Speglarna och ljuset

helena-top
Under senvåren 2019 stod det klart att våren 2020 skulle bli synnerligen speciell och att den skulle komma att ägnas åt tillbedjan av två storheter – Hilary Mantel och hennes avslutande bok i trilogin om Thomas Cromwell.

Jag har ägnat tid varje dag sen nyår (eller ok då, sen jag läste ut För in de döda sommaren 2012) åt att tänka på den här boken, The Mirror and the light, och jag har längtat! Jag har läst om de föregående delarna i serien och återigen förundrats över hur bra de faktiskt är. Förra veckan släpptes boken och eftersom jag inte bor bredvid en välsorterad bokhandel tvingades jag beställa boken, och inte fick jag förhandsbeställa heller så jag väntar fortfarande. Och väntar och väntar och längtar.

Ett vet jag säkert och det är att den här boken är tjock, närmare 1000 sidor tjock och alltså ”tappa på näsan så det uppstår blodvite vid sängläsning”-tung. ”Räcker flera månader även om jag umgås med den hela tiden”-tjock. Lyckan!

Ja, som så. Jag vet att jag är smått rubbad, men ni måste faktisk ge mig det här. Inga andra böcker har gett mig så mycket som Wolf hall och Bring up the bodies och nu har jag väntat i åtta år på en avslutning (som jag inte vill ska komma). Jag har rest till Stratford för att se en scenuppsättning av Wolf hall, jag har importerat tv-serien på dvd. Jag väljer att se min passion som något positivt och nu får jag gå upp i den igen, länge, 912 sidor länge. Det där vårpirret i magen har infunnit sig. Snart struntar jag fullständigt i om all vinterns snö som inte fallit anfaller, jag är ändå inte här, jag är där och då. Om bara det där bokpaketet kommer…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.