av 
Anna läser fantasy – hur i hela världen gick det till?
Ibland får man göra som Mumintrollet när han vaknar ur vintersömnen och hela världen har försvunnit, bara se till att utmana sig själv. Våga nosa sig lite lite försiktigt utanför det trygga och välkända (som i mitt fall är verkligheten) och våga kasta sig in det okända och overkliga. Som många kanske vet så är jag en sån där läsare som när jag ser en karta i början av en bok genast blir mycket skeptisk. Men nu var det en gång så att jag var på ett event på bokmässan och hörde Maria Turtschaninoff berätta om sin senaste roman Naondel. Boken kom med hem och när skulle den bli läst om inte till just det här temat? Troligen aldrig. Och det hade ju varit synnerligen synd.
Det visar sig att Naondel är en bok som jag slukar när jag väl ger den en chans. Det är kvinnornas berättelser som fångar mig, de allmänmänskliga erfarenheter som gäller i alla tider, på alla platser. Boken utspelar sig på så sätt bortom tid och rum, i en miljö som inte är precist geografiskt placerad. Jag såg det gamla palatset i Sevilla med sina kakelbeklädda rum och badanläggning framför mig när jag läste (vilket säger mycket om mitt behov av verklig förankring) och där finns sagans magiska källa, artefakter som spelar stor roll för handlingen och ett kvinnokollektiv som berättar var sin historia. Jag är så dåligt på att genrebestämma texter, vad är det egentligen som skiljer fantasy från saga?
För mig är det här en grym och mycket spännande vuxensaga som börjar med att vi får möta flickan Kabira. Hon är mellandotter till en kryddodlare/handlare och på sin resa till den årliga marknaden möter hon en ung man som hon blir förtjust i. Det visar sig vara visirens son Iskan och snart blir Iskan en trogen gäst i deras hushåll. Alla förväntar sig att han skall be om den yngsta systerns hand men Kabira vill inget hellre än att han ska välja henne. Hon visar honom familjens hemlighet, källan som kan se in i framtiden och styra över liv och död. Hon har tillgång till något som han åtrår hett och han förstår att makt över källan betyder makt över riket. Snart är alla andra i Kabiras familj döda, Kabira gift och fånge i Iskans harem och hon beslutar sig för att skriva ned haremkvinnornas berättelser.
Rösterna slingrar sig om varandra i en stark och gripande komposition där man inte kan undvika att ens ena stunden bli både arg, ledsen och ganska uppgiven för att i nästa stund inse att tillsammans är de här kvinnorna starka. Maktfullkomlighet och förtryck går att rubba, våldet går att besegra men det krävs både mod och list.
I den overkliga världen precis som i den verkliga.
Och jag älskar ju alla böckerna om Mumindalen, tokälskar. Och de börjar minsann med en karta. Jag är inte alls konsekvent. Inte alls.
