Big little lies

Jag inser att det gått ett par månader sedan sommaren och andra omgången av Big Little Lies men jag har precis sett klart sista avsnittet och är helt tagen. Om jag ska vara ärlig kände jag mig kluven till en andra omgång, både förväntansfull men också skeptisk. Många serier har i och för sig fortsatt efter att materialet från boken de är baserade på är slut men den kändes ändå färdig. Jag måste dock säga att upplägget känns självklart när man börjar titta. Celestes man Perry är död och polisen är inte nöjd med att det var en olycka. Samtidigt kommer Perrys mamma, briljant spelad av Meryl Streep, till stan och spelar rollen som svärmoderns från helvetet. Lugn, passivt aggressiv och ormlikt beräknande.

Denna säsong fokuserer än mer på moderskapet fast på ett lite annorlunda sätt. Vi får en inblick i hur Perry har kunnat bli det monster han blev och vi får också en helt annan förståelse för Bonnie, som var den som knuffade Perry den där ödesdigra natten. Även Bonnies mamma dyker upp och vi förstår att även Bonnie har en historia och fler anledningar bakom den där knuffen. No man is an Island. Alla påverkas om de vi har runt omkring oss och framför allt av våra familjer.

Alla karaktärer utveckas och vi får se hur det som hänt påverkar alla. Efterspelet till det stora slutet, vilket faktiskt känns smart att ge en egen säsong.

Det stora spelet mot slutet av säsongen handlar om vårdnanden om Celestes och Perrys barn. Celeste och Mary Louise, Perrys mamma, slåss i rätten om vem som är bäst lämpad att uppfostra sönerna. Det jag finner otroligt är dock att inte förren kampen är nästan avslutad så tar man upp det uppenbara. Att Mary Louise faktiskt är den som uppfostrade Perry, en våldtäcktsman och hustrumisshandlare.

Det är dock inte den enda kamp som förs i den här serien. Alla äktenskap knakar i fogarna och det är inte enbart pga vad som hänt.

Serien slutar doch med mer hopp än den började och är det något serien verkligen visar så är det vänskap kan stå stark genom stormar och verkligen vara minst lika viktig som familjekärleken.

Både Nicole Kidman och Reese Witherspoon, som varde som tog initiativet till filamtiseringen från första början, har sagt att det inte blir en säsong tre trots att den varit så populär och det känns väl bra. Den känns klar. Jag har svårt att se vad man skulle fokusera på. De flesta lösa trådar från första säsongen har knutits ihop och det är bra så. Det ska nog mycket till för att man ska kunna dra ihop en hel omgång till utan att det kändes krystat. Med det sagt skulle jag gärna återvända till Monterey på vita duken igen. Och inledningen till den här serien kan jag se hur många gånger som helst.

Bilden är tagen från den här artikeln som även ger tips på litteratur att läsa om man har abstinens efter andra säsongen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.