Kategorier
Kulturkoll

10 bästa tv-vinjetterna

Lotta

Vissa tv-vinjetter och signaturmelodier har fastnat i minnet. Min favorit av alla är vinjetten till tv-serien Nord & Syd, med musik av Bill Conti. Jag bestämde mig redan som tonåring att det skulle vara intågsmusiken till mitt bröllop. (Helst skulle jag väl också tåga in med Orry Main vid min sida). Nu blev det aldrig så, det hade behövts en stor stråkorkester för att ge låten rättvisa. Men som jag älskar den, fortfarande. Den är magisk!

Nord och Syd

Här kommer några fler oförglömliga vinjetter.

Sagostunden 1979

Boktipset

Beverly Hills 90210

Professor Balthazar

Weeds

https://www.youtube.com/watch?v=t3_ug-IGBJY

Dallas

Baywatch

Lilla huset på prärien

https://www.youtube.com/watch?v=Vt4z16n-3eU

Varuhuset

https://www.youtube.com/watch?v=SrITHdtwIOA

Kategorier
Kulturkoll

Utan motståndskraft ger jag mig hän

helena-top

Jag måste erkänna att jag är oerhört lättfångad av detta medie där vi på avstånd kan få såväl ljud som tvådimensionella rörliga bilder till oss. Lite för lättfångad för mitt eget bästa bör tilläggas. Läslusten förtvinar i takt med att streamingtjänsterna går för fullt här hemma. Tyvärr kan jag inte hitta någon balans mellan dessa två saker och periodvis gör jag antingen det ena eller det andra.

Min vurm för det rörliga bildmediet har synts här på Kulturkollo. Senast tipsade jag om Russian doll, och tidigare har jag skrivit om Skogen och Dark, och även om sorgen när serier tar slut. Och några tipsinlägg har jag även fått in, här och här.

Sambon gillar TV-serie-svullande nästan lika mycket som jag, så när jag är gräsänka (vår och höst) gäller det att hitta serier som jag vet att han inte skulle vilja se. Just nu binge-tittar jag The Act, och har i dagarna slutfört säsong 2 av Chilling Adventures of Sabrina (nostalgin!), och innan dess You och A Discovery of Witches.Jag har också tittat ikapp på Better things (gillar skarpt, se den!) och måste nu tyvärr nöja mig med ett avsnitt i veckan (bu HBO!).

Nu är sambon hemma igen på kvällarna och jag ser fram emot säsong 2 av Killing Eve, säsong 8 av Game of Thrones, och My friend Dahmer(film baserad på seriealbumet Min vän Dahmer av Derf Backderf). Men snart får streamingtjänsterna börja leverera i samma takt som vi tittar, annars får vi… får vi börja läsa.

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Cormoran Strikes back

Nä, jag tänkte inte söka jobb som rubriksättare inom brittisk skvallerpress även om man kanske skulle kunna tro det. Däremot väntar jag ivrigt på att nästa del i serien om Cormoran Strike ska filmatiseras och bli en ny miniserie. Som så många andra tittar jag mest på brittiska deckare när jag får en stund över och för ett par år sedan fick jag höra att böckerna om Cormoran Strike skulle filmatiseras. Ni vet deckarserien som J K Rowling skriver inder pseudonymen Robert Galbraith. Otroligt nog hittade jag faktiskt den här serien INNAN jag visste att JK Rowling låg bakom och jag gillade faktiskt skarpt redan från början.

Engelsk veteran med kändispappa driver en lagom konkursmässig deckarbyrå som på något vis alltid lyckas vända trenden när ekonomin är som sämst och få pangflyt. Mycket tack vare sekreteraren/partnern Robin Ellacott.

Nyligen upptäckte jag att den faktiskt filmatiserades för flera år sedan och att de tre första böckerna redan har visats. Serien heter C B Strike och huvudrollen spelas av Tom Burke medan Robin spelas av Holliday Grainger. Jag måste erkänna att jag var en smula skeptisk till båda men jag tycker nog att Holliday Grainger kanske passar något bättre med min inre bild av Robin än Tom Burke gör av Cormoran Strike. Han är mycket… större, i böckerna. Och mer bordus. Man vänjer sig däremot snabbt och nu tycker jag nog att det funker fint faktiskt.

Avsnitten är en timme långa och det känns precis lagom. De lyckas faktiskt få med ganska mycket av böckerna. Även om första säsongen är en smula  på ytan och detr tar ett tag innan man kommer in i serien faktiskt. Precis som med böcker. Här har de ju turen att massor av personer har förförståelsen från böckerna och hade jag inte läst dem så hade jag inte hängt med lika bra alls. Eller ens riktigt greppat grejen med karaktärerna som presenteras lite tunt. Och ledmotivet och inledningn ska vi bara inte tala om. Visst är det en bra låt men den passar verkligen inte ihop med serien.

Med det sagt så läängtar jag till nästa omgång och jag måste ju bara hinna läsa den senaste boken, Lethal white, innan dess. Har ju faktiskt inte gjort det än.

Har ni sett eller läst? Vad tycker ni om castingen? Tumme upp? Tumme ner?

Kategorier
Kulturkoll

Hur blev det så här?

helena-top
Jag är en sån som alltid tittat mycket på tv. När jag var barn och det bara fanns två kanaler (i fordom alltså) så odlade jag specialkunskaper i att memorera programtablåer. Jag visste vad som visades och när. När jag sen blev tonåring såg jag det mesta. Eftermiddagsfilmer med Nils Poppe eller av Ingmar Bergman, nyheter, dokumentärer, språka på finska, Norén-pjäser, you name it jag såg det.

Sen blev jag en sån som drogs med i tv-serietittandet, först på ett avsnitt i veckan-sättet, sen med dvd-boxar och slutligen med binge-tittande via olika tv-tjänster. Jag tittade och tittade och tittade. Tills 2016 när jag kraschade av allt jobb, allt läsande och allt tittande. Inte det i sig förstås, men när det blev för mycket av allt som skulle hinnas med så gick jag sönder litegrann.

Idag ser jag ytterst lite på tv. Sånt som är känslomässigt jobbigt eller utmanande skippar jag helt trots att jag egentligen tycker om det. Jag orkar inte, det kostar för mycket. Egentligen ser jag bara kortavsnittade tv-serier som Parks and recreation och 30 Rock och så Doctor Who. I övrigt inte särskilt mycket.

Och jag hade egentligen tänkt avsluta det här inlägget med en lista över sånt jag ser fram emot att se när jag orkar bemöda mig att titta. Jag kom bara på Jessica Jones andra säsong och fortsättningen av Supernatural och den senare är jag inte längre säker på att jag är så värst sugen att se… Det blev inte mycket till lista alltså, men ni kanske kan tipsa mig istället? Vilka guldkorn som är ofarliga, inte så tänkvärda och fluffiga nog för mig att titta på har ni att erbjuda?

Bild från Pixabay

Kategorier
Kulturkoll

Veckans utmaning: Det glömmer jag aldrig!

Lotta

Veckans utmaning handlar om det där oförglömliga tv-minnet som för evigt etsat sig fast i ditt medvetande. Bilden ovan visar en familj som tittar på den första månlandningen. Själv är jag för ung för att ha varit med då, men jag kan tänka mig att det måste ha varit en stor upplevelse som man aldrig glömmer.

Jag har några andra starka tv-minnen. Jag minns klart och tydligt vad jag gjorde under 9/11. Jag var föräldraledig med min son och tittade på Oprah på TV4 när ett nyhetsmeddelande började rulla fram över rutan om att ett flygplan kraschat in i World Trade Center. Snart avbröts eftermiddagssändningarna med nyheter och Bengt Magnusson som rapporterade om vad som hände, och sedan kunde jag inte lämna tv:n på hela kvällen.

Jag minns också hur jag vaknade tidigt på lördagsmorgonen den 1 mars 1986 och tänkte som vanligt se Gomorron Sverige – den lilla tecknade filmen och lyckohjulet kunde man inte missa. Men just den här morgonen var det ingen sändning utan istället ett nyhetsmeddelande om att Olof Palme blivit skjuten. Och hela dagen blev så tyst och märklig.

Jag minns också den lilla rojalisten i mig som den 29 juli 1981 sprang fort i regnet med uppfällt paraply mellan min kompis hus och mitt eget, för att missa så lite som möjligt av prinsessan Dianas bröllop. Hon var så vacker, och klänningen var helt overklig. Det är också ett av mina allra tidigaste tv-minnen.

Vad minns du?

Skriv dina svar i kommentarerna eller på din egen blogg (men länka nedan så att vi hittar till inlägget).

Kategorier
Kulturkoll

Seriöst? Tittar du i tablån?

Men Anna, seriöst? Kollar du i tv-tablån?

Den kommentaren fick jag häromdagen när jag satt med dagstidningen (i papper) vid bordet i personalrummet. Det var självklart en människa som aldrig läser papperstidning och som inte heller ser TV som ställde frågan. Jag ser inte heller så ofta TV men just den här dagen så handlade det om att jag ville se direktsänd sport. Det är det enda numer som får mig att ta fram tablån i tidningen, eller för den delen min perfekta app på telefonen. Att se sport i efterhand är liksom inte samma grej och jag passar, så ofta jag kan, in de evenemang som jag vill se. Av blicken att döma som jag fick från kollega så är jag närmast en dinosaurie. Det vill säga en utrotad art.

Ärligt skall jag säga att det till och med var så att jag senaste vinter-OS köpte en tidning för att hålla koll på alla tider. Det var inte alls särskilt länge sedan som läsandet av TV-tablån var standard. Till storhelger och annat så hände det att man kryssade för program och filmer och kanske laddades videon med ett extralångt inspelningsband om man skulle på kalas, så att man inte skulle missa. Hur fort har det inte gått? Nu har jag Netflix, HBO och C-more. Jag tittar på allt jag någonsin skulle vilja önska i min telefon (även om handboll i telefonen var väl smått, det erkänner till och med jag) och allt finns ett knapptryck bort.

Ibland undrar jag hur det påverkar oss som människor, det där att aldrig behöva planera och vänta på de medier som vi vill konsumera. Ettåringarna swipar och byter film på You-Tube i rasande fart och eleverna som jag möter i skolan har allt kortare uthållighet. Särskilt när det kommer till läsning och att träna sig till en god läskondis. De elever som jag undervisar väljer alltid bort en film om den är textad på svenska för det är så jobbigt att läsa …

Nu kom jag på stickspår här, bäst att plocka fram tidningen på Ipaden och se om det kanske finns något spännande i tablån i eftermiddag. Fotbollen klockan 15 ska jag passa in!

Kategorier
Kulturkoll

Älskade tv

Lotta

Veckans tema har vi kallat “dumburken”,  men det är med ironisk kärlek jag använder det namnet. Jag älskar tv, mer än de flesta tror jag.

Men ända sedan tv-sändningar slog igenom har det funnits motståndare. Tv passiviserar, tv gör dig dummare, och tv förstör moralen. Särskilt farligt har tv alltid varit för barn och unga. Debatten har hållit på sedan 50-talet, och fortsätter än idag, även om en del av farligheten har överförts till datorer och mobiler istället. Det finns nästan inget så farligt som en skärm.

Personligen tycker jag att den debatten är urlöjlig. Tv har utbildat, informerat, folkbildat, engagerat och förenat. Aldrig någonsin är svenska folket så förenade som kl 15 på julafton. Många av de stora världshändelserna är kopplade till tv-minnen för mig, men även mindre händelser har etsat sig fast. Scener från teverutan har trängt in i våra hem och framkallat sorg, glädje, ilska och bestörtning. Vi röstade på rätt låt, som inte vann. Vi skänkte pengar till Världens Barn. Vi såg J.R bli skjuten och Stenmark vinna guld. Vi chockades av fröken Ananas och fröken Jordgubb. Vi knep med Suzanne Lanefeldt och fick mardrömmar av clownen Manne. Vi öppnade luckor hela december fram till julafton. Vi har sett prinsar gifta sig och statsministrar begravas. Vi lärde oss läsa med Fem myror och Hedvig och somnade till Snobbar som jobbar. Vi bytte kanal vid helgmålsringningen. Vi pysslade med Hajk och satt fastklistrade till Nord & Syd.

Jag har så många fina, varma, kärleksfulla minnen från min tv-uppväxt, och jag är så tacksam över att mina föräldrar aldrig hindrade mig från att titta eller bad mig gå och lägga mig. Jag har alltid fått vara med när saker händer. Som när Zeb Macahan kom över bergen eller när Sven Melander, Lasse Åberg och Bosse Larsson gjorde Ballongdansen i Nöjesmaskinen 1982. Minnen för livet.

Det enda som gör mig lite bekymrad när det gäller tv-mediet är förändringen. Tv som lägereld, det existerar knappt längre. Endast vid stora direktsända event som melodifestivaler eller OS-finaler. Visst är det fint att vi kan streama allt när vi vill, var vi vill, hela tiden, jag skulle inte vilja leva utan det – men det gör oss också mer som öar. Alla tittar på sitt på sina egna skärmar, och man kan inte ens diskutera senaste avsnittet eller säsongen man sett av en serie i fikarummet, för det är alltid någon som inte börjat kolla än.

Jag saknar att sitta tillsammans i soffan, hela familjen, och titta på samma (ibland halvtrista) program och bara vara nöjd med det. Ibland lyckas vi här hemma, men ofta (när chipsen tar slut) dyker det upp en mobil i handen på någon (även på mig) och ett rastlöst swajpande tar vid. Älskade tv-kultur, som du har förändrats, och som jag ibland önskar att allt var som förut.