Bortglömda kvinnor, eller vad är det för historia vi lär ut?

helena-top

Var är kvinnorna? undrar seminariet med Yvonne Hirdman, Mats Vänhem och Kristina Lindström (med Lisbeth Larsson som samtalsledare). Utgångspunkt är naturligtvis den undersökning som visade att kvinnor nästan inte alls finns representerade i dagens läroböcker i historia. Dick Harrisson skrev för övrigt riktigt intressant i ämnet i Magasinet Neo i våras. Hans essä hittar du här (den är lång, men väl värd att lägga lite tid på oavsett om man har ett specialintresse för ämnet eller inte).

Tio procent av de personer som syns i läroböckerna är kvinnor, och ju närmare nutid desto sorgligare blir det, skrämmande nog.

Mats Vänhem har skrivit flera historiska böcker, nu senast om vikingar och hur man kan skaffa sig kunskap om historia. Yvonne Hirdman har länge varit aktiv inom historieforskningen, och är en pionjär på genusområdet. Hon är just nu aktuell med sin egohistoria Medan jag var ung. Kristina Lindström är journalist och författare, gjorde den uppmärksammade dokumentären om Astrid Lindgren vi kunde se på SVT i vintras, där Astrids liv sattes in i ett historisk sammanhang. Hon är också aktuell med sin serie om Flickornas historia.

Yvonne Hirdman menar att bristen på kvinnor i historieböckerna avspeglar en verklighet som har funnits, kvinnor har varit underordnade och saknat traditionell makt och därför finns de inte med i den sorters källor. Ska vi då strunta i den gamla vanliga historian och istället skriva den kvinnliga platsens historia? Kvinnohistoria bidrar till uppdelningen, även om den naturligtvis också har sina fördelar, menar Hirdman. Balansgången är svår och det där enkla svaret på hur vi ska göra för att det ska bli bra finns inte.

Kristina Lindström berättar om sin drivkraft som ligger i nyfikenhet och viljan att lära sig mer. Hennes arbete med Flickornas historia springer ur att flickorna saknats i de böcker hon själv läst. Det är viktigt att lyfta flickor som får vara de de är utan att tvingas vara förebild.

Mats Vänblad har som arkeolog sett att beskrivningen av hur människor levde för länge sen är torftiga och mer stereotypa än vad han själv upplever att vetenskapen ger stöd för. Historien skapas nu, den skrivs alltid för en samtid och det som skrivits om exempelvis könsroller speglar det kunskapssamhälle där historien skrevs.

Yvonne Hirdman talar om att vi behöver lägga till genusperspektivet till historien, vi ska problematisera den maskulinitet som blir synlig i de historiska berättelser som finns. För att göra berättelsen mer innehållsrik och bred behöver vi lägga till saker – perspektiv och  forskningsteman… Och så behöver vi diskutera att det ser ut som det gör, vi behöver prata om vad vi valt att berätta och hur makten fördelats genom tiderna. Som i det här livfulla seminariet.

3 comments
  1. Kvinnor tog nog mera plats än vi anar sen förr. Ha en bok liggandes på köksbordet som heter “Påven Johanna” av Donna Woofolk Gross. Vissa påstår att detta kan vara sant det boken tar upp men vad vet jag … hoppas och tror på det i alla fall/ kram

    1. Påven Johanna har jag hört mycket fint om så den måste jag läsa någon gång.

      När det gäller kvinnor och historia så handlar det nog mer om historieskrivning. Jag har själv forskat om kvinnors vardagsliv och maktrelationer och kvinnor har naturligtvis varit viktiga för samhället. Men den historia vi valt att beforska och lyfta fram har traditionellt varit den politiska, militära osv, där männen haft makt och varit viktiga. Jag tycker Yvonne Hirdman har en oerhört viktig poäng när hon säger att vi behöver inte bara berätta de andra historierna utan också diskutera varför det ser ut som det gör. Att kvinnor inte innehaft traditionell makt i de sfärer vi bedömt som viktiga och att det är därför de inte syns. Och vi behöver diskutera vilken historia vi belyser och varför.

Comments are closed.