Tre Gaimanfavoriter

carolina-top

Jag har läst en hel del av Neil Gaiman, och nu när jag satt och kollade i min egen blogg och i min läsdagbok så kom jag ihåg hur mycket det faktiskt handlar om. (ja, just ja, den också! och den! och den DÄR…!) Han har gjort mycket, och i många genrer, och för både barn och vuxna men alltid i gränslandet mot det övernaturliga och fantastiska. Jag har valt ut tre favoriter:

Good Omens som Neil Gaiman skrev tillsammans med Terry Pratchett 1990, detta underbara myller av fantastiska karaktärer och humor som driver med allt.
Tanken är att en liten apokalyps starta om, göra om och göra rätt. Antikrist ska levereras till jorden, till en utvald familj. Efter en komplicerad bebisbytemanöver på sjukhuset ska Antikrist sedan växa upp i hemlighet för att så småningom ta befälet vid den där apokalypsen. Jordens undergång är planerad att ske en lördag, vid middagstid, när Antikrist är elva år. Men problem uppstår:
1. bebisbytemanövern går inte som tänkt. Antikrist hamnar i en vanlig engelsk familj i en vanlig engelsk liten by och blir döpt till Adam och lever ett hyfsat vanligt barnaliv omgiven av ett kompisgäng som kallas för the Them.
2. Demonen Crowley och ängeln Aziraphale, helvetets och himlens ställföreträdare på jorden sedan skapelsen för ett par tusen år sedan (Crowley var då ormen i äppelträdet…) tycker livet här är förträffligt. Crowley älskar lyx och fina bilar (äger en Bentley från 1926 eller så), och Aziraphale älskar sin samling av gamla ovanliga böcker. De har ingen som helst lust att vara med om någon apokalyps eller jordundergång. Så de kommer bestämmer sig för att försöka stoppa den eller åtminstone skjuta upp den lite grann. Cheferna (där uppe och där nere) blir inte riktigt lyckliga över detta.

Serien The Sandman som Neil Gaiman skapade, och som gavs ut mellan 1988 och 1996. Sandman själv är en av “the Endless”, och är Dröm personifierad, både drömmar och drömvärld. Jag sögs direkt in i Sandman-världen i den första sviten avsnitt som handlar om hur Sandman blir frambesvärjd och tillfångatagen i vår egen verklighet, och får sitta i någon svartkonstvariant på ostkupa i väääldigt många år och ruva på hämnd. När han sedan kommer ut är det mycket han ska få rätt på: sin egen drömvärld där kaos nu råder, hämnas på dem som fångade honom, förklara saker för sina med-the Endless… (en annan Endless är Döden, och hon är verkligen en av mina favoritkaraktärer i serierna).
Sedan fortsätter det alltså med the Sandman i centrum av en mängd helt olika episoder och berättelser. Ibland blir det totalt utflippat och alla möjliga gränser mellan vår verklighet, drömmar och andra fantasier löses upp, ibland leks det med formen och serierutorna,, ibland är det rått och blodigt och rätt läskigt splatter. Det är flört med film, och med teater, och med böcker… ibland helt kaos och helt oförståeligt och ibland rakt av snabbt och enkelt berättat. Det är Så Bra.

Och så måste jag som favorit ha med Coralinebarnboken Neil Gaiman skrev 2002, som sedermera också blivit film. För det första gillade jag boken själv när jag läste den för många år sedan, med dess krypande surrealistiska mardrömskänsla. För det andra vet jag inte hur många gånger den har utgjort min räddning i jobbet som barn- och skolbibliotekarie: “har du läst den här då?” Och så berättar jag kort vad den handlar om, dörren som leder in i spegelvända lägenheten, den”andra” mamman med knappögon och långa fingrar, de tillfångatagna föräldrarna som i imma mot en spegel skriver “hjälp oss” i spegelvänd skrift… Barnen lånar, och lånar, och lånar.

 

Nu är det dags att ta farväl av Neil Gaiman, och den mytologiska veckan här på Kulturkollo. I morgon är det ny vecka, och nytt tema, välkomna till det!

 

Bild: Thankyou Neil Gaiman av dieselboii (CC BY 2.0)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.