Etikett: Navid Modiri

Jag ser på Allt för Sverige och jag gråter en skvätt. Jag gråter för att deltagarna äntligen hittat hem och förundras över att landet de kallar hem är ett de aldrig besökt. Vikten av att känna en samhörighet, att upptäcka sin släkt, att hitta ett ursprung är så starkt. Flera av deltagarna talar om en felande länk, det som saknas för att de ska känna sig hela. Den länk som förenar dem med det förflutna.

Att känna sig hemma. Att ha ett hem. Att höra till. Så självklart för vissa, men en avlägsen dröm för andra. Samtidigt kan hemmet vara en plats som man inte räknat med. En överraskning, en gåva. En ny plats kan bli ett hem, så länge det är en trygg plats där du äntligen kan landa. Faktiskt behöver hemmet inte ens vara en fysisk plats, utan ett inre lugn.

Jag är blödig på det sättet. Gråter ofta till tv-program eller filmer och alltid när det vankas någon slags prisutdelning. Däremot gråter jag sällan när jag läser böcker, men när det väl händer så brukar jag gråta rejält. Den senaste tiden har en ljudbok fått mig att gråta, om inte floder, så i alla fall några rejäla skvättar. Hade jag släppt på tårkanalerna ordentligt hade jag troligen inte kunnat köra bil, så lite fick jag hålla igen.

Så vem är det då som fått den här blödiga tanten att torka tårarna i smyg?

Navid Modiri, jag tittar på dig.