Landsbygden och dess minnen

helena-top

Staden har sina uttolkare men det har också landsbygden och när en landsbygdsskildring blir riktigt bra griper den tag i mig som inget annat. Då känner jag mig hemma på ett sätt som jag annars aldrig kan numera, eftersom jag flyttat och gjort mig förfrämligad.

Jag växte upp i en liten ort bredvid en större men fortfarande liten ort. Det var där jag gick i skolan, avskydde det och slutligen, men väldigt långsamt blev vuxen. Sen flydde jag.


När en landsbygdsskildring kommer riktigt nära kan jag känna den i hela kroppen. Jag kan känna tv-serien Supernatural rakt i hjärtat ibland, när de båda bröderna kuskar den amerikanska landsbygden runt. Inte för att det är just den amerikanska landsbygden som är min utan för att det finns en känsla där som jag kan känna igen. På gott och ont.

Elsie Johansson gör det med Nancyböckerna, liksom Josefin Sundström i Vinteräpplen – når in. Therese Söderlinds Vägen mot Bålberget bjuder också på en ingenkännbar stämning även om skeendet förstås är långt ifrån mina erfarenheter av att växa upp i glesbygden, inte så långt ifrån som jag skulle önska bara… Och Selma Lagerlöf förstås! Hennes skildringar av mitt Värmland kommer alltid nå allra djupast in. Men det är den historiska landsbygden och det är naturligtvis gott nog för en historiefantast som jag. Men. Det finns det som sliter isär på riktigt och i nutid också. Cilla Naumans Springa med åror är sådan och Elin Olofssons böcker.

Elin Olofsson har de senaste åren utkristalliserat sig som en favorit och landsbygdsskildrare av rang. Jag anade redan när jag gråthulkade mig igenom Då tänker jag på Sigrid och fick det slutligen bekräftat när jag läste Till flickorna i sjön för några veckor sen. Det där ogripbara, det vemodiga i att växa upp och leva på landet eller i ett litet samhälle, i det lilla, i det utsatta, fångar hon på pricken. Den inkluderande samvaron och den livslånga utstötningen för den som utmärker sig eller gör fel. Och så tystnaden. Oförmågan att finna ord för det som är verkligt viktigt. Att prata om oväsentligheterna men aldrig beröra kärleken och livet vi lever. Så är det naturligtvis inte överallt och alltid och för alla men jag känner igen det så att tårarna rinner.

Jag bär på en stark kärlek (också) till landsbygden, till skogen, människorna och stämningen. Relationen är komplicerad men jag är fortfarande en del av landsbygden och den är en viktig del av mig, min kanske viktigaste del. Det är därför jag älskar att försjunka i alla dessa kulturella landsbygdsskildringar. Och när jag säger det så inser jag att jag inte nämnt min mest älskade uttolkare av landsbygden, han som målar min hembygd precis så som jag känner den inuti. Lars Lerin. Vackrare och mer smärtsamt än så blir det inte.

Vilken är din bästa landsbygdsskildring? Jag vill ha fler!

Foto: Privat. Tossebergsklätten, Värmland

 

Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestDigg thisShare on StumbleUponShare on TumblrEmail this to someone

Skrivet av:

Publicerat: 1 september, 2014

Kategori: Aktuellt, Romankoll

Visningar: 2244

Taggar: , , , , ,

12 Responses to Landsbygden och dess minnen

  1. Lotta skriver:

    Jag har växt upp i en liten by och känner igen mig i ditt inlägg. Då tänker jag på Sigrid träffade rätt, med vemodet, tystnaden och jag känner så väl igen karaktärerna Sigrid och Åke och alla de andra från min egen uppväxt. Jag känner också igen mig mycket i Åsa Larssons böcker, det korthuggna och kärva språket, miljöerna. Och Tove Alsterdals I tystnaden begravd är så perfekt tornedalsk/norrbottnisk med karaktärerna, dialogen och språket. Och tystnaden. Det som inte sägs. Och så det laestadianska och det finska som är så närvarande i den här landsändan.

    • Helena skriver:

      Bra tips Lotta, jag får helt enkelt läsa in mig på lite svenska nutida deckare för att möta ännu mer landsbygd!

      Och just vemodet är nog det jag är ute efter, det finns där hos Sigrid, Selma Lagerlöf, och ständigt närvarande i glesbygdslivet. Det är nog min vackraste känsla.

  2. Linda skriver:

    Inte landsbygd, men Karlstad faktisk, som kontrast till Göteborg finns i Kurt Cobain finns inte mer.

  3. Anna skriver:

    Känner igen din känlsa precis. Jag växte upp kanten av slätten och levde i bondelandskap. När jag nu har tillbringat ovanligt mycket tid i mitt barndomshem den här sommaren så attackerar känslorna. Det som jag ville från, och det som jag längtar tillbaks till. Jag längtar stenarna … Några av de böcker som jag kan rekommendera är Sven Olov Karlssons böcker och så Åsen av Katarina Fägerskiöld. http://joanna-ochdagarnagar.blogspot.se/2012/03/asen.html
    Klaustofobiskt och med fötterna i dyngan.

    • Helena skriver:

      Det är så intressant med det dubbla, att längta det som man en gång flydde. Tack för lästips, nya för mig!

  4. Lyran skriver:

    Den där Sigrid-boken har jag nu förstått att jag måste läsa. I Per Pettersons Ut och stjäla hästar finns naturskildringar som gör mig mer lyrisk än vanligt.

    • Helena skriver:

      Det måste du faktiskt Lyran, du kommer inte ångra dig. “Ut och stjäla hästar” har jag inte läst men tyckte att hans “Jag förbannar tidens flod” var vacker och drömsk. Ska nog läsa om hästarna också.

  5. villasilverlid@spray.se' Louise skriver:

    Växte tilldels upp på en liten ort, men mina föräldrar kommer i från än även mindre ort som jag fortfarande besöker några gånger om året, så trorts att jag flyttat mycket är den lilla orten mig väl bekant, jag flyttade ju tillbaks dit – fast i Värmland. Jag gillar också Tove Alsterdahls I tystnaden begravd. Selma måste jag bekänna att jag inte helt fått till att gilla, jag har läst några böcker av henne men det tog liksom inte av.
    För den som gillar lyrik vill jag tipsa om den norska lyriker Haldis Moren Vesaas. Hon har många dikter som ger mig känslan av mitt barndoms paradis -Frosta, en jordbruksbygd vid Trondheimsfjorden.

    • Helena skriver:

      Men åh så fint med lyriktips! Jag ska genast undersöka. När det gäller Selma Lagerlöf så rekommenderar jag Kejsarn av Portugallien som första möte med hennes författarskap, den är underbart varm och värmländsk. Jag har också en hel del av hennes alster olästa men kommer absolut läsa mer. Och Tove Alsterdahl ska jag absolut läsa nu!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *