Maddaddam – en trilogi och ett helt universum!

helena-top

Jag har ägnat våren åt Margaret Atwoods dystopiska, postapokalyptiska, vetenskapskritiska trilogi som delar namn med sin sista del – Maddaddam. Det har i sanning varit ett mäktigt projekt, ett en smula märkligt projekt, men mest av allt en helt fantastisk utflykt till en annan värld, eller kanske ska jag hellre säga en annan tid?

Margaret Atwood är en av mina favoritförfattare för att hon alltid, också när hon ger mig böcker jag inte kan falla för helt och hållet, ställer frågor till mig som läsare. Frågor om moral, ondska och vad som är viktigt och riktigt. Frågor vars svar aldrig är så enkla som de kan tyckas vid första anblick. I Maddaddam-trilogin blir dessa frågor tydligare, svårare och mer påträngande än någonsin.

Seriens första del, Oryx och Crake, är en oefterhärmlig bok, så mörk, så avslöjande, så hemsk. Jag fylldes av sorg för Jimmy Snömans öde, konfunderades av de nya människorna på stranden och blev hur arg som helst på den obegripligt vidrige Crake. Det han gör är så oförlåtligt. Och samtidigt inser jag ju att Margaret Atwood inte kommer nöja sig med det.

Syndaflodens år har fått kritik för att berätta samma historia igen, men jag tycker att det är precis just det som gör den så bra. Fördjupningen, de nya perspektiven och att få möta igen men på ett helt nytt sätt. Jag tycker väldigt mycket om Syndaflodens år, inte minst för att den presenterar ett så starkt galleri av kvinnoporträtt – Toby, Ren,  Amanda och alla de andra. Och så är det befriande att den fokuserar så lite på Crake…

Den tredje boken, Maddaddam som alldeles nyss kommit i svensk översättning är tack och lov i paritet med sina föregångare, det är en värdig avslutning. Egentligen får vi inte hela bilden av vad som hänt och vad som händer i de olika nu som berättelsen pendlar mellan, men det är också en del av poängen.

Sammantaget är alltså Maddaddam-trilogin något alldeles utöver det vanliga. Den bjuder in läsaren i ett alldeles förtrollat universum. Förtrollat med mörk, mörk magi. Det är så oerhört svart där inne, inget hopp finns egentligen och ändå skapar de sina liv. Som vi människor tenderar att göra.

Jag tycker om det religiösa temat där den församling som kallas Guds trädgårdsmästare får en hel del av strålkastarljuset men där också den religion Jimmy Snöman skapar kring Crake och Oryx blir mer och mer tydlig och satt i ett sammanhang. Till en början mådde jag lite illa över just den tråden, att crakerianerna tillbad “Den gode Crake” och sjöng hans lov, när jag visste vad han gjort. Efter ett tag fick detta en ny betydelse och mot slutet insåg jag hur många drag och reaktioner Crake faktiskt delar med den gammeltestamentlige guden. Det är trots allt en sorts skapelseberättelse jag läst. Också.

Titel: Oryx & Crake / Syndaflodens år / Maddaddam
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Norstedt
Utgivningsår: 2003 / 2010 / 2015
Originaltitel: Oryx & Crake / The year of the flood / Maddaddam
Översättning: Birgitta Gahrton
Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestDigg thisShare on StumbleUponShare on TumblrEmail this to someone
Föregående inlägg:
Nästa inlägg:

Skrivet av:

Publicerat: 25 maj, 2015

Kategori: Aktuellt, Romankoll

Visningar: 2026

Taggar: , ,

4 Responses to Maddaddam – en trilogi och ett helt universum!

  1. […] verk. Vill du veta mer om vad jag tycker om helheten kan jag rekommendera att du läser min Kulturkollo-text av […]

  2. Bokhuset skriver:

    Precis så tolkade jag Oryx & Crake och sedan även Syndaflodens år ( som jag ännu inte recenserat ), som en skapelseberättelse där Snöman är den nya profeten. Och humorn är det som på något sätt håller hela berättelsen på en mänsklig nivå. Utan den hade läsningen blivit så nattsvart och alldeles för plågsam för att ta till sig det hon faktiskt skriver och allt hon kritiserar. Åh, jag hade gärna varit med i er bokcirkel men avstod pga tidsbrist just nu.

    • Helena skriver:

      Jag tror också att det hade varit outhärdligt att läsa utan den där humorn, mörkret hade blivit ogenomträngligt. Det är en intressant och smärtsam skapelseberättelse Atwood skapat, en bok/serie att tänka mycket över

  3. […] började Kulturkollos bokcirkel om Margaret Atwoods bok Oryx och Crake och om en dryg vecka ska jag gå och lyssna på […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *