Och där var den ju: ”Våren i Paris!” Som jag alltid tänkt mig den!

Första gången jag kom till Paris var i april 1991, tillsammans med min hyfsat nyblivne pojkvän (han har nu uppgraderats till att bli oäkta make men det är fortfarande samme kille) och några av våra vänner. Vi hade storslaget ungdomliga förväntningar på att få uppleva ”våren i Paris!”, gå på boulevarder hand i hand och vara kära och sånt. Och vet ni… ibland funkar verkligheten precis som i böckerna och vi fick verkligen uppleva våren i Paris, gå hand i hand och vara kära, köpa knäppa kläder, dricka pernod på uteserveringar och alltihop. Plus att vi fick jaga loppor i hotellsängen och att golvet lutade så mycket att man kunde lägga en flaska vid ena väggen så rullade den ner till den andra väggen, men vad fasen är väl loppor och sneda golv när man är kär?

När vi nu pratar om just Våren i Paris i kollot så ville jag på något sätt fånga min egen känsla från den där gången, och då alldeles särskilt ett speciellt ögonblick, en upplevelse jag kommer att minnas i hela mitt liv som magisk. Det var när vi, med ryggsäckar, skrynkliga kartor, nerver och allt lyckats ta oss från tågstationen Gare du Nord ned i metrón, hittat till rätt tunnelbanestation, och så kommit upp till markplanet och gått ut på gatan. Det var i närheten av Place de la Bastille, och vi gick… rätt in i precis den floskelfyllda, nästan överdrivna bild jag målat upp för mig själv som Våren i Paris. Den var ju där! Det var färger: blommor, hus, dörrar, markiser. Det var dofter! Det var människor som myllrade och bilar som mullrade. Det var varmt – april i Paris och april i Skåne är inte samma sak. Det var en total explosion, och på två sekunder var jag helt kär. Jag bara stod där och tittade, kände, tog in. Det var ett hallelujah-moment om något.

Just den gatubilden ville jag nu hitta. Jag tänkte att det bara måste finnas någon konstnär, någonstans, som velat fånga just det. Och jag letade, och letade, och letade, och hittade fler bilder på Eiffeltornet ur olika vinklar med eller utan tulpaner och/eller körsbärsblom i förgrunden än jag vill tänka på. Jag hittade mängder med gator i Paris i mörker, i ljus, regnvåta eller i snö, sommarheta, och jag hittade så många monetbeskrivningar av japanska broar och näckrosor (jomen söker man på vår + paris så dyker Givernykillen upp som gubben i lådan överallt) att jag började känna mig suddig i kanterna.

Men! Jag hittade de här! Och de kändes rätt!

Edouard Léon Cortès (1882-1969) var en post-impressionistisk konstnär känd som ”Le Poete Parisien de la Peinture” just för alla hans målningar av Parismiljöer. Det är Parisgator på kvällen, på morgonen, i regn, i sol, väääldigt många med snö och vinter och en hel del höstlig ödslighet också med regnvåt asfalt och fallna löv. Den gode Edouard måste ha varit den sorten som greps av inspiration och målarlusta när vädret utanför gjorde sitt värsta. När det var fint struntade han nog i penslarna och gick ut och njöt i stället. Men – bilden överst i inlägget heter Porte St. Martin, Springtime och den nedan är en av hans många målningar av samma blomstermarknad men den här andas vår.

Och så har vi Boulevard Montmartre, Spring av Camille Pissarro (1830-1903):

som även den andas precis den där känslan jag ville åt.

Precis i mitt här och nu har vintern gjort en gruvlig come-back med mängder av snö och slask och jag skulle så gärna byta ut allt det där mot att få komma uppför trapporna från tunnelbanan nära Bastiljen och få det där igen: 100% vår, 100% liv.