Döden – killen som verkligen kan hantera en lie

Döden som en fysisk karaktär fascinerar mig. Det finns så mycket runt honom – attribut som lien och den svarta kåpan, det att han är något så omöjligt som ett vandrande skelett, hans enorma och eviga arbetsuppgift, att alla är rädda för honom – som gör att han blir intressant att avbilda. Googla ”death” på google bilder så finns det en oändlig mängd träffar. Det är läskiga bilder – men också väldigt roliga (favoriten tror jag är en Döden i sin kåpa som sitter och kramar en kaffemugg där det står något i stil med ”världens snällaste morfar” – med en nallebjörn på också).

Lika intressant tycker jag det är när Döden får vara en karaktär i en bok. Terry Pratchett är förstås en mästare på det där – Döden är med i nästan alla hans Discworldböcker, tror jag, och dessutom huvudperson i böckerna Mort, Reaper Man, Soul Music och Hogfather. Hans repliker står alltid i versaler eftersom hans röst ska låta som kyrkklockors dån och mörka ekande gravrum (typ…). Ta bara Reaper Man där Döden har fått sparken från jobbet (nä, jag går inte in på hur det har gått till) och i stället tar jobb som allt-i-allo på en bondgård. (”kan du hantera en lie?” ”JA”) Trots att han envisas med att skörda vetet strå för strå (det är så han är van att göra det) så blir han färdig snabbare än alla andra.

I Pratchetts och Gaimans Good Omens får Döden också vara med (och talar förstås med versaler här också) – som motorcykelkille. Och han (och de övriga tre Apokalypsens ryttare) får dessutom ett gäng med hangarounds (som inte är de listigaste killarna som finns). Någonstans i Good Omens uppstår diskussionen om Elvis verkligen är död. Döden säger att nä, han har minsann aldrig besökt den här Elvis – och så är det ämnet slutdiskuterat.

Det är inte lätt att jobba som Döden, och det där märker Mattias i svenska ungdomsboken Du kanske inte vet det, men Döden spelar faktiskt inte handboll (Linda Belanner & Fredrik Persson). I den heter Döden ”Göran” och beskrivs lite som en halvflottig affärsman. Mattias är själv död och har gått bredvid Göran för att lära sig jobbet ett tag. Nu tycker Göran att han är fullärd och drar själv på semester. Men Mattias fixar inte jobbet. Hans första uppdrag – en ung tjej som ska dö i en cykelolycka – tar honom inte riktigt på allvar när han lite halvmjäkigt försöker med den klassiska repliken ”jag har kommit för att ta dig med mig”. Hans andra uppdrag – en äldre dam på någon vårdinrättning – mer eller mindre klappar honom på huvudet och tröstar honom för att det går så uselt för honom på nya jobbet.

Dödis i Döden och alla hans vänner av Kristoffer Leandoer är Dödens son. Han har det rätt ensamt i borgen Brist (på andra sidan floden Lethe) och går mest och längtar efter att pappa ska komma hem från jobbet. När pappa väl är hemma har han all tid i världen att umgås med sin son. De spelar mycket spel (fast inte schack, för det vill inte Döden spela längre…) – men att leka kurragömma med pappa Döden är helt omöjligt. Han vet ju alltid var alla är. Så småningom får äntligen Dödis följa med pappa på jobbet – och få reda på vad det är Döden gör hela dagarna. Till skillnad från lärlings-Mattias har inte Dödis något val. Han måste ta över pappas jobb så småningom, och det är ingen lätt sak att förlika sig med.

I Boktjuven (Markus Zusak) är det i stället Döden själv som berättar historien, och då blir det bra på ett helt annat sätt. Döden är verkligen den Allvetande Berättaren. Han står ju utanför tiden och sitter inne med alla svar, vet när alla ska dö och hur.

Så att ha med Döden som bokkaraktär kan göras allvarligt, eller filosofiskt. Men allra mest gillar jag när det blir roligt. När Döden får göra trösterika uttalanden som detta (från Good Omens):

”DON’T THINK OF IT AS DYING, said Death. JUST THINK OF IT AS LEAVING EARLY TO AVOID THE RUSH.”