Skogen – en plats för liv och död

Skogen på bilden är min barndoms skog, den som jag plockat blåbär och kantareller i under många år. På morfars hyggen växte vildhallonen, lingon plockades å myren bredvid torvtäkterna. Ved för uppvärmning skulle tas ned, kapas, huggas och staplas. Vilt sköts så att frysboxarna bågnade och ska jag vara ärlig så minns jag mest mygg, knott och förfärligt långtråkiga dagar när man arbetade sida vid sida gammal som ung. Där fanns ganska lite tankar på rekreation. Jag är uppväxt med skogen som en plats för försörjning även om just jakten var en hel del nöje för åtminstone min pappa.  Jakt var, som för så många i hans generation, ett av hans största nöjen. In i det sista, mycket sjuk så planerade han för vilket torn han skulle kunna ta sig till med bil och hur jaktkojan skulle kunna flyttas så att den blev mer tillgänglig.

När min pappa sedan gick bort så var en av de svåraste sakerna att göra sig av med hans jaktkläder som luktade piprök och skog. Alla hans jaktgevär stod i sitt skåp, ingen släkting ville ta vid, och till slut kördes alltsammans till polisen för inlösen. På kolven till älgstudsaren fanns skårorna prydligt inristade och på väggen hängde älgkronan, den som betydde så mycket för honom. Inte lika mycket för oss som var kvar. För honom, och många andra, var jakten en stor del av livet och när begravningen skulle planeras så var det viktigaste för oss barn att se till att den inte krockade med älgjaktspremiären. Med tanke på hur stor och viktig del jakt är i många människor liv så är det inte särskilt ofta som det gestaltas i kulturen. Just idag kan jag bara komma på två böcker som jag läst de senaste åren: Ninni Schulmans spännande deckare Svara om du hör mig  beskriver på pricken lojaliteter och konflikter som kan uppstå inom ett jaktlag. I Jaktturen  av Agnès Desarthe får man berättelsen berättad ur både den unge Tristans och den skadeskjutna kaninens perspektiv. Kanske finns det fler jaktskildringar, tipsa mig gärna.

Dan Anderssons dikt Sizzi som jag är uppvuxen med i Hootenanny Singers version är så mycket barndom som det kan bli för mig. Det och Bruno Liljeforstryck på väggen.