Uppläsaren – ljudböckernas hjärta

carolina-top

Är det viktigt vilken uppläsare det är på ljudboken? Texten och innehållet är ju samma vem som än läser?

Åh, ja, det är hyperviktigt!! Tänk att du ska ha den här personens röst och uppläsning nära inpå dig, ja till och med inne i huvudet om du lyssnar med hörlurar, i många, många timmar. Då vill det till att du gillar uppläsarens röst, teknik, andningspauser… En bra uppläsare kan lyfta en annars halvhyfsad bok till oanade nivåer – och tvärtom så kan en dålig uppläsare sänka vilken fantastisk bok som helst till står-inte-ut-en-sekund-till-slutar-lyssna-nivån.

En bra uppläsare för mig har först och främst en behaglig röst. Det där är subjektivt, förstås. Jag gillar stadiga, trygga röster. Det får inte bli tillgjort, eller flåsigt med dålig andningsteknik där uppläsaren hämtar andan eller pausar på fel ställen i meningarna. Lugn, trygg uppläsning med ordentliga pauser vid punkt, nya stycken och tankestreck, så att texten kan landa i mitt huvud ordentligt måste det vara.Och uppläsaren ska läsa varierat. Absolut inte dramatisera dialogerna för mycket, men varierat ändå. Ta i lite ibland, få dialogen att låta som det gör när människor pratar med varandra, prata tystare och mjukare ibland.Katarina Ewerlöf är en favorit, Helge Skoog och Björn Granath två andra som är bra. Lugna, trygga röster och varierad läsning.

Uppläsaren får gärna läsa med någon dialekt – det gillar jag. Åsa Larssons norrländska, Susanne Alfvengrens gotländska och Mark Levengoods finlandssvenska röster är rena fröjden att lyssna till.

Det här med att dramatisera texten, göra olika röster till de olika personerna, vara mer skådespelare än uppläsare? Det är kul att lyssna på en liten stund men blir fort oerhört tröttsamt. Är boken ändå en riktigt bra bok så kan jag stå ut, men stör mig ändå under hela lyssnandet. Som i böckerna om avdelning Q av Jussi Adler-Olsen där Stefan Sauk dramatiserar rätt mycket när han läser. Jag gillar det i vissa partier, speciellt när han spetsar rösten och blir någon av alla de kvinnor som gör livet surt för Carl Mörck (exfrun, eller sura damen som är någon slags sekreterare i polishuset, schabraket Yrsa och andra). Men det blir för mycket. Jag ser mer en skådespelande Stefan Sauk framför mig än bokens karaktärer. Och alldeles för mycket blir det när han ger Assad, Carls assistent, en fånig, ljus röst som talar bruten svenska (danska…). Kul i början – men senare i handlingen, när det är dramatiskt, och Assad inte längre är en lustig städande hustomte utan visar sig ha helt andra och kanske farliga sidor? Då blir det totalfel.

Motsatsen till överdramatiserande uppläsning är då att läsa alltför monotont. Det är inte heller bra! Jag får grårysningar över hela kroppen när uppläsaren bara maler på i samma tonläge och tempo hela boken igenom. Jan Waldecrantz läser om Harry Hole (Jo Nesbö), men jag står inte ut med honom, utan kommer att läsa de böcker i serien jag har kvar som vanliga pappersböcker pga tråktristess. I en deckare!

Och det här är ett absolut no-no: att göra sin röst lite sockersöt och gullig. Att hela tiden låta som att ett litet leende är på väg att spricka fram. Jag tål det inte hos vissa radiopratare, och definitivt inte hos uppläsare av ljudböcker. Exempel: Louise Raeder. Släpp smajlet!

Att två uppläsare turas om att läsa har jag hittills bara stött på i böckerna om Mirjam och Hervor av Marianne Cedervall (Svinhugg m fl). Där läser Susanne Alfvengren det mesta av texten, men så fort Hervor har några repliker så hoppar en annan uppläsare, Gun Olofsson, in med en helt annan röst och dialekt. Idén är säkert kul, men jag gillar det inte alls när jag lyssnar. Kanske för att det bryter rytmen för mycket för mig.

susanne alfvengren

Vilken är då min absoluta favorituppläsare? Jo, det är hon som läser lugnt och tryggt, på norrländska. Varierat utan att dramatisera för mycket. Och som ger alla personerna precis det rätta uttrycket. Klart hon kan göra det – det är ju hon som är författaren till boken. Därmed inte sagt att alla författaruppläsningar är bra (för det är de inte) – men när Åsa Larsson själv läser sin Till offer åt Molok så jublar jag! Jag har aldrig hört något så bra! Boken i sig är en fantastisk bok, men Åsa Larssons uppläsning gör den till en upplevelse man inte glömmer. Är det så att du hittills inte har lyckats bli kompis med ljudbokslyssning – lyssna för allt i världen på Till offer åt Molok och jag lovar att du kommer att bli omvänd.

Och vet ni? Kulturkollo mailade Åsa Larsson och frågade henne om hon ville svara på några frågor om ljudböcker och ljudboksuppläsning. Det ville hon!! Intervjun med henne dyker upp om en liten stund här på Kulturkollo – du kollar väl?

Carolina

Läser allt. Läser jämt. Läser börja läsa-böcker blandat med tunga klassiker, frossar i fantasy, romance och historiska romaner. Läser nytt inom barn- och ungdomslitteraturen och gamla deckare. Blandar allt och kan inte leva utan. En dag utan någon läsning är en misslyckad dag.

Visa alla inlägg av Carolina →

11 tankar på “Uppläsaren – ljudböckernas hjärta

  1. Stefan Sauk är ett exempel på en uppläsare som jag absolut inte kan lyssna på. Jag gillar ren högläsning, inte ngn slags teater. I Sauks fall tycker jag han gör buskis av det.

    1. Jag har bara lyssnat på just avdelning Q-böckerna där jag tycker att Assad blir bortfjantad av Sauk. Vet inte hur han är när han läser upp andra böcker, om han gör det?

  2. Min favorituppläsare är Katarin Ewerlöv men lyssnar också gärna på Jonas Karlsson speciellt när han läser sina egna noveller. Att läsa dem i pappersform blir liksom platt när man lyssnat till hans uppläsningar. Han sätter verkligen liv till karaktärerna 🙂

    1. Jag gillar verkligen Jonas Karlssons noveller, och nu blir jag riktigt sugen på att höra på dem när han själv läser högt.

  3. Ja där ser man smaken är olika när det gäller ljudböcker också, eller snarare uppläsare.
    Jag gillar två uppläsare som i böckerna om Mirjam och Hervor och jag älskar Stefan Sauks uppläsningar. Det är underhållande och gör att man inte nickar till.
    Just nu lyssnar jag på första delen i Moska noir med Shanti Roney som uppläsare, han har samma tonläge hela tiden.

    1. ja, tänk vad olika man tycker 🙂
      Men alldeles samma tonläge hela tiden gillar jag inte alls. Det är svårt att hitta de där uppläsarna man verkligen gillar hela boken igenom.

  4. Jättekul att det skrivs om och diskuteras ljudböcker och uppläsare. Jag gillar flera av uppläsarna som nämns, särskilt Stefan Sauk, Björn Granath, Katarina Ewerlöf och Jonas Karlsson. Vissa böcker typ Jussi Adler-Olsens om Avdelning Q blir ännu bättre av Stefan Sauks dramatisering tycker jag. Sen finns det uppläsare som jag inte klarar av att lyssna på och en av dem är Jan Waldecrantz.

    1. Då tycker vi lika om Waldecrantz, i alla fall!
      Ja, det är kul att få läsa mer vad andra tycker om ljudbokslyssnande, och jag har fått många tips på ljudböcker jag vill testa nu den här helgen.

Kommentarer är stängda.