Kategorier
Kulturkoll

Overkligare kan inget vara

helena-top

Jag gillade inte boken Good omens särskilt mycket, det gjorde jag inte. Jag tyckte rätt illa om den faktiskt. Jag reagerade på den som man kan reagera när man ätit en allt för stor bit av den där gräddtårtan som förvisso är god, men också väldigt mycket grädde. Blev proppmätt, och lite sur.

Så varför se tv-serien? Jomen den har ju ändå något den där gräddtårtan. Och tv-serien har David Tennant och Michael Sheen och onda nunnor, och Queen-musik.

Jag har inte sett hela serien än, på grund av pandemi-hjärna (ni vet den där som omöjliggör långtittning eller förmåga att över tid minnas vad man tittade på igår och därför borde fortsätta med, det finns ju så många klipp på Youtube man missat…), men det jag sett lovar riktigt gott. Jag kan inte säga om jag gillar tv-serien mer för att den är bättre, för att historien lämpar sig bättre för det mediet, om jag haft tur och kommer surna till om något avsnitt eller om jag helt enkelt är orättvis mot boken. Men det spelar ingen roll, faktum kvarstår att det är svårt att hitta en bättre tv-serie för dessa absurda tider. Hur märklig du än tycker att din tillvaro är så lovar jag att Good omens toppar det.

Jag känner också att jag är beredd att ge er vårens slutgiltiga tv-rekommendation nu. Ta två mått av Austen-romantik och ett mått galen Good omens-action så får du pandemivårens heliga treenighet. Avkoppling och bortkoppling och ren flykt. Allt man behöver helt enkelt.

Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll Romankoll Sakprosakoll

Kulturkollo recenserar v. 34 2019

Ja, hör ni. Då har vi verkligen sparkat igång höstterminen ordentligt. Vi ser fram emot allt nytt som ska komma samtidigt som vi har sommarens läsning färskt i minnet. Vissa drar ner på lästakten och andra ökar istället när semestern är slut och man kommer tillbaks till gamla rutiner. Om det märks i vår läsning kan ni kolla in i listan nedan. Kika gärna in på våra respektive bloggar och se vad vi har läst och skrivit om under veckan som gått.

Att skriva av Marguerite Duras (Helena)

Filix Wood – Bara den svagaste överlever av Petrus Dahlin (Carolina)

Goda omen av Neil Gaiman och Terry Pratchett (Helena)

Innan ni tog oss av Lisa Wingate (Fanny)

Jag ser dig av Mari Jungstedt (Anna)

Klättra så högt du vill för du är ju ändå redan död av Lina Schollin Ask (Anna)

Själarnas ö av Johanna Holmström (Fanny)

Someone to Care av Mary Balogh (Carolina)

Someone to Trust av Mary Balogh (Carolina)

The City of Brass av S.A. Chakraborty (Carolina)

Villa Havsbris av Caroline Säfstrand (Anna)

Kategorier
Kulturkoll

Tre Gaimanfavoriter

carolina-top

Jag har läst en hel del av Neil Gaiman, och nu när jag satt och kollade i min egen blogg och i min läsdagbok så kom jag ihåg hur mycket det faktiskt handlar om. (ja, just ja, den också! och den! och den DÄR…!) Han har gjort mycket, och i många genrer, och för både barn och vuxna men alltid i gränslandet mot det övernaturliga och fantastiska. Jag har valt ut tre favoriter:

Good Omens som Neil Gaiman skrev tillsammans med Terry Pratchett 1990, detta underbara myller av fantastiska karaktärer och humor som driver med allt.
Tanken är att en liten apokalyps starta om, göra om och göra rätt. Antikrist ska levereras till jorden, till en utvald familj. Efter en komplicerad bebisbytemanöver på sjukhuset ska Antikrist sedan växa upp i hemlighet för att så småningom ta befälet vid den där apokalypsen. Jordens undergång är planerad att ske en lördag, vid middagstid, när Antikrist är elva år. Men problem uppstår:
1. bebisbytemanövern går inte som tänkt. Antikrist hamnar i en vanlig engelsk familj i en vanlig engelsk liten by och blir döpt till Adam och lever ett hyfsat vanligt barnaliv omgiven av ett kompisgäng som kallas för the Them.
2. Demonen Crowley och ängeln Aziraphale, helvetets och himlens ställföreträdare på jorden sedan skapelsen för ett par tusen år sedan (Crowley var då ormen i äppelträdet…) tycker livet här är förträffligt. Crowley älskar lyx och fina bilar (äger en Bentley från 1926 eller så), och Aziraphale älskar sin samling av gamla ovanliga böcker. De har ingen som helst lust att vara med om någon apokalyps eller jordundergång. Så de kommer bestämmer sig för att försöka stoppa den eller åtminstone skjuta upp den lite grann. Cheferna (där uppe och där nere) blir inte riktigt lyckliga över detta.

Serien The Sandman som Neil Gaiman skapade, och som gavs ut mellan 1988 och 1996. Sandman själv är en av “the Endless”, och är Dröm personifierad, både drömmar och drömvärld. Jag sögs direkt in i Sandman-världen i den första sviten avsnitt som handlar om hur Sandman blir frambesvärjd och tillfångatagen i vår egen verklighet, och får sitta i någon svartkonstvariant på ostkupa i väääldigt många år och ruva på hämnd. När han sedan kommer ut är det mycket han ska få rätt på: sin egen drömvärld där kaos nu råder, hämnas på dem som fångade honom, förklara saker för sina med-the Endless… (en annan Endless är Döden, och hon är verkligen en av mina favoritkaraktärer i serierna).
Sedan fortsätter det alltså med the Sandman i centrum av en mängd helt olika episoder och berättelser. Ibland blir det totalt utflippat och alla möjliga gränser mellan vår verklighet, drömmar och andra fantasier löses upp, ibland leks det med formen och serierutorna,, ibland är det rått och blodigt och rätt läskigt splatter. Det är flört med film, och med teater, och med böcker… ibland helt kaos och helt oförståeligt och ibland rakt av snabbt och enkelt berättat. Det är Så Bra.

Och så måste jag som favorit ha med Coralinebarnboken Neil Gaiman skrev 2002, som sedermera också blivit film. För det första gillade jag boken själv när jag läste den för många år sedan, med dess krypande surrealistiska mardrömskänsla. För det andra vet jag inte hur många gånger den har utgjort min räddning i jobbet som barn- och skolbibliotekarie: “har du läst den här då?” Och så berättar jag kort vad den handlar om, dörren som leder in i spegelvända lägenheten, den”andra” mamman med knappögon och långa fingrar, de tillfångatagna föräldrarna som i imma mot en spegel skriver “hjälp oss” i spegelvänd skrift… Barnen lånar, och lånar, och lånar.

 

Nu är det dags att ta farväl av Neil Gaiman, och den mytologiska veckan här på Kulturkollo. I morgon är det ny vecka, och nytt tema, välkomna till det!

 

Bild: Thankyou Neil Gaiman av dieselboii (CC BY 2.0)

Kategorier
Kulturkoll

Möt Lucifer Morningstar

Linda
Lucifer var en ängel och en av Guds favoriter. När han sedan blev för maktlysten straffade Gud honom och skickade honom till Helvetet. Lucifer blev en fallen ängel och enligt kristen mytologi den som styr över Helvetet. Djävulen om ni så vill.

Vad har då detta med Neil Gaiman att göra?

När Lucifer blev en av figurerna i DC Comics universum var det Neil Gaiman som skapade honom. Han dök först upp i The Sandman #4 och har därefter fått vara stjärnan i en rad egna böcker. Det är i den serien han beger sig till jorden och driver pianobaren Lux tillsammans med sin älskarinna Maze i Änglarnas stad Los Angeles.

DC skapade en tv-serie tillsammans med FOX där Lucifer spelar huvudrollen. Tre säsonger blev det innan FOX sa nej tack och DC istället började samarbeta med Netflix. För några veckor sedan kom den fjärde säsongen och igår såg vi sista avsnittet. Slutet tyder tyvärr på en ovisshet om seriens fortsatta liv. Det går att fortsätta och det går att sluta. Självklart hoppas jag på en fortsättningen, men oavsett får vi säkert vänta minst ett år på den. Tio avsnitt i den fjärde säsongen var väl futtigt.

I första säsongen av Lucifer beger sig djävulen, i form av en rik, brittisk snobb som tänker mer på sig själv än någon annan,  till Los Angeles . Han har med sig demonen Maze och brodern Amenadiel håller koll på honom. Märkligt kan tyckas att Lucifer kombinerar sitt jobb som nattklubbsägare med ett som civil utredare på LAPD, men han visar sig ha talang för att få brottslingar att erkänna. Dessutom gillar han “a jolly good murder”.

Det är inom polisen han träffar Cloe Decker, som är en av få som gör honom mänsklig och sårbar. För att hantera sitt nya liv går han i terapi hos fantastiska Linda Martin. Hon är en av mina favoritkaraktärer och den som hanterar Lucifer klart bäst. Faktiskt har hon också ett minst sagt avslappnat förhållande till Maze och Amenadiel. Trots att hon får veta de märkligaste saker om sina överjordiska patienter förblir hon alltid lika professionell. Förutom när det gäller Amenadiel då, där går hon lite över gränsen.

Egentligen är Lucifer för mycket av allt, men hela familjen gillar. Bibliska figurer som Kain har haft betydande roller och i den fjärde säsongen dyker Eva upp. För den som är troende kristen kan serien mycket väl ses som väldigt opassande, men vi skrattar gott. Även om det känns lite märkligt att heja på djävulen, så är det ändå oftast så att de goda vinner. Det är också mycket pusseldeckare över serien, trots en del blod och våld. Underhållande alltså, men kanske inte en serie för den som anser att Bibeln och dess personer inte är något man driver med. För driver gör serien, med allt och alla.

 

Photo by Ralf Skirr on Unsplash

Kategorier
Grafik- och seriekoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Nordiska myter och nordiska myter

helena-top
När jag läste Neil Gaimans Nordiska myter för något år sedan blev jag rätt besviken. Jag hade väntat mig något mer eget, en tolkning, en utsvävning, något gaimanskt. Istället fick jag en ganska rättfram redogörelse för berättelser som jag hört förut, förvisso i den gaimanska språkdräkten men inte alls särskilt nydanande, och det kändes nästintill lite futtigt i relation till förväntningarna.

Jag umgås intensivt med nordiska gudar just nu. Jag har precis läst klart Vei bok 2, Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson avslutning i den fantastiska sagan som skriver en del av de nordiska gudasagorna på ett helt nytt sätt. Där har man verkligen tagit vara på det queera och bråkiga som alltid funnits inbäddat i historierna och lyft det till en ny nivå. Det har faktiskt också Rick Riordan gjort i böckerna om Magnus Chase som vi läser för elvaåringen om kvällarna. En karaktär med flytande könsidentitet ger utrymme att peka på hur föränderligt allt ofta förgivettaget är, särskilt i en värld där en av huvudspelarna är hamnskiftaren Loke (och jag lämnar till en annan gång att fördjupa mig i min kärlek till Rick Riordan och hans sätt att jobba med representation och samtalsstartare kring viktiga frågor som man inte alltid hittar in i själv med sina barn). Hos Riordan möter vi också andra bekantingar, men Tor är sjukt förtjust i dag-tv och Heimdal är kung på selfies, inte riktigt vad jag är van vid.

Och så Avengers: Endgame förstås. Jag vill inte spoila något av det viktigaste, men ett av de riktigt roliga temana är vad som händer med Asgård efter Ragnarök och hur Thor regredierat till en som hänger med polarna och spelar Fortnite. Det gör han inte i originalhistorierna.

Allt detta är fantastiskt och det visar på hur levande och relevanta myterna fortfarande är. Men det visar samtidigt på vikten av att någon gör som Neil Gaiman och söker sig till och utforskar grunden. Vid sidan av alla dessa tolkningar behövs det en version som är i alla fall ganska mythistorietrogen, inte minst för att fantasifulla (som kanske inte vill söka sig till Eddorna) ska kunna ha en grund att stå på när de vill slänga sig rakt ut i egna mer eller mindre galna tolkningar.

Så det jag har kommit fram till är att min initiala besvikelse över Nordiska myters beskaffenhet har bytts i något annat (nästan i alla fall, jag tycker fortfarande att han borde ha tittat närmare på kvinnorna). Jag älskar att det gamla lockar till tolkningar och kommentarer om då och nu, men jag älskar också att det gamla får bli lättillgängligt så som det är. Det finns en rikedom i att källnära tolkningar kommer hand i hand med vildsinta tolkningar. Och att läsa de där historierna som Neil Gaiman skriver dem i Nordiska myter är att inse att vanvettiga tolkningar av verkligheten verkligen inte är något nytt, det är nog tvärtom något livsnödvändigt och väldigt mänskligt att hänge sig åt.

Bild: Tors strid med jättarna (1872), målning av Mårten Eskil Winge. Det här är inte den Tor vi möter hos Rick Riordan, men lite mer den Neil Gaiman bekantar oss med.

Kategorier
Kulturkoll

Femton trivialiteter om Neil Gaiman

helena-top

Om man (läs: jag) tyckte att förra veckans tema var utmanande, så är det ingenting mot veckans. Neil Gaiman alltså?! Läst en bok (Oceanen vid vägens slut), gillade skarpt. Lagt ifrån mig en bok (American Gods), gillade inte. Mytologi då?! Njä…

Fördelen med att ha ett tidigt inlägg är dock att jag kan stödja temageneralen med att delge en bakgrund, en historia för veckan som kommer. Så här kommer saker – månne triviala – du kanske inte vet om Neil Gaiman:

  1. Gaiman har varken gått collage eller universitet.
  2. När han var barn brukade han klättra upp i en bok (trädet alltså) och sitta där och läsa.
  3. Förutom film och tv har hans arbete adapterats för såväl radio som grafiska romaner.
  4. Gaiman är mest känd för serien Sandman, som publicerades i 75 nummer från och med 1988 fram till 1996.
  5. Sandman blev en succé – endast Stålmannen och Batman har sålt bättre.
  6. Han är nära vän med Tori Amos och de två refererar ibland till varandra i sina verk.
  7. Är ett stort fan av TV-serien Supernatural.
  8. Han är biodlare.
  9. Gaiman började läsa redan som fyraåring.
  10. Neil Gaiman har vunnit en sjuhelsikes massa priser, bl a: 4 Hugos, 2 Nebulas, 1 World Fantasy Award, 4 Bram Stoker Awards, 6 Locus Awards, 2 British SF Awards, 1 British Fantasy Award, 3 Geffens, 1 International Horror Guild Award and 2 Mythopoeic Awards.
  11. Han har “många strängar på sin lyra” och skriver både barnböcker, vuxenböcker, filmmanus, sångtexter, journalistik, serier och drama.
  12. Gaiman gillar inte ljudet av gnisslande bilbromsar.
  13. När skrivkrampen gör sig gällande spelar han Tetris.
  14. 1984 skrev han sin första bok, som var en biografi av Duran Duran.
  15. Han har spelat i ett punkband: the Ex-Execs.

Läs mer: 14 Things You Didn’t Know About Neil Gaiman, IMDb

Foto: Neil Gaiman av Stanislav Lvovsky

Kategorier
Kulturkoll

Bakom kulisserna: En vecka om mytologi. Och om Neil Gaiman.

carolina-top

Plats: Ales stenar, Kåseberga, Skåne, vid skymningen en kväll i april 2019. Nonchalant lutad mot en av stenarna står en man. Det är Neil Gaiman, en Mycket Känd Författare.

Neil: Jag är en Mycket Känd Författare, så jag får visst vara med här!

Vi ser nu att det står personer och hänger vid flera av stenarna. Vid varje sten, faktiskt. Har vi hamnat mitt i något mystiskt möte, tro? Vid stenen precis invid Neils står en stor typ med rufsigt skägg och Mycket Väl Ingångna myskläder (vi skulle kunna kalla dem skitiga, men det vågar vi inte). Han lattjar lite med en giganto-stor hammare.

Tor: Töh! Författare!? Vad är det, liksom? Vad har DU gjort för underverk den senaste tiden, då? Har du åskat något? Drämt iväg med någon blixt? Farit över himlen i en vagn spänd efter Magiska Djur? Va? Vavava?

Neil: Jag har skrivit om underverk. Massor av böcker! Och om gudar. Ni i ert Valhallagäng, men även om andra. Och serier. Och skräckböcker. Och, i en bok, låter jag mängder av er träffas liksom i samma land – Amerikanska gudar heter den.

Tor: Du kan va en ammrikan.

På andra sidan Neil står en guldlockig kille och petar naglarna med ett imponerande svärd. Bakom hans sten betar en häst, eller förlåt, en pegas, och bredvid killen står en halvt urdrucken flaska med etiketten ”Ambrosia”.

Herkules: Det räcker väl knappast att skriva om saker? Vilka storverk har du utfört, kanske? Själv har jag gjort tolv stycken. Det du!

Neil: Alltså, jag har lyckats samarbeta med andra författare? Räknas det? Terry Pratchett, till exempel, och jag – vi skrev en bok tillsammans fast vi inte ens bor i samma världsdel!

Herkules: Bok. Jahadu. Men kom igen när det har gjorts film av dina grejer! Själv är jag också jättejättekänd från film *börjar nynna jag är ung och stark… jag kan klara av det…*

Neil: TV-serie! Räknas det? Den där boken jag skrev med Terry, Good Omens? Det har gjorts en TV-serie på den! Har svensk premiär 31 maj! Och den handlar om gudar och allt möjligt! Och så är den rolig, och…

(Herkules har slutat lyssna för länge sen. Han huttar vidare ur sin ambrosia-flaska, och flexar lite med armmusklerna)(som är rätt imponerande).

Mitt emot Neil står en kvinna. Hon har en korg med äpplen intill sig. Hela kvällen har Neil noterat hur andra mötesdeltagare gjort sig ärende till kvinnan, och alla fått varsitt äpple ur korgen. Själv fattar han inte detta fruktsug – ambrosiaflaskan Herkules har verkar mycket roligare. Eller det lockande prasslet som ständigt hörs från Tors stora ostbågepåse. Nu verkar det dock lugnt kring äppelkorgen, och kvinnan ser på Neil.

Idun: Du med allt ditt snack om böcker och filmer och humor och det där? Tror du att det gör dig odödlig?

Neil: Sort of…

Idun: Du skulle kunna få ett äpple av mig, men jag tror du får hyfsat ont i magen av dem eftersom du trots allt bara är en vanlig människa. Men! Jag vet ett annat sätt!

Neil: Listening… (ja, ni märker att han har återtagit sin ursprungliga nonchalant-cool-stil?)

Idun: Du skulle kunna få det där svenska bloggkollektivet Kulturkollo att skriva om dig? Evigt liv direkt, serru! Det är ju förresten därför alla vi andra har samlats här: sista veckan i maj ska de ha ”Mytologi” som tema och vi gör upp lite taktiker här.

Loke, Oden, Zeus och lite annat löst folk: Men SSSCCCHHH! Idun, det är ju HEMLIGT!

Neil: Jag vill vara med! Jag vill vara med ER när ni får mytologisk vecka! Jag är Mycket Känd Författare, och har skrivit massvis om gudar, och har premiär på TV-serie och är aktuell, och…. Ja, tror ni inte att veckan liksom får lite mer tyngd om jag är med?

Tor: Du kan va en tyngd.

Neil (tyst, för sig själv): … och det var ju därför jag smög mig hit från första början: för att nästla mig in i ert gäng och i er vecka på kollot…

Loke: Alltså, jag vet inte. Kan vi lita på honom?

Neil: Jag vill! Jag vill! Jag vill!

Oden: Men få tyst på karln!

Athena: Men om vi kallar veckan ”Mytologi och Neil Gaiman”?

Neil: Ja!

Oden: Himla omständligt, men kan funka.

Afrodite: Jag gillar!

Kulturkollo: ”Mytologi och Neil Gaiman”. Vems idé var det här? VA?

 

Så nu vet ni hur det gick till. Välkomna till ”Mytologi och Neil Gaiman”-veckan!

 

Bild: Ales stenar, Wikimedia commons

Kategorier
Romankoll Sakprosakoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar v. 43 2017

Den här veckan är temat här på Kulturkollo Flytt, flyttade, flyttat och vilka böcker vi har flyttat in i, flytt till (eller kanske velat fly ifrån?) kan ni se i listan här nedan där vi länkar till de böcker vi läst och bloggat om på våra egna bloggar.

Anna-Lisas val av Eli Åhman Owetz (Ulrica)

Behind Her Eyes av Sarah Pinborough (Carolina)

Beckomberga: Ode till min familj av Sara Stridsberg (Ulrica)

Damaskus Sölvesborg av Per Nilsson (Linda)

Det finns bara två David Beckham av John O’Farrell (Linda)

Det svenska hatet av Gellert Tamas (Lotta)

En dag ska jag bygga ett slott av pengar av Evin Ahmad (Anna)

Filmälskarens guide till Paris av Eva Lindfors och Marie Öhgren (Linda)

För oss är natten ljus av Christoffer Holst (Anna)

Huset på Saint Pauls väg av Lise Tremblay (Anna)

Kroppens ABC av Eva Emmelin, Linda Madsen och Lina Boozon Ekberg (Ulrica)

Nordiska myter av Neil Gaiman (Helena)

Saker ingen ser av Anna Ahlund (Ulrica)

Selfies av Jussi Adler-Olsen (Carolina)

Skrik högt så inte grannarna hör av Karin Alfredsson (Linda)

Super-Charlie och skurksystern av Camilla Läckberg (Ulrica)

 

Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll

Barn, hår och bilder

Hår var det ja. Om man tänker efter lite så kan man ju faktiskt komma på en hel del populärkultur med hårigt tema men jag blev själv mer nyfiken på barnböcker eftersom det är det jag jobbar med och även läser mest utav. Ganska snabbt fick jag ihop en lista bara i huvudet och efter lite efterforskningar så var det ÄNNU mer! Dessutom insåg jag hur mycket fina bilderböcker det finns med hårtema och därför får denna lista helt enkelt avsluta vår håriga vecka. Varsågoda, hårresande boktips för våra allra minsta läsare.

Kategorier
Grafik- och seriekoll Kulturkoll Romankoll

Carolina listar 2016

carolina-top

2016 var verkligen inget höjdarår. Helt förutom allt det där som hände ute i verkliga världen så verkade min egna lilla kulturella värld helt begränsas till telefonen och dess finurligheter. Jo, det kan ju vara ett bra tidsfördriv (ifall ett sådant skulle behövas)(men tid är egentligen ALDRIG något som behöver fördrivas i mitt liv, tack så mycket, snarare tvärtom), och det ÄR ju bra att vilja knata runt kilometer efter kilometer för att ett färgglatt virtuellt ägg ska kläckas. Men jag tror aldrig att mitt läsande varit så okoncentrerat och håglöst som i år. Om det är fel valda böcker eller stress eller den där jämra telefonen vet jag inte… men det känns liksom lite skralt nu när jag tittar tillbaka. (fast antalet titlar jag läst är nästan lika många som vanligt, så kanske jag är onödigt gnällig nu?) Well. Jag kanske ska inleda 2017 med att radera att antal appar?

Årets klassiker: Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Så dumt att jag läste den på gymnasiet när jag inte var på rätt ställe i livet för att uppskatta den. Så bra att jag läste om den nu, och älskade den.

Årets gråtfest: Alan Rickman, David Bowie, Lemmy, Leonard Cohen…George Michael?? Hallå?

Årets gapflabb: Meningen med jobbet av Stephan Mendel-Enk. Eller kanske mer “årets förtjusta fniss-fniss-fniss”.

Årets obehagligaste: Fortfarande Alice av Lisa Genova, eftersom den kom mig lite för nära.