25 fiktiva karaktärer vi älskar att hata

Åh, alla dessa nattsvarta skurkar vi bara älskar att hata! De, som ger svärtan och spänningen till filmer, böcker, spel… utan dem hade det varit så mycket tristare att läsa om Harry Potter eller se Sean Connery höja ögonbrynet som James Bond. Men de ska inte bara gå runt och vara elaka och onda så där i allmänhet med rynkad panna och illaluktande armhålor – nej, det ska vara finess! Det ska vara något som gör att vi både fascineras av dem och avskyr dem samtidigt. Älskar samtidigt som vi hatar.

Jag har gjort en lista! Här är 25 elakingar utan inbördes rangordning:

(Grejen är att jag hade tänkt mig en lista på sisådär 10 namn, men sen frågade jag min snart artonårige son till råds om några coola elaka karaktärer, och han ba… ”den, och den, och DEN och du får inte glömma den och om du tar med dem måste du har den här och den här” och ja ba ”haha, JA, de här måste jag ju ha med”. Så därför 25 stycken.)

Ernst Stavro Blofeld – ja, vi måste väl börja med killen på bilden ovan? Bondskurken, han som sitter och klappar den vita katten samtidigt som han ger order om död och förintelse och annan ondska.

Jokern måste förstås vara med på en sådan här lista utan större motiveringar.

Rastapopoulos är en av mina favoritondingar från Tintin. Särskilt när han blir så där rosenrasande arg.

Sheriffen i Nottingham, eller Professor Snape, eller….ja, alla de där karaktärerna som är vad de är eftersom det är (var…) Alan Rickman som gör dem. ”Cancel the kitchen scraps for lepers and orphans, no more merciful beheadings, and call off Christmas.”

Och när vi är i Robin Hood-världen så måste vi ta med Prins John också, eller hur? Vad är det för oskick att försöka ta över makten på det viset när lejonkungen är iväg? (och nej, jag tar inte upp några mer historiskt belagda teorier kring det här, nu pratar vi valpiga lejon med kronor som faller ner över öronen)

Och när vi ändå är inne på lejonkungar: Scar. Han är slemmigt elak och ligger bakom Mufasas otäcka död… men han kan sjunga. Och jag älskar när Rikard Wolff gör hans röst.

Den här killen hör också hemma i prins/kung-avdelningen, men han är så otrevlig att han får ha ett rum för sig själv: Jorg Ancrath i Broken Empire-trilogin av Mark Lawrence. Ändå kunde jag inte låta bli att läsa alla tre böckerna om honom.

Fabrikör Höglund i filmen Den enfaldige mördaren – han är sällsynt vidrig. På alla sätt. Här ett klipp där han bränner pengar eftersom ”det är principen” som är det viktiga.

Sauron från Tolkiens mästerverk är förstås självskriven, men i böckerna anas han mest som något mörkt som huserar i ett torn, och ägaren till ett envist allseende öga – men i inledningsscenerna till The Lord of the Rings, där vi får se Sauron? Gigantisk, i übercoolaste rustningen och med värsta vapnet som han vildsint svingar runt sig så att alla faller som käglor? Ååååh…. sen kan alla andra skurkar dra något gammalt över sig.

Och Smaug. ”I am fire! I am death!”

Bowser – denne elaking som kidnappar prinsessor och har sig i Super Mario Bros. Vad har han emot rörmokare? Egentligen??

För att inte tala om Dr Robotnik, ondingen i Sonic the Hedgehog som Har Kidnappat Mängder Av Små Söta Djur Och Förvandlat Dem Till Robotar… ondhetspoäng på det, va? Vavava?

Eller Gargamel, vars hela liv verkar gå ut på att förinta alla smurfar. Vad har de gjort honom, mer än att vara irriterande blå och myllra?

Darth Vader! Inget mesande med att han blir snäll, eller är god innerst inne, eller egentligen är en Anakin som livet gick lite snett för. Nej, den där Elakt Elake Darth Vader som huserar i de första filmerna, som andas konstigt och stryper sina fellow ond-officerare när de tvivlar på kraftens förmåga. ”I find your lack of faith disturbing”-Darth Vader.

Voldemort, förstås. Lord Voldemort med den icke-existerande näsan och med den dysfunktionella avada kedavra-besvärjelsen.

Och Draco Malfoy också. Hogwarts vore inte riktigt samma om inte Draco rantade runt och spred sina elakheter och hånleenden omkring sig.

Guldstjärna till den som känner till Etemon, en av de mindre bossarna och skurkarna i  Digimon. Han är en slags apa i orange pyjamas, med solglasögon och rockstjärnedrömmar, som styr digivärlden via ett svart datornätverk inifrån sin..eh… husvagn. Ungefär alla hans repliker är minnesvärda och roliga – men han är ond. Jadå.

Dr Hannibal Lecter måste vara med. Åh, han är så otäck i sin mask som inte är till för att gömma honom utan för att skydda andra från honom.

Magneto – för att det är så vansinnigt fascinerande för en sådan som mig som mest känner Ian McKellen som Gandalf att se Magneto in action med att förstöra saker och vara elak. Gandalf goes bad, liksom. (fast… det var egentligen som bad guy jag första gången såg McKellen, nämligen när han gjorde Paul Chauvelin i Den röda nejlikan, en av de filmer jag sett om överlägset flest gånger)

Gaston i Skönheten och odjuret, eftersom han är så muskulöst vulgärt ond. (och jepp, klart jag ska se ”nya” Skönheten och odjuret nu i mars)

Mårran – ja, jag vet att hon är en ensam varelse och missförstådd och synd om och allt det där… men Mårran var min barndoms värsta mardrömsvarelse. Tack, Mårran, för alla kvällar jag var tvungen att ligga ihopkrupen under täcket med bara ett smalt hål att få luft igenom. Tack så väldigt mycket.

Kapten Barbossa i Pirates of the Caribbean. Opålitlig och med onda planer i all evinnerlighet, men helt fantastiskt fascinerande.

Dr Stig G Helmer i Riket. Överläkare på Rigshospitalet i Köpenhamn är han, men avskyr allt danskt och alla danskar och gör ingen som helst hemlighet av det.

Och när vi nu ändå är inne på läkare och kirurgi och sånt, kan vi ta och avsluta med den här herrn:

Mola Ram, översteprästen i Indiana Jones och de fördömdas tempel som i sin dyrkan av Kali utför ytterst primitiva och smärtsamma hjärtoperationer. Honom vill jag inte träffa. Alls.