Kategorier
Kulturkoll

Tre Gaimanfavoriter

carolina-top

Jag har läst en hel del av Neil Gaiman, och nu när jag satt och kollade i min egen blogg och i min läsdagbok så kom jag ihåg hur mycket det faktiskt handlar om. (ja, just ja, den också! och den! och den DÄR…!) Han har gjort mycket, och i många genrer, och för både barn och vuxna men alltid i gränslandet mot det övernaturliga och fantastiska. Jag har valt ut tre favoriter:

Good Omens som Neil Gaiman skrev tillsammans med Terry Pratchett 1990, detta underbara myller av fantastiska karaktärer och humor som driver med allt.
Tanken är att en liten apokalyps starta om, göra om och göra rätt. Antikrist ska levereras till jorden, till en utvald familj. Efter en komplicerad bebisbytemanöver på sjukhuset ska Antikrist sedan växa upp i hemlighet för att så småningom ta befälet vid den där apokalypsen. Jordens undergång är planerad att ske en lördag, vid middagstid, när Antikrist är elva år. Men problem uppstår:
1. bebisbytemanövern går inte som tänkt. Antikrist hamnar i en vanlig engelsk familj i en vanlig engelsk liten by och blir döpt till Adam och lever ett hyfsat vanligt barnaliv omgiven av ett kompisgäng som kallas för the Them.
2. Demonen Crowley och ängeln Aziraphale, helvetets och himlens ställföreträdare på jorden sedan skapelsen för ett par tusen år sedan (Crowley var då ormen i äppelträdet…) tycker livet här är förträffligt. Crowley älskar lyx och fina bilar (äger en Bentley från 1926 eller så), och Aziraphale älskar sin samling av gamla ovanliga böcker. De har ingen som helst lust att vara med om någon apokalyps eller jordundergång. Så de kommer bestämmer sig för att försöka stoppa den eller åtminstone skjuta upp den lite grann. Cheferna (där uppe och där nere) blir inte riktigt lyckliga över detta.

Serien The Sandman som Neil Gaiman skapade, och som gavs ut mellan 1988 och 1996. Sandman själv är en av “the Endless”, och är Dröm personifierad, både drömmar och drömvärld. Jag sögs direkt in i Sandman-världen i den första sviten avsnitt som handlar om hur Sandman blir frambesvärjd och tillfångatagen i vår egen verklighet, och får sitta i någon svartkonstvariant på ostkupa i väääldigt många år och ruva på hämnd. När han sedan kommer ut är det mycket han ska få rätt på: sin egen drömvärld där kaos nu råder, hämnas på dem som fångade honom, förklara saker för sina med-the Endless… (en annan Endless är Döden, och hon är verkligen en av mina favoritkaraktärer i serierna).
Sedan fortsätter det alltså med the Sandman i centrum av en mängd helt olika episoder och berättelser. Ibland blir det totalt utflippat och alla möjliga gränser mellan vår verklighet, drömmar och andra fantasier löses upp, ibland leks det med formen och serierutorna,, ibland är det rått och blodigt och rätt läskigt splatter. Det är flört med film, och med teater, och med böcker… ibland helt kaos och helt oförståeligt och ibland rakt av snabbt och enkelt berättat. Det är Så Bra.

Och så måste jag som favorit ha med Coralinebarnboken Neil Gaiman skrev 2002, som sedermera också blivit film. För det första gillade jag boken själv när jag läste den för många år sedan, med dess krypande surrealistiska mardrömskänsla. För det andra vet jag inte hur många gånger den har utgjort min räddning i jobbet som barn- och skolbibliotekarie: “har du läst den här då?” Och så berättar jag kort vad den handlar om, dörren som leder in i spegelvända lägenheten, den”andra” mamman med knappögon och långa fingrar, de tillfångatagna föräldrarna som i imma mot en spegel skriver “hjälp oss” i spegelvänd skrift… Barnen lånar, och lånar, och lånar.

 

Nu är det dags att ta farväl av Neil Gaiman, och den mytologiska veckan här på Kulturkollo. I morgon är det ny vecka, och nytt tema, välkomna till det!

 

Bild: Thankyou Neil Gaiman av dieselboii (CC BY 2.0)

Kategorier
Barnbokskoll

Hjältar och monster på himlavalvet

Även om jag gillar Neil Gaiman så finns det andra myter och legender som tagit större plats i mitt liv. Som 10-åring (eller något sådant) läste jag Maj Samzelius böcker “Hjältar och monster på himlavalvet” och sedan var jag ohjälpligt fast. I åratal därefter plöjde jag allt jag kom över om grekiska gudar och läskiga hjältesagor. I 8:an skrev jag ett 25 sidor långt arbete om Grekiska gudar och gudinnor fast uppgiften egentligen var på ca 2 sidor… Jag kunde inte låta bli. Det var såå spännande. Min absoluta favorit var Artemis,jaktens gudinna. Kanske lite märkligt då jag ju var vegetarian redan då, men det var något med Artemis som tilltalade mig. Och så var hon månens gudinna. Det var faktiskt till och med nära att jag döpte min dotter till Artemis.

Inför det här inlägget passade jag på att googla Maj Samzelius eftersom det var de där böckerna som startade alltihop och som jag också läste om och om igen. Jag rekommenderar verkligen att läsa om henne för hon var inte alls den lilla tant jag inbillade mig. Hon föddes i Tyskland av Svenska föräldrar i en internationell familj. Pappa jobbade både i Tyskland och USA. Hon var faktiskt gift med en tysk regissör under kriget och DEN historien hade jag gärna velat läsa. Hennes andra man var däremot svensk och en “vanlig” civilingengör. Resten av sitt liv arbetade hon i Sverige som jag förstått det men hennes dotter är gift med en tysk så banden mellan Tyskland och Sverige verkar ha levt kvar. Nu är hon väl lite bortglömd, men vilken biografi det hade kunnat bli.

Jag har frsökt läsa de där böckerna för min lille pojke flera gånger men de har inte riktigt fastnat trots att han är omåttligt intresserad av rymden. Kanske de är för långsamma och kanske är han för liten än så länge. Om han skulle ändra sig så står de i alla fall där i bokhyllan, på hedersplats mellan rymdböckerna och Harry Potter.

Kategorier
Kulturkoll

Möt Lucifer Morningstar

Linda
Lucifer var en ängel och en av Guds favoriter. När han sedan blev för maktlysten straffade Gud honom och skickade honom till Helvetet. Lucifer blev en fallen ängel och enligt kristen mytologi den som styr över Helvetet. Djävulen om ni så vill.

Vad har då detta med Neil Gaiman att göra?

När Lucifer blev en av figurerna i DC Comics universum var det Neil Gaiman som skapade honom. Han dök först upp i The Sandman #4 och har därefter fått vara stjärnan i en rad egna böcker. Det är i den serien han beger sig till jorden och driver pianobaren Lux tillsammans med sin älskarinna Maze i Änglarnas stad Los Angeles.

DC skapade en tv-serie tillsammans med FOX där Lucifer spelar huvudrollen. Tre säsonger blev det innan FOX sa nej tack och DC istället började samarbeta med Netflix. För några veckor sedan kom den fjärde säsongen och igår såg vi sista avsnittet. Slutet tyder tyvärr på en ovisshet om seriens fortsatta liv. Det går att fortsätta och det går att sluta. Självklart hoppas jag på en fortsättningen, men oavsett får vi säkert vänta minst ett år på den. Tio avsnitt i den fjärde säsongen var väl futtigt.

I första säsongen av Lucifer beger sig djävulen, i form av en rik, brittisk snobb som tänker mer på sig själv än någon annan,  till Los Angeles . Han har med sig demonen Maze och brodern Amenadiel håller koll på honom. Märkligt kan tyckas att Lucifer kombinerar sitt jobb som nattklubbsägare med ett som civil utredare på LAPD, men han visar sig ha talang för att få brottslingar att erkänna. Dessutom gillar han “a jolly good murder”.

Det är inom polisen han träffar Cloe Decker, som är en av få som gör honom mänsklig och sårbar. För att hantera sitt nya liv går han i terapi hos fantastiska Linda Martin. Hon är en av mina favoritkaraktärer och den som hanterar Lucifer klart bäst. Faktiskt har hon också ett minst sagt avslappnat förhållande till Maze och Amenadiel. Trots att hon får veta de märkligaste saker om sina överjordiska patienter förblir hon alltid lika professionell. Förutom när det gäller Amenadiel då, där går hon lite över gränsen.

Egentligen är Lucifer för mycket av allt, men hela familjen gillar. Bibliska figurer som Kain har haft betydande roller och i den fjärde säsongen dyker Eva upp. För den som är troende kristen kan serien mycket väl ses som väldigt opassande, men vi skrattar gott. Även om det känns lite märkligt att heja på djävulen, så är det ändå oftast så att de goda vinner. Det är också mycket pusseldeckare över serien, trots en del blod och våld. Underhållande alltså, men kanske inte en serie för den som anser att Bibeln och dess personer inte är något man driver med. För driver gör serien, med allt och alla.

 

Photo by Ralf Skirr on Unsplash

Kategorier
Grafik- och seriekoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Nordiska myter och nordiska myter

helena-top
När jag läste Neil Gaimans Nordiska myter för något år sedan blev jag rätt besviken. Jag hade väntat mig något mer eget, en tolkning, en utsvävning, något gaimanskt. Istället fick jag en ganska rättfram redogörelse för berättelser som jag hört förut, förvisso i den gaimanska språkdräkten men inte alls särskilt nydanande, och det kändes nästintill lite futtigt i relation till förväntningarna.

Jag umgås intensivt med nordiska gudar just nu. Jag har precis läst klart Vei bok 2, Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson avslutning i den fantastiska sagan som skriver en del av de nordiska gudasagorna på ett helt nytt sätt. Där har man verkligen tagit vara på det queera och bråkiga som alltid funnits inbäddat i historierna och lyft det till en ny nivå. Det har faktiskt också Rick Riordan gjort i böckerna om Magnus Chase som vi läser för elvaåringen om kvällarna. En karaktär med flytande könsidentitet ger utrymme att peka på hur föränderligt allt ofta förgivettaget är, särskilt i en värld där en av huvudspelarna är hamnskiftaren Loke (och jag lämnar till en annan gång att fördjupa mig i min kärlek till Rick Riordan och hans sätt att jobba med representation och samtalsstartare kring viktiga frågor som man inte alltid hittar in i själv med sina barn). Hos Riordan möter vi också andra bekantingar, men Tor är sjukt förtjust i dag-tv och Heimdal är kung på selfies, inte riktigt vad jag är van vid.

Och så Avengers: Endgame förstås. Jag vill inte spoila något av det viktigaste, men ett av de riktigt roliga temana är vad som händer med Asgård efter Ragnarök och hur Thor regredierat till en som hänger med polarna och spelar Fortnite. Det gör han inte i originalhistorierna.

Allt detta är fantastiskt och det visar på hur levande och relevanta myterna fortfarande är. Men det visar samtidigt på vikten av att någon gör som Neil Gaiman och söker sig till och utforskar grunden. Vid sidan av alla dessa tolkningar behövs det en version som är i alla fall ganska mythistorietrogen, inte minst för att fantasifulla (som kanske inte vill söka sig till Eddorna) ska kunna ha en grund att stå på när de vill slänga sig rakt ut i egna mer eller mindre galna tolkningar.

Så det jag har kommit fram till är att min initiala besvikelse över Nordiska myters beskaffenhet har bytts i något annat (nästan i alla fall, jag tycker fortfarande att han borde ha tittat närmare på kvinnorna). Jag älskar att det gamla lockar till tolkningar och kommentarer om då och nu, men jag älskar också att det gamla får bli lättillgängligt så som det är. Det finns en rikedom i att källnära tolkningar kommer hand i hand med vildsinta tolkningar. Och att läsa de där historierna som Neil Gaiman skriver dem i Nordiska myter är att inse att vanvettiga tolkningar av verkligheten verkligen inte är något nytt, det är nog tvärtom något livsnödvändigt och väldigt mänskligt att hänge sig åt.

Bild: Tors strid med jättarna (1872), målning av Mårten Eskil Winge. Det här är inte den Tor vi möter hos Rick Riordan, men lite mer den Neil Gaiman bekantar oss med.

Kategorier
Kulturkoll

Veckoutmaning: En gudomlig date

carolina-top

Det kryllar av olika gudar i de olika mytologierna, alla med sina olika specialiteter. Eftersom gårdagens temainledning lite grann var inne på ämnet ”oväntade möten” (jo…) så tänker jag att veckans utmaning ska fortsätta på den vägen, och dra nytta av alla dessa horder av olika gudar och gudinnor som finns. Tänk om X från nordisk mytologi skulle ha en date med Y från någon annan mytologi, på platsen Z… vad skulle de prata om?

Välj nu, med hjälp av din egen födelsedag, ut två gudar och var de träffas, och skriv sedan vad du tror de pratar om. Senaste bok de läst? Olika metoder att behandla metall? Underverk de gjort senaste tiden?

Din födelsemånad Din födelsedag Veckodagen du föddes
1. Frigg 1. Morpheus Måndag – på Espresso House, Uppsala
2. Oden 2. Baal Tisdag – på Äventyrsbadet Nordpoolen i Boden
3. Loke 3. Hermes Onsdag – på ICA Maxis parkeringsplats, Halmstad
4. Freja 4. Afrodite Torsdag – på Operakällaren, Stockholm
5. Tor 5. Zeus Fredag – i herrduschen på O-ringen
6. Heimdall 6. Apollo Lördag – i bilkön genom Kolmårdens safaripark
7. Balder 7. Hades Söndag – på taket på Turning Torso, Malmö
8. Elli 8. Ares
9. Idun 9. Isis
10. Skade 10. Hera
11. Njord 11. Athena
12. Tyr 12. Dionysos
13. Osiris
14. Artemis
15. Anubis
16. Ra
17. Horus
18. Shiva
19. Prometheus
20. Amor
21. Persefone
22. Bastet
23. Krishna
24. Demeter
25. Kali
26. Poseidon
27. Mars
28. Bacchus
29. Vulcan
30. Hypnos
31. Vishnu

Själv är jag född 26 oktober, som när jag föddes var en torsdag. Det ger mig alltså 26. Poseidon, som träffar 10. Skade, på Operakällaren i Stockholm. Vad de pratar om? Alltså, jag anar en spänd situation här över de exklusiva råvarornas elegans, eftersom Skade enligt mytologin var gift med Njord, havsguden. Och här sitter hon och äter lyxmat med en annan havsgud?? Jag tror hon berättar om senaste boken hon läst: Vi kom över havet av Julie Otsuka. Han kontrar bryskt med Vi, de drunknade av Carsten Jensen, innan han gör processen kort med hummern han har på tallriken.

Vilken date får du ihop? Vad pratar de om? Svara nedan i kommentarerna, eller på egen blogg (men länka nedan så att vi hittar till ditt svar)!

 

Bild: Poseidon sculpture Copenhagen (Wikimedia Commons)

Kategorier
Kulturkoll

Femton trivialiteter om Neil Gaiman

helena-top

Om man (läs: jag) tyckte att förra veckans tema var utmanande, så är det ingenting mot veckans. Neil Gaiman alltså?! Läst en bok (Oceanen vid vägens slut), gillade skarpt. Lagt ifrån mig en bok (American Gods), gillade inte. Mytologi då?! Njä…

Fördelen med att ha ett tidigt inlägg är dock att jag kan stödja temageneralen med att delge en bakgrund, en historia för veckan som kommer. Så här kommer saker – månne triviala – du kanske inte vet om Neil Gaiman:

  1. Gaiman har varken gått collage eller universitet.
  2. När han var barn brukade han klättra upp i en bok (trädet alltså) och sitta där och läsa.
  3. Förutom film och tv har hans arbete adapterats för såväl radio som grafiska romaner.
  4. Gaiman är mest känd för serien Sandman, som publicerades i 75 nummer från och med 1988 fram till 1996.
  5. Sandman blev en succé – endast Stålmannen och Batman har sålt bättre.
  6. Han är nära vän med Tori Amos och de två refererar ibland till varandra i sina verk.
  7. Är ett stort fan av TV-serien Supernatural.
  8. Han är biodlare.
  9. Gaiman började läsa redan som fyraåring.
  10. Neil Gaiman har vunnit en sjuhelsikes massa priser, bl a: 4 Hugos, 2 Nebulas, 1 World Fantasy Award, 4 Bram Stoker Awards, 6 Locus Awards, 2 British SF Awards, 1 British Fantasy Award, 3 Geffens, 1 International Horror Guild Award and 2 Mythopoeic Awards.
  11. Han har “många strängar på sin lyra” och skriver både barnböcker, vuxenböcker, filmmanus, sångtexter, journalistik, serier och drama.
  12. Gaiman gillar inte ljudet av gnisslande bilbromsar.
  13. När skrivkrampen gör sig gällande spelar han Tetris.
  14. 1984 skrev han sin första bok, som var en biografi av Duran Duran.
  15. Han har spelat i ett punkband: the Ex-Execs.

Läs mer: 14 Things You Didn’t Know About Neil Gaiman, IMDb

Foto: Neil Gaiman av Stanislav Lvovsky

Kategorier
Kulturkoll

Bakom kulisserna: En vecka om mytologi. Och om Neil Gaiman.

carolina-top

Plats: Ales stenar, Kåseberga, Skåne, vid skymningen en kväll i april 2019. Nonchalant lutad mot en av stenarna står en man. Det är Neil Gaiman, en Mycket Känd Författare.

Neil: Jag är en Mycket Känd Författare, så jag får visst vara med här!

Vi ser nu att det står personer och hänger vid flera av stenarna. Vid varje sten, faktiskt. Har vi hamnat mitt i något mystiskt möte, tro? Vid stenen precis invid Neils står en stor typ med rufsigt skägg och Mycket Väl Ingångna myskläder (vi skulle kunna kalla dem skitiga, men det vågar vi inte). Han lattjar lite med en giganto-stor hammare.

Tor: Töh! Författare!? Vad är det, liksom? Vad har DU gjort för underverk den senaste tiden, då? Har du åskat något? Drämt iväg med någon blixt? Farit över himlen i en vagn spänd efter Magiska Djur? Va? Vavava?

Neil: Jag har skrivit om underverk. Massor av böcker! Och om gudar. Ni i ert Valhallagäng, men även om andra. Och serier. Och skräckböcker. Och, i en bok, låter jag mängder av er träffas liksom i samma land – Amerikanska gudar heter den.

Tor: Du kan va en ammrikan.

På andra sidan Neil står en guldlockig kille och petar naglarna med ett imponerande svärd. Bakom hans sten betar en häst, eller förlåt, en pegas, och bredvid killen står en halvt urdrucken flaska med etiketten ”Ambrosia”.

Herkules: Det räcker väl knappast att skriva om saker? Vilka storverk har du utfört, kanske? Själv har jag gjort tolv stycken. Det du!

Neil: Alltså, jag har lyckats samarbeta med andra författare? Räknas det? Terry Pratchett, till exempel, och jag – vi skrev en bok tillsammans fast vi inte ens bor i samma världsdel!

Herkules: Bok. Jahadu. Men kom igen när det har gjorts film av dina grejer! Själv är jag också jättejättekänd från film *börjar nynna jag är ung och stark… jag kan klara av det…*

Neil: TV-serie! Räknas det? Den där boken jag skrev med Terry, Good Omens? Det har gjorts en TV-serie på den! Har svensk premiär 31 maj! Och den handlar om gudar och allt möjligt! Och så är den rolig, och…

(Herkules har slutat lyssna för länge sen. Han huttar vidare ur sin ambrosia-flaska, och flexar lite med armmusklerna)(som är rätt imponerande).

Mitt emot Neil står en kvinna. Hon har en korg med äpplen intill sig. Hela kvällen har Neil noterat hur andra mötesdeltagare gjort sig ärende till kvinnan, och alla fått varsitt äpple ur korgen. Själv fattar han inte detta fruktsug – ambrosiaflaskan Herkules har verkar mycket roligare. Eller det lockande prasslet som ständigt hörs från Tors stora ostbågepåse. Nu verkar det dock lugnt kring äppelkorgen, och kvinnan ser på Neil.

Idun: Du med allt ditt snack om böcker och filmer och humor och det där? Tror du att det gör dig odödlig?

Neil: Sort of…

Idun: Du skulle kunna få ett äpple av mig, men jag tror du får hyfsat ont i magen av dem eftersom du trots allt bara är en vanlig människa. Men! Jag vet ett annat sätt!

Neil: Listening… (ja, ni märker att han har återtagit sin ursprungliga nonchalant-cool-stil?)

Idun: Du skulle kunna få det där svenska bloggkollektivet Kulturkollo att skriva om dig? Evigt liv direkt, serru! Det är ju förresten därför alla vi andra har samlats här: sista veckan i maj ska de ha ”Mytologi” som tema och vi gör upp lite taktiker här.

Loke, Oden, Zeus och lite annat löst folk: Men SSSCCCHHH! Idun, det är ju HEMLIGT!

Neil: Jag vill vara med! Jag vill vara med ER när ni får mytologisk vecka! Jag är Mycket Känd Författare, och har skrivit massvis om gudar, och har premiär på TV-serie och är aktuell, och…. Ja, tror ni inte att veckan liksom får lite mer tyngd om jag är med?

Tor: Du kan va en tyngd.

Neil (tyst, för sig själv): … och det var ju därför jag smög mig hit från första början: för att nästla mig in i ert gäng och i er vecka på kollot…

Loke: Alltså, jag vet inte. Kan vi lita på honom?

Neil: Jag vill! Jag vill! Jag vill!

Oden: Men få tyst på karln!

Athena: Men om vi kallar veckan ”Mytologi och Neil Gaiman”?

Neil: Ja!

Oden: Himla omständligt, men kan funka.

Afrodite: Jag gillar!

Kulturkollo: ”Mytologi och Neil Gaiman”. Vems idé var det här? VA?

 

Så nu vet ni hur det gick till. Välkomna till ”Mytologi och Neil Gaiman”-veckan!

 

Bild: Ales stenar, Wikimedia commons