla. Det är i det vardagliga magin gömmer sig.
De sju goda åren ger en, för mig, ny och upplysande inblick i hur israelisk vardag kan se ut. Hur det är att oroa sig för att barnen ska delta i krig, hur det är att förhålla sig till förintelse och antisemitism, ständigt och alltid. En annan sak som boken lär mig är att Etgar Keret är väldigt rolig, på ett tillbakalutat och nästan nonchalant sätt. Jag tycker mycket om hans totala brist på självförhärligande, och så blir jag glad av hans oerhört kärleksfulla klag på sin fru och det där befriande sättet att se sin son som naturligtvis oemotståndligt underbar, men långt ifrån perfekt. Det får mig att tro att jag skulle gilla Etgar Keret om vi någonsin träffades och inledde en diskussion (om exempelvis de mordiska inslagen i Angry birds eller dumheten i att ens nämna Disneyland Paris för ett barn som inte vet att det existerar, eller något annat av allt det han skriver om i den här boken). Det får mig definitivt att vilja läsa mer av honom.
Titel: De sju goda åren Författare: Etgar Keret Översättare: Kristian Wikström Förlag: Brombergs förlag Utgivningsår: 2018
Den här veckan ska Kulturkollo ägna sig åt siffror. Och längst fram, som temageneral, ställer de mig. Hon som drar fram mobilens miniräknare så fort det handlar om mer avancerade räkneoperationer än tio-kompisarna. Blir det bra, det?
Jo, eftersom vi lägger den avancerade matematiken åt sidan. Det är inte den sortens siffror vi ska ta oss an, utan de magiska talen. Tretalet, sjutalet, om tretton är ett olyckstal (eller om det numera är aderton?), lyckotal, tjugoett…
Det blir som vanligt spännande att se hur mina kollo-kollegor tänker tolka det här temat under veckan som kommer. Själv väljer jag att grotta ned mig i siffran 7, och då närmare bestämt de sju dödssynderna. De är (om nu någon av er lallat iväg i allmän lycklighet och råkat glömma/förtränga alla fel och brister vi borde ha dåligt samvete för):
Högmod
Girighet
Lust
Avund
Frosseri
Lättja
Vrede
Men strunta nu i hur hemska dessa är, och tänk i stället: åh, så mycket bra inspiration till filmer, böcker, konstverk och annat dessa våra lägsta sidor kan ge! Jag tänker på mängder av medeltida konst som verkligen vältrade sig i målande bilder av alla synder människorna kunde begå, men också nutida verk. Ta till exempel filmsviten De sju dödssynderna av Richard Hobert från 90-talet:
Glädjekällan – vrede Händerna – girighet Höst i paradiset – lust Spring för livet – lättja Ögat – avund Där regnbågen slutar – frosseri Födelsedagen – högmod
Eller varför inte klämma in alla synderna i en och samma film? I Sevenfrån 1995 har vi en seriemördare som har ihjäl sina offer på olika vidriga vis, varje mord inspirerat av en av de sju dödssynderna.
Sen är det ju så att jag *kan* ha lagt löjligt många timmar på att försöka få fram (och kombinera) de sju dödssynderna i mobilspelet Doodle Devil. Mycket knapprande (och många fniss) för att försöka para ihop olika element och skapa nya saker, och tänka lite utanför boxen för att skapa ännu fler element och saker med omöjliga kombinationer. Om ni inte har spelat det (eller Doodle God, eller andra Doodle-varianter)(och, nja, jag vet inte om jag bör rekommendera – finns ju en hel del annat kul att lägga sina livstimmar på?)(men om tåget står still och boken är slut, eller om boken är tråkig och mobilen ändå bara ligger där och…) så kan det gå till så här (exempel precis i början på spelet)
Kombinera ”beast” + ”darkness” så får du… ”demon”.
Kombinera ”demon” + ”water” så får du… ”cthulhu” (givetvis)
Eller, lite längre in:
Kombinera ”bomb” + ”mushroom” så får du ”nuclear bomb”.
Och sen skulle man möjligen kunna kombinera ”nuclear bomb” med en av sina seven sins, typ ”wrath”. Bara för att se vad det blev. OM det blev något. Doodle Devil är ett himla kul pusselspel samtidigt som det är väldigt mycket ett ”vad-håller-jag-på-med-egentligen-spel”.
Nå. Nu börjar veckan, och vi får se vart vi går vidare från denna något nördiga mobilspelsinledning. Välkomna!
