Kategorier
Kulturkoll

En memoar över en kropp

helena-top

Jag är supermedveten om hur jag upptar plats. Som kvinna, som tjock kvinna, ska jag helst inte uppta någon plats alls. Men som feminist uppmuntras jag till att tro att jag visst kan ta plats. Jag lever i ett tillstånd av motsägelser. Jag ska uppta plats, men inte på fel sätt, och fel sätt är alla de sätt som har med min kropp att göra. Så fort jag är i sällskap eller i närheten av andra försöker jag göra mig så liten som möjligt så att min kropp inte ska inkräkta på andras utrymme.

Som avslutning på veckans tema ”Rustad, rak och pansarsluten” tänker jag skriva om Roxane Gays Hunger – historien om (min) kropp (2018). Det är en smärtsam historia som du får ta del av och handlar om hur en händelse – ett trauma – i tidig ålder gjorde att Roxane Gay ikläder sig ett pansar som skydd mot omvärlden. Att äta gränslöst blir en strategi för överlevnad. Hennes pansar består således av fett, vilket paradoxalt också blir hennes fångenskap. Och precis som det inledande citatet så blir hennes liv ett tillstånd av motsägelser – ”Jag ska ta plats, men inte på fel sätt, och fel sätt är alla de sätt som har med min kropp att göra.”

Under läsningens gång funderar jag mycket på mitt egna förhållande till min kropp, vilket är högst ambivalent. Att jag vill orka bryta normen, men vill egentligen inte vara den som ska göra det. Jag känner igen mig i beskrivningen av hur hon försöker göra sig så liten som möjligt. Vika av. Lämna företräde. Lämna plats åt andra. Med detta sagt så är inte min pansar inte så stark som Roxane Gays och jag vill inte förminska hennes berättelse. Pansar kan vi alla bygga på olika sätt, och precis som Gay säger, så uppmuntras jag som feminist att tro att jag kan ta plats. Således bestämde jag mig för några år sedan att jag visst kan ta min rättmätiga plats och började ha färgstarka kläder och färgade mitt år i en nyans som var svår att missa. Idag funderar jag dock på om detta verkligen var ett steg i min egen befrielse eller om detta också var att bygga ett pansar. Eller varierar det kanske mellan dessa ytterligheter över tid? Jag lämnar den tanken obesvarad.

Det är svårt att recensera själva boken som helhet då den är precis som hon skriver – hennes bekännelse. Men jag ska lyfta något kring det stilistiska så önskar jag möjligtvis att boken kunde ha varit stramare i sin berättelse. Boken inleds starkt, men blir sen allt mer fragmentarisk där hon gör olika nedslag i sitt berättande. Naima Chahboun skriver i sin recension i Kristianstadbladet: ”Bitvis grumlas dock textens analytiska skärpa av en slapphet i själva berättandet.”, vilket är en talande beskrivning.

Att skriva den här boken har varit det svåraste jag någonsin gjort. Det har inte varit enkelt att göra sig så sårbar. Det har inte varit enkelt att konfrontera mig själv och hur det har varit att leva i min kropp, men jag skrev boken för att det kändes nödvändigt. Genom att skriva den här memoaren över min kropp, genom att berätta sanningen om min kropp, berättar jag bara min egen sanning. Jag kan förstå att det är en sanning man inte vill höra. Sanningen får mig också att känna mig olustig till mods. Men jag säger också att här är mitt hjärta – det som nu är kvar av det. Här visar jag min rasande, glupande hunger. Här är jag, äntligen frigör jag mig och gör mig sårbar och förfärande mänsklig. Här är jag och njuter av den friheten. Här. Se vad jag hungrar efter och vad min sanning har låtit mig skapa.

Med denna recension så lämnar vi temat ”Rustad, rak och pansarsluten” och imorgon börjar får uppladdning inför Bokmässan 2019!

Kategorier
Aktuellt Kulturkoll Romankoll

Big little lies

Jag inser att det gått ett par månader sedan sommaren och andra omgången av Big Little Lies men jag har precis sett klart sista avsnittet och är helt tagen. Om jag ska vara ärlig kände jag mig kluven till en andra omgång, både förväntansfull men också skeptisk. Många serier har i och för sig fortsatt efter att materialet från boken de är baserade på är slut men den kändes ändå färdig. Jag måste dock säga att upplägget känns självklart när man börjar titta. Celestes man Perry är död och polisen är inte nöjd med att det var en olycka. Samtidigt kommer Perrys mamma, briljant spelad av Meryl Streep, till stan och spelar rollen som svärmoderns från helvetet. Lugn, passivt aggressiv och ormlikt beräknande.

Denna säsong fokuserer än mer på moderskapet fast på ett lite annorlunda sätt. Vi får en inblick i hur Perry har kunnat bli det monster han blev och vi får också en helt annan förståelse för Bonnie, som var den som knuffade Perry den där ödesdigra natten. Även Bonnies mamma dyker upp och vi förstår att även Bonnie har en historia och fler anledningar bakom den där knuffen. No man is an Island. Alla påverkas om de vi har runt omkring oss och framför allt av våra familjer.

Alla karaktärer utveckas och vi får se hur det som hänt påverkar alla. Efterspelet till det stora slutet, vilket faktiskt känns smart att ge en egen säsong.

Det stora spelet mot slutet av säsongen handlar om vårdnanden om Celestes och Perrys barn. Celeste och Mary Louise, Perrys mamma, slåss i rätten om vem som är bäst lämpad att uppfostra sönerna. Det jag finner otroligt är dock att inte förren kampen är nästan avslutad så tar man upp det uppenbara. Att Mary Louise faktiskt är den som uppfostrade Perry, en våldtäcktsman och hustrumisshandlare.

Det är dock inte den enda kamp som förs i den här serien. Alla äktenskap knakar i fogarna och det är inte enbart pga vad som hänt.

Serien slutar doch med mer hopp än den började och är det något serien verkligen visar så är det vänskap kan stå stark genom stormar och verkligen vara minst lika viktig som familjekärleken.

Både Nicole Kidman och Reese Witherspoon, som varde som tog initiativet till filamtiseringen från första början, har sagt att det inte blir en säsong tre trots att den varit så populär och det känns väl bra. Den känns klar. Jag har svårt att se vad man skulle fokusera på. De flesta lösa trådar från första säsongen har knutits ihop och det är bra så. Det ska nog mycket till för att man ska kunna dra ihop en hel omgång till utan att det kändes krystat. Med det sagt skulle jag gärna återvända till Monterey på vita duken igen. Och inledningen till den här serien kan jag se hur många gånger som helst.

Bilden är tagen från den här artikeln som även ger tips på litteratur att läsa om man har abstinens efter andra säsongen.

Kategorier
Romankoll

Bakom fasaderna i Three Pines

helena-top

Alla deckare handlar väl mer eller mindre om fasader och vad som döljer sig där bakom. Alla skildringar av brott, i alla fall de som vill förklara dem, för oss bakom murar som någon byggt upp och gärna skulle ha sett oraserade. Några är lite bättre på det där än andra bara.

Louise Penny skriver en serie om en kommissarie som heter Armand Gamache. Den första boken heter Mörkt motiv och är väl i ärlighetens namn sådär. I dagsläget finns femton titlar (åtta i svensk översättning) i serien och den senaste kom så sent som i augusti.

Jag skrev att Mörkt motiv var sådär och det tycker jag verkligen, inte förrän några böcker in upplever jag att serien lättar från marken och tar fart, men det är en sanning med modifikation för utan den där inledningen hade ingen fart funnits att vinna. Det som sker med kommissarie Gamache, med inspektör Beauvoir, med Clara och Ruth och de andra i Three Pines är att vi till en början presenteras för deras fasader, eftersom det är så man lär känna varandra. Sedan släpps man in bakom, sakta, sakta blir sprickorna synliga och efterhand lär man känna varandras innersta. Man lär sig att förstå. Så är det för de här människorna och så är det för mig med de här karaktärerna.

Efter sju böcker är serien så infernaliskt fantastisk och mörk att man inte vill följa med längre och då stänger Louise Penny in oss på en ny plats, ett munkkloster med tystnadslöfte. Det är bara vi, Beauvoir, Gamache och 23 munkar. Munkarna är trasiga för att en av dem är död, mördad, Gamache och Beauvoir är trasiga på grund av en fasansfull händelse som inträffat och på grund av att de inte kan tala om den ordentligt. De har byggt murar igen och de är kanske omöjliga att riva. Det är hemskt för alla där i ensamheten och det är hemskt för mig som läsare, jag älskar ju de här människorna nu. Inte slutar det bra heller. Som det verkar. Det vackraste mysteriet är den senaste översättningen men det är bara halvvägs in i historien. Jag längtar efter att få följa dem, men mest av allt längtar jag tills de alla har det bra, när det slutar lyckligt. Men det kan inte sluta lyckligt förrän alla masker fallit, alla murar rämnat och fasaderna inte längre finns eller behövs. Jag längtar som sagt dit.

Bild från Unsplash

Kategorier
Romankoll

Tre favoriter som ser bakom ytan

Lotta

Vad händer när fasaden krackelerar? När den perfekta ytan – eller den inte så perfekta – visar sig vara allt annat än det? Här kommer tre bokfavoriter som handlar om yta.

Besatt av Tara Isabella Burton

Den här boken har beskrivits som en Talented Mr. Ripley för socialamedier-generationen, och det är en rätt så träffande beskrivning. Det handlar om Lavinia och Louise. Lavinia har allt, Louise har inget. Men de blir vänner och Lavinia sveper in Louise i sin värld av fester och roligheter och låter Louise flytta in i sin lyxiga lägenhet. Och Louise vill inte länge bara ha allt som Lavinia har, hon vill helt enkelt vara Lavinia.

En mors bekännelse av Kelly Rimmer

Det handlar om Olivia och David, på ytan det perfekta paret med den perfekta lilla dottern. Men Olivia har blåmärken och drar sig undan från vännerna. Davids mamma Ivy vägrar se att allt inte står rätt till. Det här är en stark och gripande roman om misshandel. Om det som finns under den perfekta fasaden. Om hur kärlek kan förblinda. Och med två mycket starka och trovärdiga kvinnoporträtt.

Tjockdrottningen av Moa Herngren

Annie väger över 200 kilo och tillbringar sina dagar med att äta och drömma sig bort i andras liv på Facebook och Instagram. När hon övertalas att vara med i bantningsserien Du är vad du väger blir hon Tjockdrottningen med hela svenska folket. Det här är en cynisk och svart komedi om vår samtid, jakten på likes, bekräftelse och status.

Kategorier
Kulturkoll

Veckoutmaning: Rustad, rak och pansarsluten

helena-top

Författare har en tendens att bedraga, vilseleda och dupera oss läsare. Ibland är det romanfigurerna som lever ett liv bakom en fasad, såsom Tom och Isobel i Fyren mellan haven då de en dag finner en båt på stranden i vilken de finner en död man och ett levande spädbarn. Mot bättre vetande – och i skuggan av flertalet missfall – tar Tom och Isobel beslutet att göra sig av med den döda kroppen och behålla barnet, som sitt eget. Till synes lever familjen i idyll, men samtidigt i skuggan av en livslögn. Ibland är det oss läsare som förs bakom ljuset såsom i Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart då författaren inkluderar en vändpunkt som ställer hela historien på sin spets.

Dessa duperande vändpunkter kan vara extremt effektfulla även inom filmens värld. Jag tänker till exempelvis på The Others med Nicole Kidman och Sjätte sinnet med Bruce Willis och en ung Haley Joel Osment.

Inom konsten så tänker jag bland annat på alla dessa teckningar och målningar som har flera olika motiv i ett där vi ser olika motiv beroende på perspektiv (se bilden som kröner inlägget). Och så tänker jag på 3D-art.

Veckans utmaning går helt enkelt ut på att ge exempel på romanfigurer, historier, TV-serier, filmer och/eller konst som lurat dig.

Delta genom att svara på din egen blogg, i kommentarerna här nedan, på Facebook eller Instagram. Glöm inte att nämna oss @kulturkollo och använda taggen #rustadrakochpansarsluten eller på något sätt tala om var vi kan hitta ditt svar.

Kategorier
Novellkoll

Fyra noveller om förintelsen

linje-ulrica

Jag knyter an till Fannys inledningsinlägg där hon nämner Malika i Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam som exempel på en person som i förintelsens efterverkningar baserar hela sitt liv på en lögn.

Nazisterna lyckades ganska bra med att måla upp en fasad under andra världskriget och det var först vid krigsslutet som den skrämmande omfattningen av förintelsen kom fram i ljuset. Nu i höst, när det är 80 år sedan Tyskland invaderade Polen och andra världskriget bröt ut, ger Novellix ut en box med fyra noveller med berättelser om förintelsen. De är författade av personer som har egna erfarenheter av detta fasansfulla. Böckerna har försetts med vemodiga och vackra omslag med målningar av Lars Lerin och de är omsorgsfullt formgivna av Lisa Benk. Novellerna är aldrig tidigare publicerade på svenska och är översatta från polska, jiddisch, tjeckiska och hebreiska.

Novellerna handlar inte bara om en av de mest fruktansvärda händelser vi kan tänka oss, men också mycket om identitet och fasader. Vad det gör med en människa att bara definieras utifrån sin ras, om den fasad man bygger upp för att skydda sig själv och sina barn för att intala dem (och sig själv) att allt kommer att gå bra och att de inte ska vara rädda, om det pansar man sätter på sig för att uthärda och överleva trots att det innebär att man gör saker som man aldrig någonsin hade trott sig själv om.

I Den sista vägen av Rachel Korn skildras en familj som ställs inför det svåraste av alla beslut. De ska frivilligt överlämna en familjemedlem för deportation, men vem ska de välja? Vems liv är mest värt?

En vårmorgon av Ida Fink skildrar en fars desperata och hjärtskärande försök att skydda sitt barn när familjen tvingas marschera mot sin undergång.

I Arnost Lustigs Citronen drivs en ung pojke till desperata handlingar för att rädda livet på sin syster och mor som lever i misär i gettot i Lódz.

I novellen Kylig vår berättar Aharon Appelfeld om den otrygghet och villrådighet som några överlevande personer känner när kriget är slut och deras liv inte längre är i fara. Det har gömt sig i en bunker och går yrvaket genom det krigsdrabbade lanskapet där de känner sig märkligt otrygga och vilsna. Vilka är de nu, var ska de ta vägen och var hör de hemma?

Novellerna ger fyra olika perspektiv på förintelsen, men gemensamt har de alla en oerhörd sorg och förtvivlan som inte går att värja sig för.

Läs! Och glöm aldrig!

 

Kategorier
Kulturkoll

Rustad, rak och pansarsluten

helena-top

”Rustad, rak och pansarsluten gick jag fram – men av skräck var brynjan gjuten och av skam.” Med denna fras inleder Karin Boye dikten ”Jag vill möta…” ur diktsamlingen Härdarna (1927). Och hon fortsätter:

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.

En dikt som skrevs för drygt nittio år sedan, men vars diktjag fortfarande talar så direkt till oss. Det är inte direkt långsökt att koppla ”Jag vill möta…” med Karin Boyes eget liv då hon några år senare under en längre Berlinvistelse förlikades sig med sin bisexualitet och hennes äktenskap med en man kom till sitt slut. Det här med att bära på en pansar – en fasad – är något som är högst aktuellt i instagramflödets tid. Det är en förvirrande och komplex tid vi lever i. Å ena sidan så ska vi vara toleranta, fördomsfria och bejaka varandras olikheter, å andra sidan ska vi vara på ett visst sätt, se ut på ett visst sätt och föra oss på ett visst sätt för att inte väcka mobben (för då får vi skylla oss själva).

Fasader – att gömma oss bakom – är ett återkommande tema i kulturen. Jag tänker bland annat på Eleanor Oliphant i Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt, som på sätt och vis gömmer sig bakom en normbrytande fasad och på Starr Carter, i The Hate U Give, som slits mellan två världar: den fattiga förorten Garden Heights och den fina sidan av stan där hon går i skolan. Sist men inte minst tänker jag på Malika i Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam. Malika, som är en romsk kvinna, som antar namnet och identiteten av en judinna för att överleva i Ravensbrück där romer stod allra längst ner i rangordningen bland fångarna. En identitet – en fasad – hon höll fast vid i hela sitt liv.

Det är kring fasader – bedragande, vilseledande och duperande – som veckans inlägg kommer att cirkulera kring. Veckans tema heter Rustad, rak och pansarsluten.

Välkommen in till en ny vecka på kollot. Du får som alltid gärna vara med – kommentera, länka eller skriv något eget!

Foto: ”open for hiding” av Petras Gagilas (CC BY-SA 2.0)