Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.
Flykten valde oss. Därför är vi här.
Ni som ej blev valda – men ändå frihet äger,
hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!
Bojan väljer foten. Vi valde att vandra.
Natten var barmhärtig. Nu är vi här.
Ni är för många, kanske den frie trygge säger.
Kan vi bli för många som vet vad frihet är?
Ingen väljer nöden. Vi valde den icke.
Den valde oss på vägen. Nu är vi här.
Ni som ej blev valda! Vi vet vad frihet väger!
Hjälp oss att bära den frihet som vi bär!
Flykten valde oss är namnet på den här dikten av Stig Dagerman. Lika aktuell idag som när den skrevs 1953. Kanske än mer aktuell.
Kan vi bli för många som vet vad frihet är? Nej. Såklart inte. Men det finns uppenbarligen många i det här landet som tycker det. Både bland vanliga människor och bland våra politiker. Jag skulle önska att alla som vill stänga våra gränser och säger att det räcker nu, kunde tillbringa en dag tillsammans med en asylsökande. Möta deras trötta och uppgivna blickar när de fortfarande, efter två år i Sverige, väntar på en intervju eller ett beslut. Prata med dem om hur de mår. Hur deras dagar ser ut. Hur de sover på nätterna. Om de sover på nätterna. Ta del av deras framtidsdrömmar och ambitioner. Förstå den drivkraften som behövs för att orka hålla i, våga hoppas och se ljust på framtiden. Att ens se en framtid. Vissa blickar har tyvärr slocknat helt. Gnistan är borta. Jag förstår det. Efter två år i ett vakuum kan det inte vara lätt. Tänk att vara en ung vuxen med hela livet framför sig – och ändå inte kunna börja leva. Bara vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Jag skulle önska att du som ser de här människorna som en belastning fick möjlighet att se dem som den tillgång de faktiskt är eller kan vara.
