Etikett: Spel

Jag hade egentligen tänkt skriva om något helt annat spelrelaterat (alla mina timmar med Pokémon Go och Harry Potter Wizards Unite…) men så visade mig min oäkte make häromkvällen det här gänget… Jag fastnade totalt, och kollade filmsnutt efter filmsnutt med dem, och log igenkännande åt det mesta. Det är bara för bra för att inte dela med sig av till er nu när vi har spelvecka på Kollot och allt. (fast… när jag försökte visa min son detta så sa han med överlägsen trötthet (ja, som bara en tjugoårig son kan) att “ja, ja, mamma, de ÄR jättekul. Det tyckte jag med, då för fyra eller fem år sedan när de kom…” Så om jag är jättemossig och inte upptäckt den här kanalen förrän nu så får ni väl stå ut med mig.)

Det handlar alltså om ett gäng människor (Viva la dirt league) som troligen lagt xxx antal timmar på spelande i sina år, och nu (eller kanske då för några år sen om vi ska vara petiga…) kommit på den briljanta idén att iscensätta olika saker ur spel – fast ”på riktigt”. Och hur fånigt det då blir. Ta bara det här med att utkämpa någon hård svärdsfight, och så mitt i när ens hälsa håller på att ta slut (ja, mätaren för hälsa gå ner på noll…) pausa spelet, för att kunna kasta i sig lite healing potions? Så här:

Eller hur det skulle se ut ”på riktigt” när hjälten i spelet kommer till någon magiskt låst grotta för att hitta en särskild skatt eller något föremål, och porten är låst med något listigt pussel som måste lösas:

Och det här är såååå frustrerande – en NPC av något slag som ställer sig så att din karaktär inte kan komma förbi? Ofta kan det inte lösas på det här brutala viset, för då kommer det vakter galopperande och tycker du ska sättas i fängelse…

Praktiska problem som var man förvarar alla dessa health potions man alltid måste bära med sig mängder av, och hur det egentligen går till att få i sig dem snabbt…

… för att inte tala om var man förvarar den där hästen som kan ridas på bara genom att trycka på en knapp:

För övrigt är det fantastisk roligt (tycker jag i alla fall..) att läsa kommentarerna till spelklippen också. Så många vi är som suttit och funderat på/stört oss på/skrattat åt allt detta?

Med detta avslutar jag spelveckan på kollot (och har gett mig själv stor lust att tillbringa några timmar till i Skyrim eller så…) och imorgon ses vi igen för att prata om något helt annat.

 

Bild: Potions galore av Vetiver Aromatics (CC BY-SA 2.0) eftersom fatta hur stor plats alla dessa små potions-glasflaskor måste ta i din ryggsäck som adventurer?? Hur tunga?

Linda skrev häromdagen om sällskapsspel som ett lätt sätt att umgås med familjen eller med vännerna. Sedan jag fick barn händer det tämligen ofta att vi spelar sällskapsspel, men fram tills dess har jag gjort allt jag har kunnat för att undvika sällskapsspel. Efter en överdos av yatzy på husvagnssemestrarna i min barndom har jag i det närmaste utvecklat allergi mot sällskapsspel. Dels beror det på att jag inte är särskilt bra på spel, speciellt inte sådana som innebär att man ska tänka strategiskt. Men framförallt så blir jag bara så galet uttråkad av dem.

Om jag måste spela någon så kan jag tänka mig något slags frågespel.De kan vara OK. En snabb runda Den försvunna diamanten med barnen går att uthärda. Värst av allt är Monopol – det tar så galet lång tid och är såååå tråkigt. Och kortspel! Det kanske inte räknas till de klassiska sällskapsspelen, men det är ändå väldigt vanligt att någon plockar fram en kortlek i alla möjliga sammanhang och jag drabbas omedelbart av tråkslag. Det är nästan så jag heller sitter och tittar rakt in i en vägg än spelar kort. Och ja, jag är medveten om att de i många andras ögon gör mig tråkig, men då är jag väl det.

En av de jobbigaste grejerna jag har varit med om var när jag och min då ganska nyblivna pojkvän (numera make) tog med mig på en fest där jag skulle träffa några av hans vänner för första gången utan att jag visste att temat för festen var just brädspel. The horror!

Kanske är det sällskapsdelen som är problemet för mig? Jag är nog helt enkelt inte så sällskaplig av mig för när jag tänker på saken så spelar jag ju faktiskt en hel del, men för mig själv på mobilen. CrossBoss och CandyCrush till exempel. Och både Pokemon Go och Wizards Unite (men jag gillar inte att raida och sånt – det är för sällskapligt).

Så jag slår ett slag för de lite mer osällskapliga spelen idag. Vilket/vilka är dina bästa osällskapliga spel?

 

Egentligen är jag ingen spelande person. Visserligen kan jag uppskatta en omgång av något kunskapsspel likt Trivial Pursuit, men det var länge sedan nu. Vi hade allvarliga matcher när jag började som lärare, där vi i par utmanade varandra på blodigt allvar. Sedan dess har jag spelat ganska lite om man inte räknar perioder av (förhållandevis lindrigt) Sims-beroende och en och annan timme med Farmville.

När jag började arbeta som lärare på Introduktionsprogrammet, på den tiden det hette Individuella programmet, märkte jag snart hur spel kan skapa ett enkelt sätt att umgås. Elever som av olika skäl hade svårt att umgås i grupp och ännu svårare att koncentrera sig eller som kanske hade en svart bild av skolan i allmänhet och lärare i synnerhet, kunde ofta lockas till delaktighet med hjälp av spel. Favoritspelet var Rummikub, ett spel som krävde en del klurande, men inget samarbete och det gick dessutom att spela utan att yttra ett ord. Vi spelade också en hel del Memory, oftast det som matteläraren hade knåpat ihop som byggde på multiplikationstabellerna. Trots att jag kunde dem bäst förlorade jag alltid, då mitt minne redan då var rätt kasst. Att få lov att spela på eftermiddagen, när de tidigare lektionerna tagit all energi, var ett sätt att faktiskt kunna stanna kvar i skolan resten av dagen.

Även på Språkintroduktion fick sällskapsspelen sin naturliga plats och Rummikub fungerade utmärkt, då det är ett spel som kräver minimalt med språkkunskaper. Vi spelade också andra spel som inte krävde att vi hade ett gemensamt språk som Ubongo och Fyra i rad. Mer språkutvecklande var Vem där?, som visserligen är barnsligt, men ett bra spel för nybörjare rent språkligt, Alias Junior som är ett spel där en person ska förklara ord, utan att säga ordet och Rita-gissa, som också handlar om att förklara ord. Spel som nöje, men också som nytta med andra ord.

När ett av mina barn i perioder tyckt att umgänge är ganska så jobbigt har spel också varit en bra genväg till hyfsat kravfria sociala situationer. Vi har främst spelat olika kortspel som Skitgubbe och Spader dam , men också klassiska brädspel som Risk och Monopol. Det senare finns i en kortversion som heter Monopoly deal och är snabbare och riktigt rolig. Favoritspelet i somras var Fyrmanswhist som funkar utmärkt i en familj som består av just fyra personer och så spelade vi en hel del Skip-bo.

Tyvärr består vår familj också av fyra väldigt dåliga förlorare, så att spela med oss är kanske inte alltid så trivsamt. Vi har också väldigt bestämda åsikter om vad som är ett kul spel och att hitta något som alla fyra gillar är en utmaning. Nästan lika stor som att konkurrera med barnens datorer …

 

Photo by Erik Mclean on Unsplash

Då jag själv är tonårsförälder till två femtonåringar som spenderar mången timme spelandes framför datorskärmen, så är det lätt att fokusera på alla negativa nyhetspuffar som dyker upp kring datorspelande. Om man inte har de med(ie)medvetna glasögonen på (en liten vink till förra veckans tema) så kanske vi tonårsföräldrar i hjärnspökenas tid visualiserar våra “soon to be” tjugofemåringar som helt asociala, glåmiga av brist på dagsljus och som aggressivt fräser åt oss. De klamrar sig desperat fast vid tangentborden, som blinkar i takt med att fingrarna hamrar emot tangenterna och headset som sedan länge är helt hopfogat med det som en gång kallades frisyr. De tomma energidricksburkarna står i oregelbundna rader och halväten mat står till synes helt ogenomtänkt placerat på golvet runt tjugofemåringen, som vägrar resa sig från gamingstolen och som inte söker jobb eller tänker tanken att en gång själva skaffa familj. Typ så.

Eller så kan vi stanna upp och fundera på vilka positiva effekter det finns med datorspel (utan att förringa att det finns tydliga riskfaktorer för personer som lättare hamnar i spelmissbruk):

Bättre syn

Professor Daphne Bavelier, som forskar på kognition vid Rochester University i USA, upptäckte i sin forskning att de som spelade actionspel fick klart förbättrad syn jämfört med de som spelade andra lugnare spel eller inte spelade alls. Konstigt, tänker du? Förklaringen är att det inte är ögat som förändras av spelandet utan hjärnan.

Hjärnan tränas i att uppfatta detaljer och kontraster

En viktig förmåga när vi kör bil är att vi är förberedda på ständiga förändringarna, vilket datorspelande personer tränas på under spelet –  hjärnan tränas i att uppfatta detaljer snabbare och att se kontraster tydligare.

Matematiskt tänkande

Actionspel tycks utveckla det matematiska tänkandet. Det handlar om förmågan att uppskatta antal, t ex hur många prickar man ser på en viss yta.

– Vi har sett att människor som spelar den här typen av dataspel har en större förmåga göra såna här numeriska uppskattningar än människor som inte spelar. Och vi vet att barn som är bra på såna här mängduppskattningar är bättre på matte i skolan några år senare än barn som inte klarat den här sortens uppgifter lika bra, säger Daphne Bavelier. (källa)

Ett stort engelskt ordförråd

Engelska är en naturlig del av datorspelsvärlden då man ofta spelar med folk från hela världen. Man får alltså kontinuerligt prata språket och lär sig därmed hela tiden mer.

Tonåringar som spelar dataspel på fritiden får ett stort engelskt ordförråd och är speciellt duktiga på svåra ord jämfört med jämnåriga som inte spelar. Den tid ungdomarna lägger på spelandet visar sig dessutom ha större betydelse för ordförrådet än vilken typ av dataspel som spelas. […] Allt detta får konsekvenser för undervisningen i skolan eftersom många ungdomar inte alls ser sig som learners, det vill säga som inlärare av engelska, utan som användare av engelska. Engelska är en helt naturlig del av dem själva och deras vardag.(källa)

Intelligens

Här tvistar tydligen de lärda. Några forskare påstår (enligt andrahandskällor) att barn som spelar tv- och datorspel blir mer intelligenta. Medan andra hävdar att om du är bra på en viss typ av spel, så kan det vara ett bevis på att du också är intelligent. Forskning visar att den som spelar dator- och TV-spel övar upp sin förmåga att snabbt ta till sig visuell information och att hålla komplexa problem i huvudet. Studier, som Else Nygren vid Uppsala universitet har gjort, “visar att barn som spelar datorspel har god språkförståelse och lättare för att samarbeta” (källa). Så slutsatsen här kan väl vara att man i alla fall inte blir dummare av att spela.

Bildkälla: Lyncconf Games

För någon vecka sedan läste jag i Sydsvenskan att Kappa Bar snart ska öppna Malmös första e-sportbar. Den här ska vara stor till ytan, och besökarna ska kunna spela själva medan de kanske tar en öl eller äter lite mat. Eller så ska de kunna kolla på när andra spelar, vanliga kompismatcher eller kanske större mästerskap. Kappa Bar finns redan i andra städer i landet, är som O’Learys fast för spel och går uppenbarligen så bra att de växer. Jag tycker det är helt fascinerande, e-sportbarerna och direktsändningarna av olika e-sportevenemang på TV och hela grejen: att spel drar publik lika mycket som sport alltid har gjort det. För mig har spelande mest varit något jag gjort för mig själv i olika former av datorspel (sällan onlinespel tillsammans med andra spelare utan mest i mina ”egna” världar) eller bästa sortens umgängesform tillsammans med familj och vänner. Men publik har aldrig funnits (om vi inte räknar något missnöjt barn som stått bredvid datorn och pockat på uppmärksamhet)(eller katt som lagt sig över tangentbordet för att Låta Sig Hyllas).

E-sport är en slags spelande, datorspel ett annat, vandra med Pokémon Go är spel likaväl som att klara femton nivåer i Candy Crush Saga på raken är det. Klassikerna Yatzy, Fia med knuff och Othello är det, för att inte tala om schack. Och så har vi de slitstarka brädspelen Monopol, Risk, Den försvunna diamanten som fortfarande funkar allihop ifall man inte vill släppa dem och ge sig på alla dem som kommer nya varje år. Eller de moderna klassikerna som Ticket to Ride, Carcassonne och… jösses, jag glömde kortspel. Och roulette! Och frågesportsspel – hur många timmar har jag och de jag känner och många andra lagt på att samla små plasttrekanter i Trivial Pursuit?

Spel kan vara nagelbitande spännande, roligt, ett sätt att umgås, ett sätt att få tiden att gå när pendeltåget inte kommer när det borde. Det kan vara beroendeframkallande så att det tar för mycket av vår tid. Eller så illa beroendeframkallande att det tar våra pengar. Vissa blir osams av spelande när de inte vinner som de borde och den andre alldeles säkert har fuskat. Andra blir kära i varandra vid ett spelbord. (undertecknad hittade sin oäkte make vid ett parti Trivial Pursuit på en båt – true story!)

Den här veckan ägnar Kulturkollo åt spel i alla dess skiftande former och betydelser. Välkomna!

 

Bild: Pixabay