Kategorier
Kulturkoll

Soundtrack of the Småstad

carolina-top

Jag har gått och funderat en hel del på det här med småstad under veckan som gått. Robert W frågade i en kommentar till inledningsinlägget vad som egentligen räknas som småstad, och både jag och Fanny tyckte att det nog är upp till var och en att bestämma, att det är mer en “state of mind” liksom. Själv flydde jag som tjugoåring “småstaden” Kalmar (60 000 invånare och nog egentligen inte särskilt litet, särskilt inte på somrarna när turisterna kommer) för Malmö och Lund som bara kändes sååå mycket roligare – men har nu de senaste nitton åren bott i en väldigt liten by på skånska landsbygden där alla verkligen känner alla. Alltså på nivån att de ser när jag har köpt en ny fleecetröja att ståta i när jag går nerför bygatan för att hämta posten. Jag är nog inte tänkt för stora städer, tror jag.

Jag tänkte fortsätta lite på samma tema som jag hade i inledningsinlägget för veckan: musik som handlar om småstadsliv, småstadsdrömmar eller småstaden som kväver drömmar. Och helt plötsligt kom Uppsala med i småstadsligan också – för att Veronica Maggio ger mig småstadskänsla när hon sjunger om den som en stad man vill ifrån.

Imorgon blir det nytt tema här på kollot, och ledtråden jag ger är att: det är februari. Väldigt mycket februari.

 

Bild: A boy in a small town av Leonardo Bighetti (CC BY-NC-SA 2.0)

Kategorier
Kulturkoll

Har du varit i Hope Valley?

linje-ulrica
Själv har jag tillbringat en hel del tid i den lilla staden vid Kanadas “frontier”. Det är en av fördelarna med t.ex. Netflix, att även om man är hemma och är förkyld så kan man resa i både tid och rum.

Det finns dem som skulle säga att kolla på en ganska fånig serie där det mesta slutar lyckligt och människor är otidsenligt rena och snygga i håret möjligen skulle vara ett “guilty pleasure” och inte något att prata högt om. Men varför ska man skämmas för något som får en att må bra. Jag gillar att följa den naiva men energiska Elisabeth som på 1910-talet flyttar till den lilla kolgruvestaden för att bli stadens lärarinna. Hon är full av idéer och ideal, men självklart stöter hon på en massa hinder. Lika självklart vinner hon barnens hjärtan och stadens förtroende. Och – såklart – blir hon förälskad! Den stilige ridande polisen Jack vinner hennes hjärta, men deras kärlek ska ju först utstå en del prövningar. Serien heter When Calls the Heart och kanske påminner den lite om Doktor Quinn om någon såg den när det begav sig.

Den här  typen av småstadsskildringar där alla hjälps åt för att klara av diverse motgångar (det händer alltid orimligt mycket i småstäder – har ni tänkt på det?) är ändå väldigt hoppingivande. Gemenskap och kärlek. Uppkavlade ärmar och kämpaglöd. Förvecklingar och försoning. Och så kärlek förstås! Ibland är lite småstadsliv precis vad man behöver.

Har du någon favorit-småstad på TV eller film?

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Småstadsliv – att resa bort eller stanna kvar?

Jag funderade länge på vad jag skulle skriva på just det här temat. Tant Brun, Tant Grön, Tant Gredelin poppar upp, Wadköping och alla deckare som utspelar sig i just den lilla staden där alla känner alla. Småstaden är en idyllisk plats där allt kan hända. Ordet småstadsliv får minnen att välla över mig, jag tillbringade min gymnasietid och några påföljande år i en liten stad längs med stambanan. Från att ha vuxit upp på landsbygden så var åren i den lilla trästaden med alla caféer, en egen liten minimal lya, friheten. Friheten. Jag hade ingen telefon, jag ringde från en telefonkiosk om det var nödvändigt och därför blev umgänget med andra ofta spontant. Som i många småstäder så var den sociala rangordningen väldigt tydlig. Jag gick visserligen en kredit linje men med egensydda kläder, frisyr som klipptes av en kompis och bonnig dialekt låg jag väldigt lågt i rang jämfört med medelklasskompisarna som åkte skidor i Alperna, hade busneltröjor och ball-jeans. Försörjningen skulle klaras av, extrajobbet var torsdag och fredag eftermiddag efter skolan och hela lördagen, sen var det häng med kompisar. Det var tidigt 80-tal och jag tänkte att den guldiga cykeln som tog mig genom stan alla tider på dygnet var perfekt.

Livet i småstaden var bara en station på väg mot livet någon annanstans. Soundtracket till min tid i den lilla staden är trollhättesonen Peter LeMarc.

 

 

Kategorier
Romankoll

När storstaden inte längre lockar

Linda
Det fanns en tid då singellivet i London idealiserades i var och varandra chicklithistoria. Livet i en halvsunkig lägenhet med en eller flera mer eller mindre märkliga karaktärer, ett spännande jobb, flashiga baren och restauranger samt en rejäl dos exklusiva kläder räckte liksom för att skapa det perfekta livet. Nu har jag istället läst bok efter bok om personer (läs kvinnor) som flyr storstaden och hittar lyckan i en by eller en småstad. Inte sällan där familjen bor eller i alla fall bodde. En plats som hon aldrig skulle återvända till.

I Drömmen runt hörnet av Lucy Dillon återvänder huvudpersonen Lorna till den fiktiva staden Longhampton, som är Dillons litterära universum. Någon familj har hon inte kvar, men hon har en dröm att förverkliga då hon just tagit över ett lokalt galleri. I småstaden får hon en chans att bygga upp ett helt nytt, lugnare och bättre liv.

Flora, som är huvudperson i Jenny Colgans bok Sommar på den lilla ön i havet, beger sig motvilligt hem till den lilla ön Mure när hon får ett jobbuppdrag där. Hon bor och jobbar i London och har absolut ingen önska att komma hem till sin pappa och sina bröder. Sedan modern dog har en otroligt viktig del av familjen försvunnit och Flora vill helst slippa att åka dit. Trots sina rätt hemska bröder vänder Floras skepsis och hon inser att kärleken till den lilla ön och den lilla byn fortfarande är stor.

Ett arv gör att Evie bosätter sig i en liten kuststad i Cornwall. Hon ärver sin moster café och trots att hon inte alls vill flytta upptäcker hon snart att det är omöjligt att driva stället på distans. Boken heter Strandcaféet och författare är Lucy Diamond. En av alla böcker som handlar om att huvudpersonen ägnar sig åt mat och bak. Vad säger egentligen den trenden om synen på det ideala livet?

Mer muffinsbak och en flykt från storstaden går att läsa om i The Café at Seashell Cove av Karen Clarke. Huvudpersonen Cassie flyr London efter att ha mist sitt jobb och åker hem till sina föräldrar. De tror att hon lever ett helt fantastiskt liv i storstaden och blir lite överraskade då hon inte verkar vilja resa tillbaka. Istället försöker Cassie hjälpa sina föräldrar med deras café, men faktum är att de varken behöver eller vill ha hennes hjälp. Visst älskar de sin dotter, men de tycker om sitt café som det är och känner inte jättemycket för att bli en del av Cassies mer eller mindre galna planer.

Trenden är tydlig. Livet behöver inte vara tråkigt i småstaden. Tvärt om kan det vara lättare att skapa sig ett bra liv där än i den anonyma storstaden. Förutsatt att man kan laga mat eller baka då, eller möjligen driva någon annan verksamhet. Någon slags idealiserande av det lilla samhället pågår helt klart och det finns egentligen inga elaka människor på de här små, idylliska platserna och om de skulle finnas vinner vår hjältinna självklart över dem på sin sida.

 

 

 

Photo by Alex Vasey on Unsplash

 

Kategorier
Kulturkoll

Veckoutmaning: Vilken småstad vill du flytta in i?

carolina-top

Vi pratar småstäder och småstadsliv den här veckan på Kulturkollo, och tänker låta veckoutmaningen handla om alla de småstadsmiljöer vi kan uppleva i böcker och på film. Vissa av dem är väldigt mysiga och lockande medan andra bara är rätt aptråkigt vidriga. Och det där tycker vi väldigt olika om – tänk att det som jag skulle vilja flytta in i skulle du kanske aldrig ens vilja se mer än möjligen på bild?

Så utmaningen lyder:

Vilken boks eller films småstad skulle du vilja flytta in i?

Vilken boks eller films småstad vill du aldrig ens besöka, någonsin?

Själv skulle jag vilja flytta in i grannhuset till vilken Astrid Lindgren-figur som helst som bor i ett stort trähus med äppelträd och en tomt som slutar vid en å eller något annat man kan trilla i för att få blöta kläder. Alla dessa idylliska byar där det alltid är lagom varmt eller lagom mycket snö, och där det finns hål i häcken man kan krypa igenom till grannbarnen. Där vill jag bo! (någon annan får dock klippa gräsmattan och måla om det där trähuset med lagom tidsintervaller)(och putsa fönstren i glasverandan)

Och det här är mitt aldrig, aldrig, aldrig: liten amerikansk håla mitt ute i ingenstans-prärien där det bara är ödsliga kaktusar på vindpinade ytor där det rullar förbi sådana där taggbuskhärvlor, och där det finns typ en bensinmack (risig) och en livsmedelsaffär (sömnig) och kanske ett motell (med lik i källaren). Never. Ever. En typisk sådan (fast det är nog inte prärie runtom när jag tänker efter) är Three Billboards Outside Ebbing, Missouri.

 

Bild: pxhere

Kategorier
Romankoll Ungdomsbokskoll

Tankar mellan sött och salt

helena-top

Jag är uppväxt och bor i en småstad. En småstad vid havet som så många andra kuststäder lever upp i full blom under sommaren för att sedan gå i ide under den kalla delen av året. Här växte jag upp, med allt vad småstadslivet inkluderar – vänskap, klaustrofobi, och ett balanserade mellan idyll och tragedi. Idag trivs jag här, men annat var det under tonåren.

Under läsningen av Marta Söderbergs Tankar mellan sött och kallt kan jag inte stoppa tankarna från att vandra till min egen högstadietid. Ärligt talat minns jag inte så mycket – det är ett svart hål i minnet, men Söderberg tar mig tillbaka och det med igenkänning som jag läser om Moa, Edward och Ana.

Precis som jag växer Moa upp i en småstad, Hellnäs. Sommarlovet är slut och Moa ska börja i sjuan. Tre år av pur överlevnad väntar. Något har dock hänt Moa. Något har hänt så mycket att ingen i klassen vill längre prata med henne. Ingen annan heller på skolan för den delen.

Vissa stunder längtar jag bort så mycket att det gör ont i hela kroppen.
Jag vill vara överallt, bara inte här. Till och med hålor som Vingåker låter exotiskt i mina öron. Där är allt annorlunda, bättre.
Där vet ingen vem jag är.
Där finns en början.
Här finns bara ruinerna av vad som en gång var mitt liv.

Det är svårt att berätta allt för ingående om boken utan att avslöja för mycket om Moas berättelsen. Men i all tristess, tragedi och bland alla tårar har hon i alla fall Edward. Och så småningom Ana, den nya tjejen i klassen. Hon pratar med Moa. Hon ser Moa.

Jag sträckläste boken, vilket i sig är ett gott betyg. Tidigare har jag läst Ramona av Marta Söderberg och den finns fortfarande kvar hos mig. Likt den så skriver Söderberg med en varierad berättarstil med spännande tempoväxlingar och precis som tidigare finns det en hel del populärkulturella referenser som faller mig helt i smaken – inte minst Lana Del Rey.

Det som gör att jag fastnar så i både Tankar mellan sött och salt och Ramona är Söderbergs förmåga att fånga det tonårsvartaste svarta. För är det något jag minns sedan högstadietiden i småstaden är det just det. Det avgrundsdjupa mörkret. Och samtidigt den lidelsefulla, sprittande förälskelsen som ständigt balanserade på knivspetsen. Utöver det svart-vita känsloregistret har jag svårt att minnas händelser och personer, men företeelser – jag minns gråmelerade bänkar, tonårssmärtsamma korridorer, sönderkladdade kollegieblock, rökruta, ständigt reciterande av låttexter och tårar. Alla dessa tårar.

Författarporträtt: Ola Kjelbye
Bokomslag: Louise Bååth

Kategorier
Kulturkoll

Jag vill nåt mer än leva småstadsliv….??

carolina-top

Det är måndag! Vi har äntligen lämnat alla fjorton veckor av januari! Och vi har ett nytt tema! Och jag låter helt enkelt Belle från Skönheten och Odjuret presentera vad vi ska prata om i veckan som kommer:

Första stroferna (om du inte pallade sätta igång filmsnutten):

Lilla stad, den är lugn och vilsam.
Varje dag, är som den igår.
Lilla stad, litet folk som bor där, börjar dan såhär..

(ja, och så blir det ett himla “Bonjour!” “Bonjour!” från alla håll och kanter från stadsinvånarna innan Belle fortsätter:)

Se där går bagarn med sitt bröd som alltid, av samma välkända modell!
Varje morgon samma sak,
fram är fram och bak är bak,
i den småstad där vi bor.

(Varpå hon strax klämmer i med:)

Jag vill nåt mer än leva småstadsliv!

Så, jepp. Det är “småstadsliv” vi ska prata om den här veckan. Huruvida det är något bra, det där när alla känner alla och har koll på vilka bilar som brukar köra förbi på gatan utanför och vilka som är “nya” och bör betittas. Är det tryggt eller kvävande?

Det finns en hel del intressanta böcker och filmer om temat – det kan ju handla om hemligheter som avslöjas och alla ba: hur har detta kunna pågår här i vår lilla stad utan att vi märkt?? Eller om hur småstadslivet kan upplevas som ett fängelse att fly ifrån, eller begränsande för den människa och det liv man egentligen vill vara och ha. (hej Belle!) Eller så kan det vara just det liv och den tillvaro någon vill fly till och starta ett nytt liv i. Kanske öppna det där bageriet eller caféet som verkar vara så lukrativt i en del sorts böcker?

Välkommen till en veckas småstadsliv!

 

Bild: pxhere