Kulturkollo konfererar – Ett folk utan land av Melina Marchetta

Anna: Det här var en rejäl utmaningsbok för mig. Jag läser aldrig fantasy och i början var det totalt förvirrande för mig med redogörelser för släkter och länder. Är det jag som är ovan eller var det här en ganska virrig inledning?

Carolina: Jag kände mig också lätt förvirrad i början – men vill att det ska vara så när jag läser fantasy. Jag vill helst dränkas i en ny värld med ett myller av namn och konstigheter jag ännu inte förstår. Avancerade magisystem och namn på varelser som inte finns på riktigt och sånt där. Sedan vill jag sakta förstå mer och mer och komma in i det. Vill INTE ha långrandiga beskrivningar och förklaringar först, utan förstå av det som händer. Så för mig började den här boken alldeles perfekt.

Anna: Jag håller med om att det är spännande att förstå allt mer av sammanhangen eftersom, det gör att man känner sig lite smart som läsare också.Det eviga förflyttandet (och medföljande action)  är en av anledningarna att jag sällan läser fantasy, ständigt nya miljöer och ständigt nya människor att möta. De stunder då huvudpersonerna stannar upp är de jag gillar allra bäst. Då när människorna slår läger, samtalar om tankar och funderingar och väger olika alternativ mot varandra – det gillar jag. Sedan kan jag också uppskatta hur handlingen är förankrad i historien – där finns tydliga drag av medeltiden och det gör att jag kan se människorna framför mig och sätta in dem i miljöer.

Carolina: Jo, det brukar vara mycket förflyttande i fantasy. Ibland blir det för mycket, det tycker jag också. Men jag tycker att förflyttandet kan vara en fond och att de där samtalen och funderingarna kan försiggå trots att miljöerna skiftar. I den här boken gillar jag nog allra mest att det sker en hel del dialog mitt under värsta actioninslagen – det blir så helfel (och bra) när erfarne fadern kommenterar sonens stridsteknik mitt under brinnande kamp, liksom.

Carolina: Jag hade väntat mig mer hemligheter och twister av den här (särskilt efter att ha läst Jellicoe Road). Men jag blev rätt besviken, och tyckte att allting trots en del små överraskningar på vägen flöt på alltför smärtfritt. Kanske jag väntar mig fel saker – detta är trots allt en bok jag tycker lyfts av karaktärerna och deras utveckling.

Anna: Jag vill ju inte avslöja allt för mycket av handlingen eller för den del karaktärernas utveckling här eftersom det skulle förstöra läsupplevelsen men jag uppskattade verkligen att huvudpersonerna visade mänskliga drag, de var svartsjuka, hämndlystna och ganska snarstuckna. Inte alltid låter man de som ska företräda “de goda” visa upp sina sämre sidor också.

Carolina: En sak jag störde mig på i den här (och i många andra fantasyböcker) är att människorna är så kategoriserade. Alla i landet Sorel verkar vara skurkaktiga, och alla i Belegonien verkar vara intellektuella och ha öppna sinnen. Folk i ett land brukar till och med se ut på ett visst sätt. Inte nog med det: i det lilla, lilla landet Lumetere finns det ytterligare uppdelning av folk: de på Klippan, flodfolket, de från lågländerna osv, med egna särdrag och utseenden. Det är precis som att ingen någonsin reser utanför några gränser eller skaffar barn med några andra än dem från sin egen by i fantasygenren. Detta trots att huvudpersonerna helt uppenbarligen alltid ska ge sig ut och resa hit och dit. Det hänger inte ihop. Och jag har aldrig gillat att läsa om stereotyper av något slag.

Anna: Håller med! Jag tänkte också mycket på det här med uppdelningen av befolkningarna i raser som skiljer sig utseendemässigt och har olika syn på moral, bildning osv. Det kändes lite unket faktiskt. Nu har jag mycket litet underlag att jämföra med men generellt så är det det de stereotypa som gör att jag undviker vissa genrer. Har du läst några fantasyböcker som inte hamnar där? Kan du tipsa mig?

Carolina: Inte helt oväntat kommer jag då förstås dragande med Brandon Sandersons böcker… där finns det inte många stereotyper av några slag alls. Men prova också Anne Bishops The Black Jewels Trilogy, eller Robin Hobbs Fjärrskådarna.

Anna: Något som överraskade mig positivt i boken var det starka humanistiska patoset. Beskrivningarna i den här boken av de vidriga förhållande som råder i flyktinglägren berörde mig verkligen. Vi hör på nyheterna om hur människor riskerar livet i ranka båtar på Medelhavet och i Sydostasien driver båtflyktingar omkring på havet i månader utan att få komma iland.  Jag upplever Marchetta som ganska politisk i sin bok det är inte utan att jag börjar fundera över om Marchetta tänker på något/några särskilda länder när hon skriver.

Carolina: Beskrivningen av flyktinglägren berörde mig med – just därför att den där verkligheten faktiskt finns på riktigt för många människor. Marchetta beskriver något läger där människorna helt har tappat hoppet om att någonsin får leva något annat liv än flyktingens, och det där är det värsta. I boken finns det så småningom ett alternativ och ett hopp om något bättre – men i vår värld? Jag tror inte hon tänker på något specifikt land, mer att hon beskriver flyktingläger som fenomen, som något av det hemska vi människor kan göra mot varandra. Detta att vi vet att de finns men slår det ifrån oss som “inte vårt problem”. Det finns få människor som Finnikin som gör det till sitt problem.

carolina-200anna-200

3 comments
  1. Härlig bok, längesedan jag sträckläste en skönlitterär bok. Den hade det mesta en bra fanatasybok ska ha, även om det även fanns svagheter i den. Men svagheterna var också styrkorna, som den när kopplingen till hur människor kan ha det i dag men flyktingläger och avsaknaden av sitt egna land, tvingade att prata ett främmande språk för att bli accepterade osv. Det gjorde att jag berördes mycket av boken och tankarna vandrar mellan samhällsfrågor och historien i boken vilket gjorde att man inte fullständigt försvann i den fikitva världen som är det jag älskar mest med fantasin. Det fanns även andra svagheter som det fullständigt usla kartan i början av boken. Jag som tycker att kartorna och uppbyggnaden av världen är minst lika viktigt som själva historian, Och uppbyggnaden av världen var bra med många olika landskap och miljöombyten men det var svårt genom kartan och i texten att få en uppfattningen om avstånd och en överblick av landskapet även om det beskrevs uttömmande precis där det var just nu. En annan svaghet med boken enligt mig var den stora kategoriseringen av människor beroende på vilket land de tillhörde. Här kunde det tydligare frammgått att det var ledarna(kungarna) som hade olika inställningarna men att allt folk skulle ha samma inställning gör hela kopplingen till det riktiga samhället svårtolkad, då det ena stunden visar på hur det är att vara på flykt och sakna sitt hem för att i samma mening kategorisera människor med egenskaper och utseende p.g.a vilket land de kommer ifrån. Styrkan i boken ligger enligt mig mycket i historien och den detaljerade beskrivningen. Magin var också okej även om den kunde utvecklas. Karaktärena var fantastiska med en härlig blandningen av egenskaper, mod, bra och mindra bra beslut och relationerna mellan dem.

Comments are closed.