Kategorier
Barnbokskoll Ungdomsbokskoll

Hästar, hundar och färgglada kläder

carolina-top

Söndag, min tur att bli nostalgisk, och då vill jag gärna dela med mig av några bok- och läsminnen:

Böckerna om Jill av Ruby Ferguson, börjar med Jill i sadeln
De här har jag läst många gånger. Och om nu Jill kunde ha häst i det som jag uppfattade som en liten stuga (fast sedan fattade var mer hus med stor trädgård, och… tadaaa!… ett litet stall på ägorna också) så kunde väl jag också få drömma om en egen häst? (att alltså ha trampandes på nysådda gräsmattan utanför lilla 70-talskedjehuset i förorten med hundra hus till av samma sort) Och så tror jag det måste ha varit i och med läsningen av Jill-böckerna min kärlek till allt det där engelska började.

Böckerna om Vitnos och Vips av Marie-Louise Rudolfsson
Mer hästar! Jag läste mängder och åter mängder av hästbokserier, och alla dessa om de små russen Vitnos och Vips var nog de jag älskade mest. När vi var på Gotland på semester fick jag äntligen själv komma till Lojsta (där Vitnos bor i de första böckerna innan han får flytta till sin lillmatte Pia på fastlandet) – och jag blev gruvligt besviken. Lojsta såg överhuvudtaget inte ut som jag hade tänkt mig, och den dagen vi var där fanns inte minsta hästsvans att beskåda. Hela russflocken var tydligen på vift ute i skogen och ville inte alls låta sig betittas eller klappas eller fangirlas över. Suck.

Skriet från vildmarken av Jack London
Den här var en av ganska många böcker jag fick av mamma i födelsedagspresent eller julklapp, som hon valt och jag inte ville läsa. Till hennes försvar måste jag säga att jag så småningom läste alla böcker jag fick av henne, och tyckte mycket om dem. Men direkt när jag fick dem? Upp på hyllan. Nedprioritering.
Sedan kom en kväll när vi i familjen började se en filmatisering (eller tv-serie, minns inte säkert) av Skriet från vildmarken. Jag stod ut tills hunden Buck blev misshandlad av en man – då flydde jag (som så ofta då och nu) TVn men ville ändå veta hur det gick för hundstackaren. Jag hade ju boken! Så jag öppnade den, och läste i rasande fart medan familjen såg vidare på filmen. Och jag älskade verkligen att läsa om hur Buck fick ett nytt liv, blev ledarhund och så småningom drog ut i det fria. Den där misshandeln var hemsk även i boken – men när jag fick läsa om den kunde jag hantera den på ett annat sätt.

Karlsson på taket flyger igen av Astrid Lindgren
Det här var den första lite tjockare boken med mycket text och få bilder jag läste själv. Jag var sju år, och jag var så galet stolt.

Salikons rosor av Astrid Lindgren
Det här är en samling av kortare berättelser, och jag tyckte väldigt mycket om dem. (precis som med allt annat Astrid Lindgrenskt) Så till den milda grad att jag med stor möda färglade alla bokens illustrationer (av Ilon Wikland) i tusch. Just då tyckte jag själv att det blev oerhört bra. Den mesta av färgen kom ju ändå innanför linjerna, och nog trivdes väl Mattias och Anna i Sunnanäng bättre i orange och rosa?

Böckerna om Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström
Jag har ju skrivit om dem förr, men jag kan inte göra en sådan här lista och inte ta med dem. Jag älskade Gulla, hennes lugn och snällhet och hennes mystiska förflutna, jag älskade herrgårdsvardagen med köksruljangsen med Mamsell sittande på två stolar, jag såg och suckade över allt det fula och fattiga och potatisar till varje middag, jag njöt av klänningarna på balerna som kom sen och hur Gulla tvingades lära sig prata utan dialekt, och så älskade älskade jag att hon fick sin kloke Tomas Tomasson till slut trots att morfar herrgårdspatron ville annorlunda. Åh, jag har läst dem många gånger, och jag har läst dem för mina barn (som också gillade), och nu när jag skriver om dem så känner jag att jag har stor lust att läsa alla böckerna en gång till. De står ju hemma i bokhyllan, så bara att sätta igång nu när höstmörkret sänker sig?

 

Nu stänger vi luckan till alla minnen, avslutar veckan och ser framåt tills imorgon då vi börjar ett helt annat tema här på kollot. Välkomna!

 

Bild: Chysauster pony av Andrew (CC BY-NC 2.0)

Kategorier
Kulturkoll Sakprosakoll

Det var nog ändå bättre förr?

“Och det blir sämre för varje minut
Det är klart man undrar hur det blir till slut:
Kan det någonsin bli lika bra
Som det en gång var?”

Mycket mer 80-tal än Michael B Tretow blir det väl inte? Nostalgi är så himla dubbelt för mig. Det är något tryggt att vila i och det där tillståndet kan liksom vara lätt att hemfalla åt när man möter motgångar eller utmaningar i livet. Eller i samhället för den delen. Jo men visst var det bättre förr, för mig som är uppvuxen under sjuttiotalet så var väl det mest skrämmande typ storpotäten i Vilse i pannkakan. I min lilla barndomsvärld så åt vi potatis till middag, det bakades sju sorters kakor till kalasen och alla skulle titta på Stenmark när han tävlade. Men det var liksom då.

Det kan vara så att jag vilar en stund i minnen och det kan vara så att jag emellanåt tillockmed frossar i dem men oftast så är jag mer sugen på att blicka framåt än att se tillbaks. Jag hoppas och tror att det finns en framtid som kan bli bra och fin om vi hjälps åt, så naiv är jag trots allt som hänt mig och allt som nu sker runt om mig. Vi befinner oss mitt i ett valkampanjande där man inte kan missa argumenten som hävdar att det var just bättre förr. Häromdagen fick jag mig ett riktigt gott skratt när Claes Ericsson försökte reda ut begreppen …

En som verkligen har försökt att åskådliggöra hur tillståndet i världen faktiskt på många sätt blir bättre är Hans Rosling. Hans föreläste enträget för att faktabaserat och tydligt presentera hur klyftan mellan olika delar av världen minskade, hur uppfinningar, utbildning och sjukvård har bidragit till en bättre levnadsstandard och längre livslängd (se Gapminder). I hans sista bok Factfulness: Tio knep som hjälper dig att förstå världen menar Rosling att vi måste programmera om vår hjärnor och göra en tankevurpa.

“Med utgångspunkt i tio konkreta misstag vår hjärna gör – däribland vår tendens att dela upp världen i två läger, vårt oroade förhållningssätt till nyheter och vårt antagande att saker blir värre med tiden – kartlägger de hur vi kan bryta med våra tankefel och bli mer faktaorienterade. Metoden de presenterar, factfulness, handlar helt enkelt om den till synes enkla vanan att bara hysa åsikter som grundas i fakta.” 

Det var världen det, hur som haver så kan det ändå i den lilla privata sfären vara skönt att förflytta sig från fakta till känsla. Vila i det välbekanta, att minnas barndomens smaker och bli överlycklig av att äta en hembakt pariservåffla.

Och för allt i världen inte glömma:

“Det blir sämre för varje sekund
Det blir sju resor värre om en liten stund, så…
Det är nog som jag säger ändå
Det var bättre förr”

Kategorier
Kulturkoll

Barnprogramsnostalgi

linje-ulrica
Det är svårt att inte bli nostalgisk när man börjar prata om gamla barnprogram. I somras frågade mina barn vad jag tittade på när jag var liten och de här programmen poppade upp i minnet. Vilka var dina favoritprogram?

Kategorier
Kulturkoll

Ingen nostalgiker [-al´giker] här

helena-top

Nostalgi kan definieras som ett melankoliskt själstillstånd, en vemodig längtan hem eller tillbaka till något förlorat. Melankoli och vemod är mina ständiga följeslagare, men någon längtan tillbaka finns inte och har aldrig funnits. Den där eländiga tonårstiden – där varje dag var en kamp, där tankar om livet, döden och jävligheten däremellan var oupphörligen närvarande – skapade ett slag av känslomässigt vakuum. Inte kan jag någonsin längta tillbaka till det. Såklart fanns det ljusa stunder även under den tiden i mitt liv, men det mörka, det svarta, det då oförklarliga gjorde så jävla ont i tonårssjälen att det på något sätt har överskuggat allt och jag undviker således att tänka tillbaka.

Så klart överrumplas också jag av nostalgi emellanåt. När jag ser sommarens första rabarber komma upp så tänker jag osökt på barfotalöpning på grus och nyskördad rabarber som doppades i sockerkopp. Emellanåt när jag kokar frukostäggen tänker jag på vintermörker, pirrig jullängtan och äggtoddy (utan alkohol bör tilläggas). Stuvade makaroner får mig att tänka på farmor, femkronor och hennes ryggtavla som jag studerade från hennes köksbord. Marmeladgodis får mig att minnas mormor, morfar och godismonstret i skafferiet som man fick beveka genom att knacka på dörren och endast morfar kunde höra dess svar. Och ja, alla minnen är från tidig barndom.

Jag är också tämligen ambivalent till gammal musik då det obönhörligen alltid dyker upp någon smärtsam låt från tonårsmörkret. Musik från åttiotalet kan dock få mig att tänka på rosa skipants, näthandskar och trähalsband. Det är stört omöjligt att inte tänka på mellanstadiedisco när jag hör “Take on me” med Aha, Modern Talkings “You’re My Heart, You’re My Soul” eller “The Power of Love” av Jennifer Rush.

Så jag slutar väl där. Mitt i ett inlägg som dryper av nostalgi samtidigt som undertecknad försöker förneka nostalgikern i sig.

 

 

Kategorier
Kulturkoll

En veckoutmaning att minnas

carolina-top

Veckans utmaning handlar förstås om minnen eftersom vi pratar nostalgi den här veckan. Och nu vill jag att ni delar med er av era egna kulturella minnen. Ta en titt på listan nedan och välj ut vilka du vill svara på. Alla eller en – du väljer själv! Svara i kommentarsfälten nedan eller på egen blogg (men länka nedan så vi andra hittar till dina svar).

Dina tre bästa låtar att gråta ut till efter att det tagit slut med pojk/flickvännen?

Första egna inhandlade skivan (SP/LP/CD/whatever men kom inte dragande med spotifylistor, va?)

Tidstypiska modeplagget/modedetaljen du verkligen minns att du hade och var stolt och glad över

Den första ”riktiga” boken du läste själv (bestäm själv vad som är ”riktig”, om det innebär mer text eller svårare meningar, men alltså boken du kände att du verkligen var stolt över att ha klarat av)

Favoritdoft schampo/deo

Godnattsagan som lästes tusen gånger

Bokserien du läst om och om igen

Det här godiset minns jag!

TV-serien du fortfarande vill se om

Det här är den godaste GB-glassen genom tiderna

Filmen ”alla” såg och vad du tyckte om den

Färger på badrummets inredning där hemma när du var barn?

 

Bild: Miserable Old Box av txinkman (CC BY-NC 2.0)

Kategorier
Romankoll

Med nostalgiskt svårmod

helena-top
Carolina skriver i veckans inledningsinlägg att hon brukar vara den av oss i kollektivet som dras mot det nostalgiska, den som ägnar inlägg åt att minnas en barndomsfavorit och så. Hon skriver också att veckan kommer bli spretig. Och ja, nu tänker jag redan börja spreta. Min specialitet på Kulturkollo är nämligen mer att mörka till saker och hitta tragedi i det ulliga (jag sätter en viss stolthet i att till och med ha kunnat svärta ner den där 80-talsveckan). Så jag klampar på och ser vart vi hamnar.

Nostalgi ska betyda längtan efter någon sorts idealiserat förflutet. Så varför drabbas jag ofta så här års av en i kroppen kännbar längtan efter att en tidig, med hög luft begåvad, morgon i säg september plocka vinteräpplen i mina föräldrars trädgård? Längtan/nostalgin är ofta så stark att den tar andan ur mig. Och den enda tiden i livet jag faktiskt plockade de där äpplena var när jag var synnerligen olycklig, sommarlovet var över, skolan hade börjat, jag tänkte och tänkte på döden och hur fan man överlever en dag till. Inte alls särskilt idylliskt, och inte ens när känslan, längtet, drabbar mig är jag glömsk för smärtan som bodde i min kropp när jag sträckte mig efter de där äpplena.

Nu i sommar har jag också insett hur mycket björkarnas sus så som det låter hemma hos mig påminner om liknande, kravlösa, dagar hemma hos farmor, på hennes veranda. Doften av morgonkaffe får mig alltid att tänka på mormor och morfar och förmiddagsfikorna hemma hos dem (på uteplatsen vid huset som för några veckor sen blev någon annans). Det är lite mer begripliga nostalgiska längtor som slår till, från stunder som var perfekta i all sin vardaglighet. Bitterljuvt…

Jag läste Matt Haigs Historieläraren i sommar och där finns ytterst lite nostalgi vilket är väldigt intressant eftersom bokens huvudperson har levt så länge (över 400 år) att han har gott om händelser och perioder att idyllisera. Men jag antar att det är svårt när man får perspektiv, när man förlorar och dras mer mot döden än livet. För mig som är en rätt nostalgisk person (jag kan ju uppenbarligen bli nostalgisk också över sånt som inte alls var bra) är Haigs skildring av ickeförsjunkande i minnestankar ytterst främmande, intressant och lärorik.

Efter några veckors ältande av det här med Haigs huvudpersons ovilja att hänge sig åt minnena (alltså han berättar dem ju för oss, men han vill inte vara i dem, inte förbättra dem, inte sjunka i dem) inser jag att det ju förstås är för att han har så många. De ger honom till och med huvudvärk. Nostalgin som för mig ibland kan kännas tung och svårmanövrerad (minnen av älskade människor som inte finns med mig men vars liv gjort outplånliga och återkommande intryck) blir ju för honom ohanterligt stor, har jag tio sådana människor har han hundra. Om han tillät nostalgin att flöda skulle den dränka honom. Jag försöker lära mig lite av honom trots allt. Det finns en tid för nostalgi och en tid för att vara i stunden, hur svårt det än må vara.

Min poäng? Ja, att nostalgi är komplicerade grejer kanske, svårt att hantera ibland och definitivt svårt att förstå sig på. Men jag har förstås också såna där mer okomplicerade och rena nostalgiupplevelser, främst med musik tror jag. Spela Queen, Kenny Rogers eller Van Morrison för mig och jag förflyttas omedelbart till om inte en annan plats så i alla fall en speciell känsla. En lätt och bubblande känsla, men också en sorglig. Nostalgi är ju trots allt längtan efter något vi inte kan få (men som kanske har varit), smärtan måste förstås alltid finnas där som evig påminnelse om vår dödlighet och vår oförmåga att fysiskt resa i tiden. Tack och lov ändå för sinnenas förmåga!

Bild från Pixabay

Kategorier
Kulturkoll

“Den minns jag!”- vecka

carolina-top

När vi på kollot skriver inlägg om olika teman så brukar mina tendera att dra iväg åt nostalgi-hållet. Jag minns den ena gamla barnboken efter den andra, hästboksserier eller stjärnögda beskrivningar av saltkråkeskärgård, jag yrar om hur rädd jag var för Mårran i sjuttiotalsteveserien eller om Staffan Westerbergs darriga händer som gav läskiga sockor liv. När jag ser tillbaka på mina egna inlägg undrar jag ibland om jag helt har börjat leva mitt eget liv i det förgångna och inte tillför något nytt alls eller ser framåt överhuvudtaget? Men i stället för att se det som ett problem så gör jag tvärtom: när jag nu är temageneral så går jag all in och låter hela veckan bli en nostalgivecka. Här ska pratas kulturella ting från förr! Jag tänker att mina kollegor ska bjuda oss på sina finaste film-bok-tv-kläder-minnen, och så ska vi säga ”Ja! Just det! Den minns jag!”

Detta kan eventuellt bli den spretigaste veckan i Kulturkollos historia, särskilt om man betänker att jag kommer att bjuda in er alla att vara nostalgiska i veckoutmaningen i morgon. Men också den roligaste! Visst är väl favorit-GB-glassar kultur? Aprikosfärgade plastörhängen och rosa kilar insydda i de blekta pösjeansen? Familjen Macahan och huruvida man fick stanna uppe sent på kvällen och se dem eller inte? Omhuldade Kitty-böcker eller en fullständig uppsättning Dante-böcker? Gamla bokomslag? Tracksettorna med Kaj Kindvalls intron och outron?

Vi ska bli nostalgiska. Vi ska minnas kultur som betytt saker för oss, och varför. Och dela med oss av våra minnen! Välkommen till en nostalgisk minnesvecka!