av 
Hur olika arbeten vi än har så är det ändå mycket som känns igen från arbetsplats till arbetsplats – och då tänker jag inte på själva arbetet utan på de små detaljerna runt omkring och det sociala spelet mellan människorna. Därför tycker jag mycket om att läsa arbetsplatsskildringar där författarna har fångat just de där små detaljerna. Sara Beischer gör det perfekt i boken vi diskuterar i Kulturkollo läser just nu: Mamma är bara lite trött, när hon till exempel återger pratet i personalrummet på skolan där Minna jobbar. Stephan Mendel-Enk skriver roliga texter om arbetsplatser och arbetsliv i novellsamlingen Meningen med jobbet, och det han gör som gör det så roligt är att han beskriver sociala koder som vi normalt bara vet men som känns helt absurda när de beskrivs i text. Hur kaffepauser ska tas, toabesök klaras av och sånt. Eller så förflyttar han språk till fel plats – byråkratiskt språk som passar på kanske ett projektmöte till en helt annan situation (att prata med sina barn), eller använder glassig marknadsföringsjargong för att presentera medlemmarna i en kriminell liga.
Och så har vi Jonas Karlsson. Det första jag läste av honom var novellsamlingen Den perfekte vännen och i den hittade jag den långa novellen Rummet som handlar om en person som kommer ny till en arbetsplats, någon slags myndighetskontor med öppna kontorslandskap. Han verkar vilja ha mycket fasta rutiner och gärna göra bra ifrån sig. Men ju längre man läser om honom desto mer förstår man hur fel han gör, och just därför att mannen så uppenbart bryter mot alla dessa oskrivna sociala koder gör han dem tydliga. Ganska snart blir storyn helt absurd men Jonas Karlsson hittar alla de där detaljerna som ändå gör det verkligt: att hur många viktiga papper man än har på sitt skrivbord får de inte glida in över gränsen till grannens skrivbord, diskussioner om julpynt, om att dyka upp på en julfest utan att anmäla sig, om vikten av adressering av mail: står du som mottagare eller bara med på kopiaraden? (du får ju mailet i vilket fall som helst men utan samma viktighet), alla dessa små saker som kan få onödigt stora proportioner om de görs fel på en arbetsplats.
Arbetsplatser skymtar i fler av Jonas Karlssons noveller, men i romanen God jul (som vi också hade som cirkelbok i Kulturkollo läser helt nyligen) går det väl nästan att säga att det är arbetsplatsen, kommunhuset, som är huvudpersonen? Jag älskar verkligen den boken, där något som ska vara ”något trevligt för personalen inför jul” blir stort, svårhanterligt och en källa till oro för alla inblandade (stormöten, rykten om uppsägningar och allt vad det är…)
Vilka är era bästa arbetsplatsskildrare?
Bild: the office in Singapore av Craige Moore (CC BY-ND 2.0)
För några år sedan läste jag Kontorsninja av Lars Berge, som handlar om en man som flyttar in i ett dolt utrymme på sitt jobb (som han har fått sparken från) och lever på överblivna konferensmackor och det som finns i fruktkorgen. Sedan blir det allvarligare och inte så roligt, men det finns ögonblick där som verkligen är på pricken.
Den har jag inte läst, men låter precis som något i min smak. Jag ska leta upp den, tack för tipset!
Jag måste ju säga att jag tycker att Dilbert är helt oövertäffad i form av arbetslivsbeskrivningar. Otroligt tillspetsat, men ofta oerhört välfunnet och fantastiskt roligt. Framförallt för oss som tillbringat många år ute i kontorssvängen.
Dilbert, ja! Den älskar jag, och är en typisk serie man klipper ut strippar från och sätter på väggen. Kontorsliv i ett nötskal 🙂
”Vi var stingsliga och överbetalda. Våra morgnar var utan hopp. De av oss som rökte hade åtminstone någonting att se fram emot kvart över tio. De flesta av oss gillade nästan alla, en del av oss hatade vissa personer, och så fanns det en eller ett par som älskade allt och alla. De som älskade alla blev enhälligt utskrattade. Vi älskade att få gratis bagels på morgnarna. Det förekom alldeles för sällan. Våra förmåner var förbluffande i omfattning och kvalitet. Ibland undrade vi om det var värt det. Vi tänkte att det kanske vore bättre att flytta till Indien eller ta upp sjuksköterskestudierna igen. Göra något för de handikappade eller jobba med händerna. Det var aldrig någon som gjorde något åt de där impulserna, även om vi fick dem varje dag, ibland varje timme. I stället träffades vi i konferensrummen för att diskutera dagens arbete.”
Inledningen på Joshua Ferris ”Så fick vi se slutet” som är min favoritskildring av kontorslivet. Helt underbar!
Skriver! Skriver! (för min vill-läsa-lista är aldrig tillräckligt lång…)