av 
Helena skrev i måndags om hur hon älskar och längtar efter de vanliga vardagarnas rutiner och allmänna förutsägbarhet. Åh, vad jag kan instämma i denna längtan och detta älsk! För, nä, det är inte tjolahoppsan när telefonens alarmfunktion sätter igång med sitt hetsiga kvittrande (ja, jag har någon signal där som låter som en Aggressiv Pilfink fast den nog kallas något helt annat) 05.30 varje vardag och jag aldrig har vett att gå lägga mig i tid om kvällarna. Men – att kunna skriva in saker i kalendern så att de faktiskt ska hända?! Kunna se fram emot inbokade roliga aktiviteter? Förutsägbarheten? Den saknar jag nu i coronatider när temat annars är det ständiga Inställt.
Något annat jag saknar är min pendlingsläsning, min egentid i vardagen. Jag jobbar ju fortfarande ”på plats” så att säga (och kommer göra det så länge skolorna är igång eftersom det är med dem jag jobbar) men mina vardagars normalt så trygga och underbara tysta kupé på pågatågen känns liksom inte så där himla trygg och underbar just nu och jag undviker den helst.
Men normalt, alltså. En halvtimme på morgonen och en halvtimme på eftermiddagen sjunker jag ner tätt intill andra människor som är som jag, och så plockar jag upp min bok, och så läser jag. Att de andra ”är som jag” baserar jag vetenskapligt på att de precis om jag tycker det är helt OK att sitta tätt intill andra människor i en smockfull kupé när det finns rätt gott om platser i övriga vagnen – bara för att de, som jag, har behov av icke-prat den här stunden. Och de flesta av dessa tysthetstörstande personer läser, eller kollar på film/nyheter/prylar på telefoner/I-pads eller så pular de med någon dator, eller sover. (det är ett tidigt tåg) Och det är så välsignat tyst. Älskar det.
Själv har jag förbjudit mig telefonen den här stunden – det är boken eller läsplattan som gäller. Och ofta passar jag på att läsa barn-ungdomsböcker som pendlingsläsning eftersom de ofta går fort att läsa och jag hinner med en bok på en eller ett par tågresor. Jag skulle tro att de andra känner igen mig som ”hon med barnböckerna”. Och det är helt OK, jag är nöjd med att vara den personen.
Så hur mycket snabbare det än går att köra bil till jobbet (för det gör det absolut) och hur mycket jag än kan lyssna på ljudbok i bilen – så längtar jag till min trånga, tysta kupé på pågatågen där jag kan försjunka i mina böcker och helt strunta i hetsiga bilister, rådjur med stor längtan efter att hoppa upp på E65:an eller om solen lyser så jag får den rätt i ögonen hela vägen till jobbet . Vardag, kom åter!
Bild: Pixabay
