Att trotsa normen – trans på film

helena-top

I helgen såg jag äntligen Diane Sawyers intervju med Bruce Jenner, och den var ju väldigt… amerikansk. Sentimental och lite svulstig med andra ord, men den berörde mig väldigt djupt och kan förhoppningsvis föra kampen för allas lika värde en liten smula framåt.  Jag har själv ingen relation till Bruce Jenner, jag var inte född när han tog sitt OS-guld men vet nog ändå mer om honom från den världen än från Kardashian-serien som jag aldrig kommit mig för att (eller velat) se. Men oavsett vilken Jenner man känner så är hans berättelse oerhört rörande och modigt berättad. Och mogen. Att sen hela klanen verkar stötta honom (det roligaste i intervjun är allas påtagliga förundran över att Kanye West sagt något smart om rätten att få vara sig själv) är ju bara fantastiskt om än väldigt otypiskt. Att Bruce Jenner gör sin sista intervju som man och berättar om kampen och beslutet att äntligen bli “hon” känns viktigt, varje röst som kan höjas behövs.

En upplevelse som fick mig själv att vakna till en aning har faktiskt med humor att göra. 2009 var jag i Stockholm för att se Stripped med Eddie Izzard, en komiker som jag älskar men som Linda redan avhandlat så jag skriver inte mer om honom. Men i hotellets hissar satt reklamblad för föreställningen och där kunde alla läsa att Eddie Izzard “äntligen” skulle komma till Sverige “som sig själv”. “Som sig själv” skulle antagligen tolkas som att han i de byxor och rock som han valt som scenmundering skulle vara lite mer sig själv än när han senast uppträdde i klänning, och att detta var något att dra en lättnadens suck över. Izzard har flera gånger fått försvara att han går klädd i “kvinnokläder” (och andra kläder när han känner för det) och han gör det så bra, men det är ju irriterande att han ska behöva fortsätta förklara. Jag blev arg i den där hotellhissen och jag har inte slutat sen dess.

Trans betyder korsa, att gå bortom. På tvären är bra inte minst då det hjälper oss som befinner oss mer eller mindre innanför staketet att ifrågasätta vad vi tror oss se. Förutom det faktum att det är en mänsklig rättighet att få vara sig själv alltså, också om det självet går på tvärs med normativa förväntningar.

I sin färska avhandling Trans cinema and its exit scapes skriver Wibke Straube om transpersoner på film och inspirerad av den tänker jag tipsa om några riktigt, riktigt bra filmer som ifrågasätter normer och visar transpersoner från olika håll och vinklar. Och så rekommenderar jag läsning av avhandlingen förstås, den går på djupet med svåra frågeställningar och analyserar på ett sätt som jag inte ens vågar försöka mig på. Mina filmtips:

Transamerica
Felicity Huffman! Hur fenomenal är inte hon? Jag har sett alldeles för lite av henne känner jag. Hon spelar transkvinnan Bree som försöker återknyta kontakten med sin son och gör det via en resa genom USA. Så bra!

Boys don´t cry
De som känner mig väl vet att det är väldigt konstigt att jag tipsar om denna. Jag har nämligen suttit torrögd i en biosalong en gång, omgiven av hysteriskt gråtande människor, och den gången var det Boys don´t cry vi såg, om än på olika sätt. Men att jag inte grät betyder inte att jag inte tyckte att den var bra, det var väl bara jag som hade svårt att koppla an till den gråtiga sidan av mig just den dagen. Boys don´t cry är i alla fall en riktigt bra film om att få ta sig rätten att vara sig själv. Den är stark och den är förfärlig.

Priscilla – öknens drottning
En helt oemotståndlig film om en grupp människor, en transexuell kvinna, en transvestit och en drag queen, som reser runt Australien med sin buss och framför sin show. Trion möter fördomar, men också värme. På ytan glättigt men där under bubblar mörkret.

Dallas buyers club
Här finns inget som kan kallas glättigt, ens på ytan. När Jared Leto spelar Rayon, en transkvinna som lever med AIDS, är det väldigt mycket som är sorgligt, trasigt och svart. Det finns en scen mellan Rayon och hennes far som tillhör det starkaste jag sett på film.

Allt om min mamma
Pedro Almodovar lyfter ofta fram människor i samhällets utkanter och visar fram deras mänsklighet och slåss för deras rätt att få tillhöra. I Allt om min mamma tecknar han ett fantastiskt porträtt av föräldraskap, utanförskap och kärlekens svårigheter.

Det är lite av det jag sett och gillat men jag vet att jag sett långt ifrån mycket (jag har exempelvis inte sett filmen som inläggets bild är hämtad ifrån, guldbaggevinnaren Nånting måste gå sönder, än), tipsa gärna vidare i kommentarerna!

Bild från filmen Nånting måste gå sönder.