De där Pokémon. Och Digimon!

carolina-top

Det fanns ett liv pre-barn när jag inte visste ett jota om de där ”pokémontyperna” som poppade upp överallt. De fanns som samlarkort och som någon tv-serie, och jag tänkte att det hela var något slags äventyr där den där gula figuren Pokémon hittade på olika festliga grejer (ja, jag vet hur FEL det där är, men jag trodde så DÅ), och jag avfärdade det hela som hyfsat ointressant.

Sen fick jag själv barn, och det där förändrades. Drastiskt. Pokémon har det senaste decenniet eller så varit en viktig del i våra liv och numera är Pokémonvärlden för mig inget mindre än en vetenskap. Jag själv är något av en grundutbildningsstudent medan min son är professor (eller kanske hellre professor emeritus eftersom killen nu har börjat gymnasiet och inte längre har tid med djupgående föreläsningar om olika pokémons egenskaper).

Men det hela började med Digimon. Inte samma sak, även fast det finns samlarkort för dem också. Jag satt i soffan och ammade nyfödda lillasyster medan jag och sonen satt och kollade på Digimon på Fox Kids. Och jag fastnade i serien. Stenhårt. Älskade dialogerna och karaktärerna och digiutvecklingarna och storyn och… ja. Sedan var vi liksom fast där. Samlarkort köptes, små gosedjur föreställande olika digimons köptes, och professorssonen blev expert på digimonvärlden.

Sedan gick några år, och han började skolan. Och där var det inte alls inne med några jämra digimons. Nädå, i skolan var det Pokémon som gällde. Spelen, allra mest. Och samlarkorten. (tv-serien Pokémon är inte riktigt hard-core) Och sonen bytte raskt lag till den vinnande sidan, övergav Agumon och Gabumon och började i stället prata om matcher mellan eldtyper och vattentyper och utvecklingsstadier och miljöer och Bulbasaur och Charmander och olika städer och… nå, jag förstod ganska raskt att den där gula gulliga typen jag trodde var ”huvudperson” i tv-serien (Meh! Mamma! Hur DUM är du nu…??) inte hette Pokémon utan var en sorts pokémon: Picachu. (En elektricitetstyp. Utvecklas till Raichu.) Det där Pokémonintresset höll i sig, och fördjupades, och jag som var en typisk Oförstående Moder förstod inte alls hur det där spelandet kunde fortsätta att vara kul så där i all oändlighet. De såg ju ungefär likadana ut? Springa runt i gräs, matchscener mellan olika pokémons, samla på sig pokémons, springa vidare i gräs… likadant i Pokémon Ruby, Pokémon Sapphire, Pokémon Gold eller vad nu de olika spelen hette…

Tills för något år sedan då sonen hade hunnit bli mycket större och mycket duktigare på att argumentera mot sin Oförstående Moder, och han utmanade mig: Om han spelade till en viss nivå i Skyrim (min grej) så skulle jag spela till en viss nivå i ett Pokémonspel på Nintendo DS. Resultatet? Han fastnade förstås stenhårt i Skyrim (hallå? klart han gjorde! det är ju bara bäst!) och jag fastnade så småningom precis lika stenhårt i det där Pokémonspelet. Det var mer än att springa i gräs. Det var strategi på hög nivå! En vetenskap! Och finalen på hela utmaningsgrejen var när jag och sonen möttes i en storslagen finalmatch där vi (fråga mig INTE hur) via WiiU och stora tv-skärmen i vardagsrummet lät våra fyra bästa pokémon möta varandra. Och jag vann!! Smaka på den!

Har ni spelat Pokémon någon gång? Inte? Testa!!

 

Bild: Tokyo-station Super express (Shinkansen) av dacheket (CC BY 2.0) Gå gärna in och kolla mer via länken – hela det där tåget är fullständigt nedlusat med olika pokémons! Vilken fantastisk grej!! Och när sonen gick förbi datorn igår när jag satt och kollade kunde han fortfarande, trots att han alltså numera är professor emeritus i Pokémonologi, namnge varenda en.

2 comments

Comments are closed.