En poesianalfabets funderingar

Lotta

Jag kan ingenting om poesi. Jag skulle inte gå så långt som att säga att jag ogillar poesi, det är bara det att det är inte min grej. Visst kan jag uppskatta en “fin dikt”, men en fin dikt skulle aldrig få mig att läsa en hel diktsamling av den poeten.

Jag känner inte alls något sug efter att läsa Karin Boyes samlade verk fastän jag tycker Hur kan jag säga… är väldigt vacker. Men varför är det så? Hör jag en låt jag tycker om så ser jag genast till att ladda hem artistens hela album, men en bra dikt väcker inget fortsatt intresse.

Jag läser dikter varje dag, och det har jag gjort nästan hela livet. Vid frukosten, i form av morgontidningens dödsannonser. (Ja, ja skratta ni bara era prettopoeter, det är OCKSÅ dikter.) Jag kan uppskatta en liten vers om sorg och död som får mig att gråta lite grand, men sen är det bra med det.

Jag älskar ett blommigt språk, vackra ord och formuleringar som bränner. Sånt som sägs mellan raderna i tystnad. Men jag får min språkliga och själsliga näring via böcker och musik, inte från poesisamlingar. Poesi som genre intresserar mig inte. Kanske är det mina fördomar mot poeter som spelar in. Att de är tondöva musiker eller lata författare. De orkar inte skriva en hel roman och de kan inte tonsätta sina ord, så de skriver dikt. Det verkar ju så enkelt att värka fram några rader. Kanske det är den där auran av pretentiöshet (Är det ens ett ord? Nu är det ett ord.) och lidande som stöter bort mig. Jag vet inte.

Det sägs att poesi är otillgängligt, svårt och krångligt, men vad innebär det? Är jag inte djup nog för att kunna analysera och förstå vad jag läser? Är jag inte nog trasig och skör för att ta till mig? Nej, jag vet inte. Jag tycker inte alls att man behöver förstå eller analysera dikter och leta efter en innebörd. Det är okej att bara tycka något är vackert eller känslosamt utan att bena sönder innehållet. Det kan ha en rytm, ett språk, en känsla som berör. Det är som konst, eller dans. Bara titta och bli berörd. Bara läs och känn. Det räcker rätt långt.

Vissa stunder i livet har jag känt mig närmare poesin. I sorg. När jag inte mått bra. När livet har varit kaos och allt har ställts upp och ner. Men även då har jag i första hand vänt mig till musiken. Det är där jag funnit tröst, lugn och igenkänning. Det är där jag verkligen blir berörd. Poesi i form av musik är min grej. Musik förstärker. Liksom en poetiskt skriven roman där själva storylinen gör sitt för att förstärka. DÅ blir jag verkligen berörd, långt mycket mer än någon dikt någonsin lyckas med.

/ Lotta – som nästan kanske med lite god vilja kan kalla sig publicerad poet efter att ha fått en dikt om en sommarkatt (och jag tror också en dikt om en döende fågel) publicerad i Hemmets veckotidning tidigt 80-tal, och fått betalt för det.

13 comments
    1. Kul att höra 🙂 det blir mycket mer kravlöst och lättillgängligt tror jag, eller det känns så fast det kanske inte är det egentligen.

  1. Älskar också bilden, och känner igen mig lite. Jag har i och för sig haft en del intensiva poesiperioder men de återfinns främst under den mörka och (det ska erkännas) rätt pretentiösa tonårstiden. Jag njuter också annonsdikter och tycker faktiskt att det kan bli ett hinder om allt ska förstås när man läser poesi. Ibland kan orden bara få vara vackra tillsammans. Och så kan jag gilla när det blir väldigt vardagligt och påtagligt, som Kristina Lugn och Barbro Lindgren.

  2. Hög igenkänning! Jag använder också poesi och/eller musik när det känns mörkt. Tyvärr läste jag långt mer lyrik när jag var yngre än vad jag gör idag, vilket jag kan tycka är lite synd (men uppenbarligen inte så synd att jag börjar botanisera i samtida lyrik). Ett annat tyvärr är att jag någonstans på vägen “sprang på” en lärare som hade den starka övertygelsen att poesi kan bara kännas på ETT sätt och analyseras på ETT sätt och betyda EN sak, vilket gjorde att man (jag) kände mig ovanligt korkad. Då tappade jag lust. Nu är det kanske dags att ta tag i lyrikläsandet igen då jag förstått (mot ålderns höst *harkel*) att jag har all rätt att tycka, tänka och känna vad jag vill. Så det så!

Comments are closed.