Kategorier
Barnbokskoll

Månen, varelsen och jag – en barnbok om Månne

Ni vet en sån där plats man kan förflytta sig till, en plats där man kan styra över allt och där man kan känna sig helt lugn.

En sån plats har Månne. Hen är åtta, går i tvåan och gillar att leka på fritids. Livet för Månne är för det allra mesta ett alldeles vanligt liv med frånskilda föräldrar, bästa vännen Rut och en älsklingsmagister som heter Ville. För de som känner Månne så vet de att hen vill bli kallad hen och inte känner sig som varken flicka eller pojke men Månne möter ofta andra människor som inte förstår henom.

I Månen, varelsen och jag med text av Ylva Karlsson får Månne idén att starta en youtubekanal så att hen kan försöka berätta om sitt liv som icke-binär men hen vet ju inte riktigt hur man gör. Dessutom får Månne inte heller lov för sina föräldrar men hen filmar ändå och det är de filmerna som vi får “läsa”. Ibland så blir Månne riktigt ledsen på alla de som han har omkring sig och då går han genom porten till sitt fantasiland där han kan bestämma över allt och illustrationerna av Sofia Falkenhem är perfekta, de visar både Månnes vardag och fantasi på ett härligt, detaljrikt och humoristiskt vis.

Fantasilandet blir hens egna plats att fly till när vardagen blir för jobbig ända tills en varelse från landet får eget liv och följer med hem till Månnes mamma. Varelsen stökar och gör Månne arg och frustrerad och han vill helst bara bli av med den. Kompisen Månen finns alltid med där på himlen, Månne kan vinka till Månen och emellanåt får hen råd både tröst och råd av den annars tysta himlakroppen.

Det här är en fin roman som passar som högläsning för yngre barn och kanske egenläsning från 8-årsåldern. Med korta kapitel och ett direkt tilltal till läsaren så är det lätt att dras in i Månnes värld och jag blir både lite sorgsen och eftertänksam när jag läser. Runt Månne finns det kloka vuxna men världen är liksom inte ordnad för de som inte identifierar sig som pojkar eller flickor och Månne har alla rätt att vara arg och ledsen. Skolans värld, där jag själv arbetar, borde vara platsen där man får vara precis den man är men visst är det ofta som indelningar görs efter kön, omklädningsrum och toaletter är könade och förutom att ge mig en tonsäker text och härlig läsupplevelse så väckte boken frågor jag tar med mig i vardagen.

Tack rabén&sjögren för recensionsexemplaret.

Kategorier
Kulturkoll

Applåder, fulgråt eller skämskudde?

Lotta

Overkliga saker hända än i våra dar minsann – som till exempel alla de overkliga filmscener som utspelar sig i romantiska komedier. Ni vet, när hela flygplatser klappar i takt, när skolans snyggaste kille upptäcker trista tönttjejen, eller när man blir friad till i spöregnet.

Är du en sådan som myser eller ryser åt de här scenerna? Jag myser nog, oftast i alla fall. Och är också väldigt nöjd över att det är film och inte på riktigt. Jag skulle dö skämsdöden och gå därifrån om min kille arrangerade en svulstig “deklarara-sin kärlek”-scen. (Jag blev sur den gången han skickade blommor till mig på jobbet… varför gör man det egentligen? Skicka dem till hemmet istället.)

Här kommer i alla fall några favorit mys-ryms-skäms-gråt-scener.

https://www.youtube.com/watch?v=uXxN_ylX7Tw

Den här är ju så fin, på riktigt. John Cusack gör ett statement, men han gör det bara för tjejen han älskar. Ingen stor publik som blir vittne, vilket gör det så himla mycket finare. Och på riktigt.

Jamen vem vill inte att Heath Ledger ska sjunga för en? Det här är också perfekt på film, men skulle vara riktigt obehaglig i verkliga livet.

Här är jag tudelad – å ena sidan är det jättejättefint. Å andra sidan är han creepy. Och inte särskilt schysst mot sin kompis. Och hon är inte så schysst mot sin make heller.

https://www.youtube.com/watch?v=g4y8zv7v58k

Med både You had me at hello och You complete me, så blir jag blankögd varenda gång jag tittar på det här klippet.

Den här scenen innehåller allt man kan önska sig – humor, swoon, åskådare, och inte minst ett frieri. Det är så fint att hon äntligen vågar släppa på garden.

Fast egentligen innehåller den här scenen allt. Den här slutscenen är moderskeppet av alla slutscener och har satt ribban för allt annat. Vem vill inte bli utburen från sitt tråkiga fabriksjobb av en Richard Gere i uniform?

Och lika mycket som jag vill att Richard Gere ska rädda mig från fabriken, lika mycket vill jag att Patrick Swayze ska bära mig fram över folkhavet på sina starka armar. Hela den här filmen är för övrigt späckad av mysromantiska scener, men slutscenen får väl ändå ses som den största av dem alla.

Kategorier
Romankoll

Magiska världar och dörrar som leder dit

helena-top
För två år sen köpte jag in en bok till biblioteket som jag sen lånade med mig hem för att framsidan var fin och omfånget alldeles lagom (de magiska ca 150 sidorna). Och herregud! Om det inte vore lite för mycket att använda uttrycket ”öppna en dörr till en annan värld” i det här sammanhanget så skulle jag göra det.

Every heart a doorway heter boken och den är skriven av Seanan McGuire. Boken är den första i en serie om hittills fem böcker (en sjätte planeras till januari nästa år). Handlingen kretsar kring en skola för unga som gått genom portaler till andra världar och sedan kommit tillbaka. Det är berättelser om förlust, sorg, kamp för att återanpassa sig och framförallt om längtan tillbaka. Världarna som besökts och besöks är väldigt olika, där finns mörka sagovärldar, nonsensvärldar, hela universum där allt är gjort av godis…

Och det är mörkt, kolsvart faktiskt. Döden finns här ständigt, den stillsamma vita och den kletigt blodröda. Instängdheten, längtan tillbaka och bort, rädslan, depressionen… Det är alldeles, alldeles fantastiskt.

Förra året vid den här tiden meddelade förlaget att bokserien skulle bli tv-serie. Jag hittar ingen mer info och Corona har ju förskjutit och ställt in både det ena och det andra, men jag hoppas verkligen att det blir något av planerna till slut. Och i väntan på det kan jag bara råda er att läsa böckerna och låta er svepas in i mörkret. På ett bra sätt.

Kategorier
Kulturkoll

Fascinerande, konstigt och fullständigt fantastiskt med Studio Ghibli

carolina-top

Lördagskvällen var en ganska typisk kväll för den senaste tiden hos oss – jag och mina vuxna barn kollade tillsammans på en av Studio Ghiblis filmer (Hayao Miyazaki), fascinerades, förundrades och förvirrades, och efteråt var vi tvungna att sitta en stund och tillsammans fråga oss: vad är det vi har sett, egentligen? Vad hände? Varför? Och var inte det hela väldigt, väldigt konstigt? Men alldeles fantastiskt vackert? Och vilken Studio Ghibli-film ska vi se härnäst?

Filmen vi såg den här gången var Prinsessan Mononoke, och den inleds av att en ung man (en prins, får vi veta senare) rider på en bock av något slag (en ”röd älg” påstår filmens engelska tal, men så där ser inga älgar ut vet jag som är svensk) genom skogen. Då blir hans hemby attackerad av en demon, ett gigantiskt vildsvin som omges av tusentals maskliknande, slingrande ting. Prinsen rider framför demonen, skriker att den ska försvinna därifrån, och lyckas till sist besegra den men blir samtidigt berörd av de där maskarna som liksom smittar över på hans arm. Detta kommer tydligen ha ihjäl honom så småningom, så för att söka bot rider han på sin bock västerut eftersom det var därifrån det galna demon-vildsvinet kom.

Tycker ni det verkar krångligt? Hallå, detta är filmens första 5 minuter! Nu ska vi följa med västerut, träffa vita varggudar beridna av en ung kvinna, följa med in i en stad som gräver fram järn ur berget och bygger gevär och eldkastare av det och som därför gjort skogens ande, vildsvinsgudarna, varggudarna och en hel klan samurajer arga på sig. Järnstadens arbetskraft består av före detta prostituerade kvinnor och leprasjuka som alla där fått en fristad och ett hyfsat gott liv – men de gör alltså vapen och vill att skogens ande ska dö. Hit kommer vår prins med den maskinfekterade armen, blir kär i prinsessan som rider på vargarna (och som identifierar sig själv som varg, tack så mycket, och inte som en vidrig människa) och stöter också på små mini-skogsandar med vita, rullande huvuden, två eller tre eller fyra ögon och stora möjligheter att bli lukrativ merchandise. Efter ett tag är allt eld och kaos och krig och så slutar filmen utan att jag egentligen förstått vem som var på vilken sida och varför eller om det spelar någon roll, men allt har blivit grönt och fint och aporna fick inte äta upp prinsen.

Jo. Vi enades om att Prinsessan Mononoke var en av de konstigare Studio Ghibli-filmerna, samtidigt som den var precis lika fantastisk att se som resten vi har sett. Att i en tecknad film kunna skildra hur en person doppar foten i vatten så att vattnet blir så verkligt att det nästan känns som att det kan droppa ur bilden och ner på golvet här hemma, och det går att känna vattnet på sin egen fot? Att i en tecknad film skildra en blomsteräng som vinden drar igenom så att det känns som att man står där? Detta får man i Studio Ghiblis filmer. Man får också krigsscener som skildrar essensen av alla krigs vidrigheter, ödsligheten och kaoset och döden. Man får monster av alla olika sorter och slag. Ibland blir vanliga saker till monster – i Ponyo på klippan blir havet självt ett monster som överfaller och översvämmar och hotar och låter. Man får alla möjliga – eller omöjliga – maskiner och uppfinningar, flygande farkoster och annat. Ta bara den jetströms-drivna (tror jag…) svävarvingen som Nausicaä i Nausicaä från Vindarnas dal använder sig av med stor skicklighet i den giftiga skogsvärlden där eller när hon flyger mellan de mer vanliga flygplanen. Eller de märkliga luftfarkosterna piraterna (de är ”the good guys” förresten) tar sig runt med i Laputa – slottet i himlen.

Alla Studio Ghiblis filmer är inte fantasy – Uppe på Vallmokullen handlar om mer eller mindre vanliga ungdomar, och Det blåser upp en vind är baserad på verkliga personers liv (Jiro Horikoshi, flygplanskonstruktör i Japan). Men drömsekvenser blandas ändå in (till exempel träffar Jiro Horikoshi flera gånger en italiensk flygplanskonstruktör (Caproni) och får honom som någon slags mentor, trots att det bara är i Jiros drömmar de träffas), och även det som är verkliga ting blir så dramatiskt skildrat att det känns som fantasy och overkligt ändå. Regnoväder, stormar, sol som lyser genom molnen och sånt där. Och så den mäktigaste scenen: den i Det blåser upp en vind när Jiro kommer med tåg till en stor stad (Tokyo får vi veta sen), vi får se en vy över den gigantiska staden som i nästa ögonblick liksom med en gutturalisk grymtning ruskar på sig, böljar i vågor och morrar. Det är en jordbävning vi får se (kolla klipp här), och fast detta känns som något av det mest surrealistiska av allt jag sett i Studio Ghiblis filmer – så är det en sann händelse: den stora Kanto-jordbävningen som 1923 ödelade stora delar av Tokyo.

Detta är stor och fantastisk konst. Men det mest lockande för mig är att de här filmerna ger mig precis samma känsla som jag har när jag öppnar en fantasybok: här finns inga regler. Här finns magi, andra världar, monster och varelser, och här kan vadsomhelst hända.

 

Bild: Studio Ghibli av Sakura Ichirouta (CC BY 2.0)

Kategorier
Kulturkoll

Typ overkligt

helena-top

Emellanåt slänger vi oss med idiomet “verkligheten överträffar dikten” och just nu känns det som att vi lajvar – med hull och hår – detta talesätt. Det som kändes overkligt, ogripbart och historiskt – näst intill fiktivt – finns här och nu mitt ibland oss. Plötsligt känns anknytningen till pestens tid och dess människor tämligen stark.

Gränsen mellan verkligheten och fantasins monster eller mellan realism och fantastik är nästintill obetydlig. Därför kan det tyckas vara märkligt att vi med ett nytt tema här på Kulturkollo kommer att försöka hitta den gränsen och träda över den. Men är det någon gång som vi kan behöva fantasi och fantastik så är det nu. Nu när fantasins monster beträder verklighetens mark.

För några dagar sedan publicerade jag ett svamligt inlägg på min egen lilla blogg som – på ett luddigt sätt – handlar om hur verkligheten påverkar oss alla olika och inte minst vår läslust. Några läser sporadiskt och fragmentariskt, några läser inte alls och så kommer jag. Jag läser som aldrig förr, vilket är mycket märkligt då det är just denna funktion som brukar stängas av när verkligheten trycker sig på.

När jag går igenom min lista över lästa böcker så är det få som inte skulle kategoriseras som realism, vilket för några år sedan inte hade varit konstigt. Jag har dock försökt bredda och utmana min smak och har de senaste åren lyckats med detta. Blygsamt, men ändock! Det syns dock inte i lästa böcker 2020.

Senast slutförda bok är emellertid en roman som lämpar sig för detta tema: Människorna av Matt Haig. Jag recenserade hans Historieläraren här på Kulturkollo i mitten av april och blev nyfiken på att läsa mer av honom. Boken har en baksidestext som vanligtvis hade fått mitt att rygga: “Professor Martins kropp har övertagits av en utomjording som kommer från den högteknologiska planeten Vonnadoria. Denna varelse har skickats till jorden i uppdrag att radera all information om den stora upptäckt professor Martin gjort – en upptäckt som hotar att ödelägga hela universum.” Boken som till en början består av varelsens betraktelser av oss människor (som i sig är såväl humoristiska som tragiska) utvecklas snart till något annat – mer mörkt och ja, mänskligt.

Utöver nämnda böcker så är det egentligen bara Trent Daltons Pojke slukar universum, som utmanar gränsen mellan verklighet och overkligheten. Jag är dock övertygad om att mina fellow kulturkollare kommer kompensera för min brist på bredd i detta fall.

Välkommen in ett tema som kommer handla om fantasi och fantastik: Typ overkligt!
Du får som alltid gärna vara med – kommentera, länka eller skriv något eget!

BIld av Iván Tamás från Pixabay