Att ge röst åt de nedtystade, Svetlana Aleksijevitj

Ett av hösten stoltaste ögonblick var naturligtvis när jag råkade lyckades nämna Svetlana Aleksijevitj i vårt nobeltips här på Kulturkollo. Och inte bara det, jag blev väldigt glad också för att akademien valde att prisa ett annat sorts skrivande och ett skrivande som ger röst åt de annars ofta nedtystade.

Svetlana Aleksijevitj har berättat och hon har ställts inför rätta för sin gärning, i samband med att Zinkpojkar publicerades, och hon har fortsatt berätta. Jag har svårt att inte tänka på modiga journalister och avslöjare som Anna Politkovskaja och Masha Gessen när jag tänker på Svetlana Aleksijevitj. Människorna som offrar så mycket för att vi ska få ännu fler delar till det där pusslet som är hela bilden och som vi nog aldrig kan pussla ihop och få rätt.

Svetlana Aleksijevitj har skrivit mycket, på svenska finns Zinkpojkar (om Sovjetunionens krig i Afghanistan), Tiden Second hand (om den lilla människan i det stora sovjetiska maskineriet), Bön för Tjernobyl (om känkraftsolyckan och dess följder), De sista vittnena: solo för barnröst (om barn i krig) och Kriget har inget kvinnligt ansikte (om kvinnorna i Röda armén).

Själv har jag hittills bara läst Kriget har inget kvinnligt ansikte och så får det nog förbli en stund. Kriget har inget kvinnligt ansikte är inte en bok man lägger undan och är klar med, den kräver. Egentligen är den inte mycket för världen, en rad ögonvittnesskildringar, olika människors upplevelse av krig och en verklighet så hemsk att vi priviligierade har svårt att ta in den (men vi måste! För att förstå att vi är just priviligierade). Tillsammans skapar de där rösterna något oändligt mycket större. En enda högljudd röst som inte kan ignoreras.

Jag är ingen som har särskilt bra koll på priser och jag håller sällan med juryer eller akademier. Med det inte sagt att jag inte bryr mig om långlistor och kortlistor och pristagare. Jag hittar ofta fram till sånt jag inte skulle hittat annars genom dem. Som när Wolf Hall vann The Man Booker Prize eller när The Wake var långlistad till samma pris. Det är det jag vill ha, inspiration till nya bekantskaper. Men så vill jag förstås också att mina favoriter ska lyftas fram ibland. Och att de riktigt viktiga berättarna får en plats i rampljuset. Som nu med Svetlana Aleksijevitj. Tack vare henne har kriget ett (många!) kvinnligt ansikte, krigens jävlighet finns dokumenterad och barnen är inte längre tysta röster som ingen hör. Det är viktigt. Och vackert.