Gästblogginlägg: Queerteori och Shakespeare

Tidigare idag skrev jag om en föreställning av Trettondagsafton som går i Malmö just nu. Det är en förväxlingskomedi som också leker med könsrollerna. Det intressanta perspektivet har vi nu möjlighet att få höra lite mer om av Anna Kölén som gästbloggar hos oss idag. Hon arbetar som dramaturg på Malmö Stadsteater och berättar här nedan lite mer om det queera hos Shakespeare:

QUEERTEORI OCH SHAKESPEARE
På Malmö stadsteater spelar vi just nu Shakespeares romantiska komedi Trettondagsafton. Pjäsen börjar med att adelsklasstjejen Viola, som överlevt ett skeppsbrott, klär ut sig till pojke och söker jobb i främmande land. Hon får anställning hos hertig Orsino, som är olyckligt förälskad i Olivia. Orsino skickar sin tjänstepojke, alltså den förklädda Viola, att uppvakta Olivia för hans räkning. Olivia blir störtkär i Viola, eller i Olivias pojk-alterego, och Viola i sin tur har fallit pladask för greve Orsino.

Utan Violas förklädnad skulle det inte bli några förväxlingar, utan förväxlingar ingen komedi och teaterhistorien hade varit en Shakespearepjäs fattigare. Men varför, förutom att det ger dramatikern en ursäkt att bygga intrig, klär Viola ut sig? Varför knackar hon inte bara på i närmaste slott och frågar om de har något jobb åt henne?

Trettondagsafton är ju skriven runt 1601-1602, en tid då kvinnor inte kunde röra sig fritt eller söka anställning. Mansrollen är ett sätt för Viola i pjäsen att överleva sin nya, oväntade livssituation. Utan herrkostym eller manligt beskydd ansågs en kvinnas heder vara hotad, och det var ett öde värre än döden. En adelskvinna på 1600-talet hade en mycket begränsad karriär: hennes enda marknad var äktenskapsmarknaden, valutan på giftemålsmarknaden hette heder, hedern satt i oskulden och oskulden kunde ifrågasättas så fort flickan inte övervakades dygnet runt. Men klädd i manskläder blir Viola fri från sin könsrolls begränsningar, fri att röra sig som hon vill, tala med vem hon vill. Kanske också vara den hon vill?

Byxroller
Vi bjuder in Tiina Rosenberg till Malmö stadsteater, för att inspirera med sina tankar kring byxroller i teaterhistorien. Hon har i boken Byxbegär (Anamma böcker, 2000) skrivit om två olika huvudscenarier för hur kvinnor i teaterhistorien använder manskläder. I det första scenariet klär en kvinna ut sig till man för att uppnå något som hon inte skulle ha uppnått som kvinna. Den handlingsfrihet hon får som man hjälper henne att lösa pjäsens konflikter. Men i slutet av pjäsen, när konflikterna är lösta, visar rollen sitt sanna heterosexuella jag och könsrollerna återgår till de normativa, helst genom ett bröllop där man och kvinna får varandra. Ordningen återställs och vi kan andas ut. Denna återställande dramaturgi är den vanligaste, menar Tiina Rosenberg, och förekommer bland annat i Trettondagsafton och i Som ni vill ha det.

Det andra scenariot är däremot en ironisk lek med könsroller och sexualitet. I detta scenario vet publiken inte säkert om de ser kvinna, en man eller något tredje. Sådana roller osäkrar våra föreställningar om sexuell identitet och kön. Cherubin i Figaros Bröllop av Beamarchais, da Ponte och Mozart samt Octavian i Rosenkavaljeren av von Hofmannsthal och Strauss är två exempel på detta. De rollerna är inte kvinnor som klär ut sig till män, utan män som spelas av kvinnor, vilket öppnar upp olika queera tolkningar för publiken. Den heteronormativa ordningen osäkras och öppnar upp för andra möjligheter. Men hur ofta tar vi på teatern egentligen vara på möjligheten till dessa queera läsningar?

[quote]Klädd i manskläder blir Viola fri från sin könsrolls begränsningar, fri att röra sig som hon vill, tala med vem hon vill. Kanske också vara den hon vill?[/quote]

På Shakespeares tid fanns det inga kvinnor på teaterscenen. (I alla fall inte i England, i till exempel Spanien spelades kvinnorollerna av kvinnor.) Alla roller i Shakespeares dramer, också kvinnorollerna, är skrivna för att spelas av män. Unga män spelade alltså kvinnor som klädde ut sig till män som i pjäsens upplösning visade sig vara kvinnor. Hur påverkade det publikens tolkning och mottagande av dramat? Hur påverkar det vår läsning av dramerna idag? Och hur skulle det kunna påverka och inspirera morgondagens Shakespeareuppsättningar?

Anna Kölén
Dramaturg på Malmö stadsteater