Sällskapsspel gör mig. Så. Uttråkad.

Linda skrev häromdagen om sällskapsspel som ett lätt sätt att umgås med familjen eller med vännerna. Sedan jag fick barn händer det tämligen ofta att vi spelar sällskapsspel, men fram tills dess har jag gjort allt jag har kunnat för att undvika sällskapsspel. Efter en överdos av yatzy på husvagnssemestrarna i min barndom har jag i det närmaste utvecklat allergi mot sällskapsspel. Dels beror det på att jag inte är särskilt bra på spel, speciellt inte sådana som innebär att man ska tänka strategiskt. Men framförallt så blir jag bara så galet uttråkad av dem.

Om jag måste spela någon så kan jag tänka mig något slags frågespel.De kan vara OK. En snabb runda Den försvunna diamanten med barnen går att uthärda. Värst av allt är Monopol – det tar så galet lång tid och är såååå tråkigt. Och kortspel! Det kanske inte räknas till de klassiska sällskapsspelen, men det är ändå väldigt vanligt att någon plockar fram en kortlek i alla möjliga sammanhang och jag drabbas omedelbart av tråkslag. Det är nästan så jag heller sitter och tittar rakt in i en vägg än spelar kort. Och ja, jag är medveten om att de i många andras ögon gör mig tråkig, men då är jag väl det.

En av de jobbigaste grejerna jag har varit med om var när jag och min då ganska nyblivna pojkvän (numera make) tog med mig på en fest där jag skulle träffa några av hans vänner för första gången utan att jag visste att temat för festen var just brädspel. The horror!

Kanske är det sällskapsdelen som är problemet för mig? Jag är nog helt enkelt inte så sällskaplig av mig för när jag tänker på saken så spelar jag ju faktiskt en hel del, men för mig själv på mobilen. CrossBoss och CandyCrush till exempel. Och både Pokemon Go och Wizards Unite (men jag gillar inte att raida och sånt – det är för sällskapligt).

Så jag slår ett slag för de lite mer osällskapliga spelen idag. Vilket/vilka är dina bästa osällskapliga spel?