Älskade tv

Lotta

Veckans tema har vi kallat “dumburken”,  men det är med ironisk kärlek jag använder det namnet. Jag älskar tv, mer än de flesta tror jag.

Men ända sedan tv-sändningar slog igenom har det funnits motståndare. Tv passiviserar, tv gör dig dummare, och tv förstör moralen. Särskilt farligt har tv alltid varit för barn och unga. Debatten har hållit på sedan 50-talet, och fortsätter än idag, även om en del av farligheten har överförts till datorer och mobiler istället. Det finns nästan inget så farligt som en skärm.

Personligen tycker jag att den debatten är urlöjlig. Tv har utbildat, informerat, folkbildat, engagerat och förenat. Aldrig någonsin är svenska folket så förenade som kl 15 på julafton. Många av de stora världshändelserna är kopplade till tv-minnen för mig, men även mindre händelser har etsat sig fast. Scener från teverutan har trängt in i våra hem och framkallat sorg, glädje, ilska och bestörtning. Vi röstade på rätt låt, som inte vann. Vi skänkte pengar till Världens Barn. Vi såg J.R bli skjuten och Stenmark vinna guld. Vi chockades av fröken Ananas och fröken Jordgubb. Vi knep med Suzanne Lanefeldt och fick mardrömmar av clownen Manne. Vi öppnade luckor hela december fram till julafton. Vi har sett prinsar gifta sig och statsministrar begravas. Vi lärde oss läsa med Fem myror och Hedvig och somnade till Snobbar som jobbar. Vi bytte kanal vid helgmålsringningen. Vi pysslade med Hajk och satt fastklistrade till Nord & Syd.

Jag har så många fina, varma, kärleksfulla minnen från min tv-uppväxt, och jag är så tacksam över att mina föräldrar aldrig hindrade mig från att titta eller bad mig gå och lägga mig. Jag har alltid fått vara med när saker händer. Som när Zeb Macahan kom över bergen eller när Sven Melander, Lasse Åberg och Bosse Larsson gjorde Ballongdansen i Nöjesmaskinen 1982. Minnen för livet.

Det enda som gör mig lite bekymrad när det gäller tv-mediet är förändringen. Tv som lägereld, det existerar knappt längre. Endast vid stora direktsända event som melodifestivaler eller OS-finaler. Visst är det fint att vi kan streama allt när vi vill, var vi vill, hela tiden, jag skulle inte vilja leva utan det – men det gör oss också mer som öar. Alla tittar på sitt på sina egna skärmar, och man kan inte ens diskutera senaste avsnittet eller säsongen man sett av en serie i fikarummet, för det är alltid någon som inte börjat kolla än.

Jag saknar att sitta tillsammans i soffan, hela familjen, och titta på samma (ibland halvtrista) program och bara vara nöjd med det. Ibland lyckas vi här hemma, men ofta (när chipsen tar slut) dyker det upp en mobil i handen på någon (även på mig) och ett rastlöst swajpande tar vid. Älskade tv-kultur, som du har förändrats, och som jag ibland önskar att allt var som förut.

3 comments Add yours

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.