Det finns författare som man (jag) på något sätt älskar och har skapat sig en rätt tydlig bild av och sen när de dör och alla börjar tala om dem så inser man att man inte läst någon enda bok av dem och så känns det jobbigt att man trott det typ hela livet och så sätter man sig ner och andas lite.
Så var det för mig med Per Olov Enquist när han gick bort i april. Jag äger flera av hans böcker och kanske är det det att jag sett dem varje dag i bokhyllan som lurat mig, men efter lite funderande (Kapten Nemos bibliotek? Men Magnetisörens femte vinter då, den måste jag väl ha läst? Nähepp…) så tvingades jag inse att jag inte läst en enda bok av honom. Samtidigt bestämde jag förstås att det inte kunde fortsätta så.
Flera nämnde kortromanen Nedstörtad ängel de där dagarna och den valde jag (på grund av kortroman förstås och titel!). Jag har försökt skriva om den på Fiktiviteter idag, men jag får inte till det riktigt för Nedstörtad ängel är något så väsensskilt och fantastiskt att det inte kan beklistras med mina ord. Det är en vidunderlig berättelse. Eller vad det nu är… Oavsett så är det så långt bort ifrån vad jag tänkt mig att det skulle vara och ännu närmre mitt hjärta än jag trodde var möjligt. Mörkret! Jag begriper ingenting och den begriper allt om mig. Jag vet inte om jag någonsin upplevt något liknande i en läsning. Det är som att min tro på litteraturen som allts frälsning är återuppväckt. Ja, jag blev tydligen religiös på kuppen.
Men vad sjutton läser jag nu? Ni måste berätta för mig i kommentarerna vilken av P. O. Enquists böcker jag ska ge mig i kast med härnäst! Ska jag söka mig bakåt eller framåt från Nedstörtad ängel (som ju gavs ut rätt precis i mitten av hans författargärning)? Vilka är hans allra bästa romaner och vilka bör jag undvika för att styra bort från besvikelsen som hotar efter denna läsupplevelse? Snälla alla kännare hjälp mig på rätt väg!
Bild: Magnus Liam Karlsson, pressbilder from Norstedts
