När jag läser diktsamlingar börjar jag alltid med en relativt snabb genomläsning, helt inriktad på de känslor texterna väcker. Ibland läser jag om en dikt, en strof eller några ord. Smakar på orden, läser ibland dem högt. Sedan börjar jag om och läser dikterna igen. Nu långsammare, mer koncentrerat. Fortfarande med fokus på känsla, inte primärt på tolkning. Jag tror att tolkningen och rädslan för att läsa fel är det som skrämmer många från lyriken. Det är synd, för dikter är inte komplicerade och det finns inget rätt och fel sätt att läsa dem på. Det är snarare ögonblicksbilder som växer då de når dig och blandas med det du varit med om. Hur resultatet blir beror på vem du är. Vad du varit med om. Det finns inget rätt eller fel sätt. Bara ditt sätt.