När jag skrev Innanför murarna funderade jag mycket på gränser. Yttre, i min bok påtagliga genom ett klosters tjocka murar. Inre, sådana som omgärdar varje människas stängda rum. Det är här vi stuvar undan sorg och ångest när den blir så övermäktig att vi inte vill ta itu med eländet, än mindre delge andra. I stället försöker vi komma undan genom att fly. Vilket förstås är en fåfäng tanke.
En bok som isande väl beskriver gränser och hemliga rum är Daphne du Mauriers klassiker Rebecca. Mycket ung kvinna gifter sig med äldre änkling och flyttar till hans gods på den engelska landsbygden. Väl där utsätts hon för utstuderad påverkan såväl från en diabolisk hushållerska som den döda Rebecca, tidigare fru i huset. Bit för bit bryts huvudpersonen ned tills hon inte längre vet vad som är verkligt eller utspelar sig i hennes fantasi. Det är inte förrän Rebeccas sanna personlighet uppdagas som ”den nya frun” finner sig själv, liksom kraften att slå tillbaka.
Rebecca är både en thriller och en utvecklingsroman, där en kvinna reser sig och bekämpar sina plågoandar, levande och döda. Godsets salar och trädgårdar utnyttjas också till att spegla karaktärernas känslor, inte minst det alltid närvarande havet och den saltbespetsade luften och dimman. Jag läste Rebecka som mycket ung, har fortfarande mina föräldrars tummade exemplar i hyllan och återvänder till den när jag funderar på skräck, rädsla, hämnd, upprättelse, oväntade vändningar och eventuell försoning. Rebecca är därtill fylld av starka kvinnor, där såväl de onda som de goda tecknas med utstuderad insikt. Inte minst sidokaraktärerna.
En ny och intressant bok som tangerar samma ämne är Baserad på en sann historia, skriven av Delphine de Vigan. En kvinnlig och framgångsrik författare får en ny bästa väninna som gradvis tar över hennes liv och inflitrerar det som ogräs tills hon inte längre vet vem hon är eller vad som är verkligt. Influenser från såväl Stephen Kings Misery (Lida) samt filmen Ensam ung kvinna sökergör det här till den sortens rysare där spänningen ligger i det outtalade, det som glider undan så att det nästan går att ta på. Men inte riktigt.
Böcker om kvinnor vars tillvaro har rämnat eller är på väg att göra det och som hanterar det just genom att korsa gränser eller öppna hemliga rum har fått en renässans under de senare åren. Gone girl eller Kvinnan på tåget är andra böcker som med stor framgång väver historier kring kvinnor på gränsen till nervsammanbrott. Kanske är tiden helt enkelt mogen för den ”galna” kvinnan på vinden att träda ut i ljuset? För att få oss att inse att det inte är hon som är galen utan hennes omgivning?
Maria Ernestam är från början journalist och debuterade skönlitterärt år 2005 med romanen Caipirinha med Döden. Hon har sedan dess skrivit flera romaner som blivit populära både i Sverige och utomlands. Hennes romaner beskrivs ofta som psykologiska spänningsromaner, men de handlar också mycket om relationer och flera av dem har inslag av en ibland nästan absurd humor. Nu är hon aktuell med romanen Innanför murarna som utspelas på ett mytomspunnet kloster i Normandie.
Författarfoto: Richard Ryan
