En tredje blå blixt

Linda

[quote]Poesi behöver inte vara allvarligt, det kan vara asroligt, absurt, dödstråkigt. Bara låta det vara vad det är och fortsätta läsa fast just den första en läser inte appellerar till en. För när en väl hittar det en tycker om- då kan det vara så mäktigt.[/quote]

Brombergs Bokförlag gav i januari ut tredje delen av poesiserien Blå Blixt, med titeln Den sista fasta kontinenten. I årets utgåva medverkar Sami Hatira, Jennie Spetz, AnnaCari Färnskog, Kassandra Smith, Elis Burrau och Daniel Mårs.

Titeln är hämtad från Jennie Spetz bidrag Förberedelser. Hon är född 1976 och jobbar med språk till vardags, på Språkrådet i Stockholm.

Sami Hatira är född 1991 och studerar just nu vid författarskolan på Biskops-Arnö. Hans bidrag till antologin heter Järnstaden och handlar om en familjs vedermödor.

AnnaCari Färnskog har gått på Biskops-Arnös skrivarlinje. Hon är född 1960 och beger sig i sitt bidrag Med fortsatt sol i hela landet till ett vårdhem.

Kassandra Smith födddes 1980 i Georgia, USA, men växte upp i Skåne. Nu bor hon i Stockholm och hennes bidrag har fått titeln Utlandssvensk.

Elis Burrau är en del av poesikollektivet fikssion, där även Lyra Ekström Lindbäck ingår. Han är född 1992, bosatt i Stockholm och har skrivit diktsviten Men det ska kännas hela tiden som det rasar.

Daniel Mårs är född 1986, är skribent på dagensbok.com och skådespelare i Teater Buzka och studerar just nu en masterutbildning i Tillämpad Kulturanalys vid Lunds Universitet. Hans bidrag i Den sista fasta kontinenten heter Simonillusioner.

[quote]Man ska närma sig genren respektlöst. Typ riva sönder några sidor i någon gammal diktsamling och se vad som händer. [/quote]

En riktig blandning av röster som ni märker. Målet är just att med Blå Blixt låta nya poetiska röster få höras, ett initiativ jag applåderar. En av författarna i första antolgin Hallon och bensin är Lina Hagelbäck, som sedan dess fått sitt definitivta genombrott. Det blir också tydigt efter att t.ex. ha läst och lyssnat till Athena Farroukzad att det med ordens hjälp går att sprida ett budskap på ett effektivt sätt. Alla behöver inte blogga, det går lika bra med poesi. Vad nu poesi är. De sex debutanterna tänjer på gränserna och visar att en dikt kan vara många olika saker.

Några av de medverkande i Den sista fasta kontinenten har en hel del att säga om poesi och det är intressant att se hur deras personliga språk påverkar även hur de svarar på frågor. Därför får ni läsa deras egna ord, helt utan censur eller bearbetning. Mycket nöje.

[quote] Men jag antar att rädslan har att göra med att genren fått en slags upphöjd position och ses som ”svår”. Här kan jag tycka att förlagen har ett ansvar i att förnya poesin och göra den tillgänglig, för att den inte ska kännas gammal, mossig och satt på en piedestal.[/quote]

Hur kom det sig att du började skriva just dikter?

Sami: Jag började att skriva dikter under min tid på Wiks skrivarlinje. Inspirerande skrivuppgifter gjorde mig nyfiken på formen.

Daniel: Jag började skriva poesi när jag var i 16-årsåldern. Även om många av de dikterna jag skrev då inte fungerar så bra idag har de haft stor betydelse för mitt fortsatte skrivande. Det kortare formatet var mindre hämmande för mig. Där kunde jag leva ut totalt, och poesin gjorde mig orädd för vad jag kan skriva om och vilket sätt jag gör det på. Att skriva dikter blev ett sätt att få utlopp för mina känslor, men också att experimentera och renodla ett språk och en litterär estetik som blivit ”jag”.

Elis: Jag vet inte. Skriver jag dikter? Ja, absolut. Jag kopierar också. Jag tror att Sylvia Plath har sagt: ”I want to write because I have the urge to excel in one medium of translation and expression of life.” Jag vet inte riktigt vad det innebär, men det låter fint. Jag läste det för någon sekund sen på Twitter.

Min första dikt hette till alla mina fans. Jag är glad att jag förstod att det ens var tillåtet att skriva så pass tidigt som jag gjorde, skriva dikter alltså (jag förstod det när jag var 19 år). Det borde förtydligas för (nästan) alla. Man får skriva dikter! Det är okej. För mig är det en oerhört direkt uttrycksform, eller poesin har i alla fall den potentialen. Att skära igenom det trista bruset och försvinna in i hjärtat. Kanske. Det passar mitt rastlösa sinne.

Jag gillar poesi som inte tar omvägar. Som bryter upp allting. Det finns så mycket tråkigt. Jag älskar att befinna mig i språket. Det är paradoxalt, men jag älskar att poesin kan pulvrisera allting samtidigt som den inte kan det. Den räcker liksom aldrig, hur vacker den än är. Men det är väl också vackert, I guess. Otillräckligheten.

Jag älskar poesi som tar en massa onödiga omvägar. Också. Säger emot sig själv och imploderar. Det är väl poesi som tar alldeles perfekt lagom många omvägar som jag inte tål. Eller poesi som reproducerar en massa skitföreställningar helt ansvarslöst. Jag älskar också att skriva tillsammans med andra. Nu kom jag bort lite från frågan, känner jag. Jag vet inte.

Kassandra: Det tar kortast tid att få ur sig-när någonting känns akut nog- det är då jag skriver just dikter.

[quote]Det kortare formatet var mindre hämmande för mig. Där kunde jag leva ut totalt, och poesin gjorde mig orädd för vad jag kan skriva om och vilket sätt jag gör det på. [/quote]

Hur kom du i kontakt med Poesiserien Blå blixt?

Elis: Jag tror att det var genom ponton, en fantastisk litteraturtidskrift för och av unga. Jag har ponton och Martina Lowden att tacka för väldigt mycket. Jag skickade text till Blå blixt-antologin i två år utan att komma med. Tredje gången gillt. Det är alltid tråkigt när klyschor cementeras. Det är extra tråkigt när de cementeras av mig.

Daniel: Genom att skrivande vänner tipsade om Blå blixt på Facebook. Detta är andra året jag skickar in ett bidrag.

Kassandra: En god vän tipsade mig

Sami: En vän tipsade mig.

Vad har du för framtida planer och drömmar gällande ditt skrivande?

Elis: Jag vill undvika kategorisering i den mån det är möjligt. Jag vill skriva något viktigt och rörande. Något roligt och tragiskt. Jag vill göra mig förstådd ibland. Jag vill ta ut mitt skrivande i stadsbilden och sen, väl på plats i stadsbilden, förstöra stadsbilden. Korrumpera. In a good way. Vara lagom ironisk och förvirrande. Och sen skriva något jättevackert.

Kassandra: Att få möjligheten att ägna mig åt det på heltid under längre perioder. Att få säga en massa saker i skriven text som jag har i mitt huvud, framförallt i min minnesbank.

Sami: Jag har inga konkreta planer mer än att fortsätta skriva.

Daniel: Just nu skriver jag på ett längre diktverk inspirerat av upptäcktsresande. Jag vill också skriva mer text för teaterscenen!

Vilka tips kan du ge till den som inte riktigt vågar läsa lyrik, hur ska man närma sig genren?

Elis: Man ska närma sig genren respektlöst. Typ riva sönder några sidor i någon gammal diktsamling och se vad som händer. Läsa de nya betydelser som eventuellt uppstår (man vet aldrig) och reagera. Alla reaktioner är reaktioner. Är man rädd för poesin så kan man tänka på sms:en i sin telefon. Är man rädd för sms:en i sin telefon? Det kan man ju i och för sig vara. Jag vet inte. Alla har inte mobiler. Man får erövra monstret under sängens språk för att krossa monstret under sängen. Om man tycker det känns konstruktivt. Det kan vara smärtsamt, men det är tillåtet. Börja någonstans, och fortsätt. Skriv lite lyrik och läs den själv. Läs din egen lyrik. Om du vill.

Kassandra: Poesi behöver inte vara allvarligt, det kan vara asroligt, absurt, dödstråkigt. Bara låta det vara vad det är och fortsätta läsa fast just den första en läser inte appellerar till en. För när en väl hittar det en tycker om- då kan det vara så mäktigt.

Sami: Fråga bibliotekarien om hen kan rekommendera något.

Daniel: Ja, vad är skrämmande med poesi? Egentligen borde vi inte alls vara rädda. Om vi tänker efter är vi människor väldigt poetiska av oss i våra vardagliga liv. I hur vi pratar, i hur vi tänker, drömmer och rör oss. Men jag antar att rädslan har att göra med att genren fått en slags upphöjd position och ses som ”svår”. Här kan jag tycka att förlagen har ett ansvar i att förnya poesin och göra den tillgänglig, för att den inte ska kännas gammal, mossig och satt på en piedestal.

Annars kan jag inte ge bättre tips än att öppna sinnet för andra sätt att läsa, andra sätt att uppleva en berättelse än en början och ett slut med en tillfredställande upplösning. Poesi kan läsas på många sätt: en hel diktsvit, en dikt i taget, snabbt, långsamt, om och om igen… Det är helt okej att inte ”förstå. Förresten, varför behöver vi egentligen förstå saker? Jag kan läsa poesi för språkets skull och hittar hela tiden nya saker i en dikt. Vad den handlar om kan skifta från gång till gång, och det tycker jag är en av poesins styrkor: dess mångsidighet.

Vilka dikter och diktsamlingar skulle du vilja tipsa om?

Elis: Jag läste precis en dikt av Dennis Cooper som heter It turns out, den var jättebra och gick såhär: ”I’d like to write two more/ novels, one like the ones/ I wrote before but better,/ and one like the earlier/ ones I wrote but worse, and/ I’m not talented enough.” Den dikten kan jag verkligen rekommendera. Läs den.

Här är annars en lista på några av mina favoritpoeter, utan inbördes ordning: Leif Holmstrand, Ingeborg Bachmann, Hanna Rajs Lundström, Felicia Mulinari, Anne Sexton, Warsan Shire, Anne Carson, Sapfo, Gloria Gervitz, Isak Sundström, Iman Mohammed, Sylvia Plath. De har skrivit jättefina grejer! Googla!

Om man ska börja med en diktsamling så kan man ju alltid välja Det är allt av Marguerite Duras. Det funkar. Fast då kanske man aldrig vågar närma sig genren igen. Fast! Jag säger se det som en utmaning. Trots att ribban är satt. Ribban är aldrig satt! Sätt ribban!

Sen kan man alltid titta på lite Björk-intervjuer på Youtube. Den där hon pratar om snobbism. Det är också poesi. Eller gå in på www.fikssion.se. Vad som händer där vill jag inte spoila.

Kassandra: Allt av Sylvia Plath.

Sami: Samlade dikter och prosa 1954-2004 av Tomas Tranströmer, Med kinden mot det gula av Eva Ribich, Du är den ende mitt hjärta har velat av Eva Ribich

Daniel: Fyra snabba tips!

Federico García Lorca – Sviter 

Kerstin Thorvall – Jag är en grön bänk i Paris

Aase Berg – Uppland

Athena Farrokhzad – Vitsvit