Att vara en lyssnande läsare

helena-top

Som den sanna skeptiker jag är, så ska jag villigt erkänna att när ljudboken gjorde sitt intåg på den litterära banan, så var jag allt annat än välkomnande. “Vem har tid att lyssna?”, “Vem orkar koncentrera sig på vad någon annan säger under så många timmar?” och jag kan (mycket sannolikt) även ha slängt mig med kommentarer som “Det går ju sååå långsamt!” Ja, det går långsamt ibland. Och långsamt kan vara bra.

Vi lever i ett samhälle idag där tid nästan går att mäta i sin vikt i guld. Allt ska gå snabbt. Informationen fullständigt haglar över oss och sinnena jobbar för fullt hela dagarna. Jag gillar det här. Men det finns en baksida. Jag blir van vid att det ska gå så fruktansvärt snabbt a l l t i d. Jag har inget tålamod att vänta, att lyssna in, att låta saker och ting sjunka in. Filmer ser jag sällan på numera, men en fasansfullt massa TV-serier. Det går ju snabbt. Är mobilen urladdad på kvällen framför TV-serien, så blir jag rastlös. Det går ju så snabbt att googla fram en fråga om serien, eller vad hen har spelat i tidigare, eller för att kolla när nästa avsnitt kommer.

Hösten 2011 slogs jag blodig mot den berömda väggen. Kroppen och hjärnan totalvägrade. Det är ingen hemlighet och tyvärr känner nog många igen sig i symptomen. Hjärnan, som du bokstavligen tror ska sprängas, stänger av. Off. Bara så där. Eller ja, nu ska jag rätta mig “bara så där” händer det inte – nu i efterhand kan jag se en process som pågick under flertalet år, men när du väl inser hur det har gått så är det “bara så där”.

Knappt ett år senare skapade jag min bokblogg, som blev en viktig del i återhämtningen och skrev så här i ett inlägg:

“När jag blev sjukskriven för drygt ett år sedan var min hjärna så övertrött, så utmattad att jag inte kunde läsa två meningar i rad utan att tappa den röda tråden. Det är en ganska skrämmande erfarenhet – hjärnan slutar bokstavligen att fungera. Reservaggregatet går in och tar över och det är sannerligen ett trögt aggregat. Ett sinne i taget. Ett intryck i taget. Promenera i tystnad. Se på TV utan ljud. Musik var inte aktuellt (ve och fasa). Läsa gick inte. Bara vara. I tystnad.”

Våren kom och jag började att promenera utmed stranden. Först då kände jag att jag orkade med att försöka lyssna på något annat än tystnaden. Jag lyssnade på bok i fem minuter, pausade lika länge och så rullade ljudboken på i sakta mak. Jag orkade så småningom med kortare texter och noveller och fann min väg tillbaka till romanläsningen i bokformat.

Mitt fokuserande lyssnande, mina väl valda uppläsare – som blev min form av högläsare – blev på så vis en högst personlig högläsare – min PH. Jag tränade hjärnan istället för kroppen. Fem år senare har jag fortfarande inte fullt ut köpt ljudboken som koncept. Jag får välja bok och uppläsare med stor eftertanke för att ge mig själv chansen att varva ner, att lyssna, att ta in. Men åh så nyttigt det är.

 

Foto: “Headphones” av Nickolai Kashirin (CC BY 2.0)

11 comments
    1. Ojoj, jag lyssnar lite för sällan för att verkligen kunna uttala mig om favoriter. Igår slutförde jag Avd. för grubblerier med Odile Nunes som inläsare och hon var väldigt duktig och behaglig att lyssna på. Jag blev också väldig förtjust i Anna Maria Källs inläsning av Fyren mellan haven. Jag tror Anna är den rätta personen till att lista favoriter. Anna?

  1. Oj, jag har flera uppläsare som jag verkligen gillar. En är Anna-Maria Käll, hon läser lagom fort och med lagom mycket inlevelse, Martin Wallström är en annan favorit. Läsare som Stefan Sauk går totalbort för mig eftersom han dramatiserar alldeles för mycket. En annan inläsare som jag gillar är Mirja Turestedt och sedan är jag förtjust i författaruppläsningar. När de är bra är de ruskigt fina att lyssna på t ex hörde jag vanna Rosenberg i Singers melodi nyligen. Så fint! Åsa Larsson och Håkan Nesser läser också sina böcker, och Torgny Lindgren och Bea Uusma. Mycket bra! För att inte tala om när Bodil Malmsten läser. Jag älskar! Lyssna gärna på hennes Det här är hjärtat!

  2. Jag känner igen allt du skriver, både väggen och den den stressen över att lyssnande “tar för lång tid”. Jag har fortfarande svårt för ljudböcker, sätter dem på snabb hastighet (uppläsarna låter som Piff och Puff) och väljer bara böcker som går på några få timmar. Kanske kommer jag se dess storhet i framtiden, men är fortfarande för rastlös för att bara lyssna…

    1. Ja, visst är det så. Jag väljer också kortare böcker och samtidig kan jag tycka att det är lite sorgligt att man är sådan. Jag har också gjort höjt hastigheten någon gång, men samtidigt försvinner lite poängen man vill uppnå – att inta lugnet. Jag lyssnar sällan (aldrig) när jag är hemma utan det får bli i bilen till och från jobbet och kanske några minuter vid sängdags.

    1. Sant! Jag gillar inte när det är en överdramatiserande inläsare. Lagom är bäst.

Comments are closed.