Kategorier
Grafik- och seriekoll

Din vardag är någon annans äventyr

33517044

Jag har just läst ut en fantastisk grafisk roman som jag hoppas kommer på svenska så småningom. Victoria Jamieson debuterade med ”Roller girl” för några år sedan och mig veterligen är detta det enda hon gjort sedan dess. Roller girl handlar om en flicka som inte riktigt passar in men som hittar sin plats i en Roller Derby-grupp. Roller Derby är en flashig sport på rullskrisko som ofta är våldsam men också färgstark med kostymer och artistnamn. Den grafiska romanen handlade mycket om att växa upp, självkännedom och empati. Det är också teman man hittar i den här grafiska romanen, trots att settingen är helt annorlunda.

Här är det en tjej som vuxit upp i en modern Renässansby som står i centrum. Hennes föräldrar har jobbat som skådespelare i byn i hela hennes liv och hon har också medverkat på olika sätt. Ni vet en sådan där temaby, där man bor och ”livear” ett visst tema och besökare kommer dit för att få en upplevelse. Imogene, som hon heter, har fått hemundervisning hela sitt liv och har egentligen aldrig haft klasskamrater. När hon nu fyller 11 har hon önskat att få börja i en helt vanlig skola men Imogene vet inte vad hon ber om. Hon är inte alls beredd på den enormt fina balansgång det är att skaffa vänner, passa in, INTE skaffa ovänner och bli mobbad och på något sätt samtidigt klara betygen.

Det går sådär skulle man kunna säga. Och hennes föräldrar är oerhört oförstående inför hennes önskan att passa in, att ha precis likadana kläder som alla andra och bli kompis med klassens mobbare. Även om hon inte riktigt uttrycker det så naturligtvis. Som vuxen och betraktare utifrån kan man hålla med VARFÖR vill man vara kompis med någon som inte är särskilt trevlig? Ändå är det situationer de flesta av oss säkert känner igen från när vi själva gick i skolan.

Det är verkligen så exakt berättat att det är omöjligt att inte känna igen sig och dras med i berättelsen, trots att det är ganska få som delar Imogenes uppväxt.

Jag rider på en grafisk våg just nu och har läst ganska många bra grafiska romaner, de allra flesta om ytterst vardagliga ting. Det är märkligt att verklighetsflykten just nu är in i vardagen då den brukade vara tvärt om. Men när vardagen blir för lik en dystopi är behovet att fly in i fantasivärldarna inte lika stort som längtan efter vardaglig tristess. I alla fall för mig.

Kategorier
Kulturkoll

Allt annat än vardag

helena-top

Dagen som är idag är ingen vardaglig dag så temat får ursäkta, påsken ska självklart firas!

Det här är naturligtvis inte första gången vi firar påsk här på Kulturkollo. Vi har gjort det tidigare genom att titta på tv med religiösa underberättelser, tipsa om påskekrim och romaner baserade på de bibliska berättelserna. Mycket av det vi skrivit hittar du här och här.

Jag tycker sedan gammalt mycket om påskhögtiden. Påskhelgen har med sin långsamma rörelse över sorg till ljus alltid inspirerat mig till reflektion över livet och tron, varat. I år känns just det mer betydelsefullt än någonsin. Jag kommer absolut dricka påskmust och äta marsipanägg, men jag kommer också ge mig ut i skogen på långa promenader och ge mig själv tänketid. Jag vet att jag mår bra av att vila i lugnet lite då och nu och inget passar så bra som att göra det under påskhelgen.

Jag önskar er alla en god och fridfull påskhelg!

Kategorier
Grafik- och seriekoll Kulturkoll Romankoll

Påskläsningstips

 

Påsken står för dörren och troligen tillbringas den för de flesta av oss hemma, och inte i en skidbacke eller på en konstrunda på Österlen. Det som är bra med att vara hemma är att det finns massor av tid för att läsa (och äta påskgodis förstås). Här kommer en radda tips på påsk-läsning från oss här på Kulturkollo. Här finns både traditionell påskekrim och annat. Hoppas du hittar något tips i din smak.

Ulrica: Jag är mitt i läsningen av Queenie av Candice Carty-Williams och jag vet redan innan jag har avslutat den att jag vill tipsa om den. Det är en smart, rolig och allvarlig bok om en ung, svart kvinna i en sexistisk och rasistisk värld. Jag vill också tipsa om Nattugglor av Gabrielle Levy. Det är en bok om en grupp människor i Paris som har sökt upp en sömnspecialist för att försöka hitta en lösning på sina sömnproblem. I gruppbehandlingen börjar de olika orsakerna till sömnproblemen att nystas upp, men viktigare än det så hittar de en gemenskap och och vänskap. Franskt och bra!
Och så ett krim-tips som avslutning. Dödsdansen är Anna Janssons tjugoförsta bok om polisen Maria Wern. I den här boken hittas misstänkta men friade våldtäktsmän och sexförbrytare brutalt mördade. Bredvid kropparna återfinns en ullsax som använts för att stympa dem. Maria Wern och hennes kollegor vid Visbypolisen blir inkopplade för att lösa fallet innan flera män fallet offer för mördaren. Habil kriminalare som håller vad den lovar.

Anna: Vad kan passa bättre än att tipsa om en påske-krimserie? Jag har nyligen lyssnat på den avslutande delen i Anders de la Mottes årstidskvartett och Våroffer var precis lika bra som de tidigare delarna: Slutet på sommarenHöstdåd och Vintereld. Delarna är fristående men de har delvis miljöerna gemensamt. Alla utspelar sig i Skåne och i mindre byar och samhällen och det är spännande på ett sätt som inte är särskilt blodigt utan mer krypande otäckt. Rekommenderas.

Viktoria: Om man som jag älskar John Greene och Rainbow Rowell men inte har riktigt koncentrationen för tillfället så har jag ett superhett tips. Jag läste nyligen ut Rowells grafiska roman Pumpkin heads om två tonåringar som jobbar extra på en höstmarknad varje år. Tänk stånd med Pumpa-latte, karuseller och matbodar. Boken sträcker sig över deras sista dag på marknaden då det är dags för dem att börja på College snart. Sista dagen att göra allt de där de vill ha gjort innan det är över. Som att prata med tjejen i boden mittemot. Vardag, relationer och Coming of age. Precis lagom mycket dramatik i det lilla.

Linda: Jag har just läst ut Mhairi McFarlanes nya bok If I never met you och jag ÄLSKADE den. Totalt förutsägbar, men charmig och välskriven. Så långt från Påskekrim man kan komma, men jag rekommenderar den varmt. Om det är krim du suktar efter vill jag istället rekommendera Främlingen av Elly Griffiths som har alla ingredienser som en bra spänningsroman ska ha. Brittisk universitetsmiljö, litterära referenser och trevliga poliser att engagera sig i.

Bild: pexels.com

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Att rymma vardagen

helena-top

Jag gör vad jag kan för att rymma vardagen just nu. Mina tankar pendlar mellan de förgrymmade ytterkanterna – antingen tar jag ofiltrerat in allt om Corona, smitta och presskonferenser eller så orkar jag inte med livet och hittar rymningsvägar i böcker och streamingtjänster. Vad gör jag då? Jo, läsflowet som inledde 2020 har otroligt fortsatt och jag läser som bara den. Och det är i många fall väldigt bra läsning.

En bok som jag läst för några dagar sedan är Det sextonde året av Kim Liggett. En bok som hämtat inspiration från såväl Atwoods Tjänsterinnans berättelse som Collins Hungerspelen. Det blir en intressant mix och blir ändå något helt eget.

Sextonåriga Tierneys nådeår närmar sig. Hon ska tillsammans med byns jämnåriga unga kvinnor ledas ut ur byn och till en isolerad plats långt bort i skogen.

Ingen talar om nådeåret. Det är förbjudet. Vi får veta att vi har kraften att locka vuxna män ur deras sängar, att få unga pojkar att förlora förståndet och att driva hustrur till vansinne av svartsjuka. Det är därför vi blir förvisade vårt sextonde år, för att släppa ut vår magi i naturen innan vi tillåts återvända till civilisationen.

Byn är ett partitaktiskt samhälle i sitt esse där det förekommer tvångsgifte, prygel och offentliga avrättningar. Kvinnorna ses som något såväl hotfullt som försumbart och unga kvinnor tros kunna utveckla farlig magi varför de under sitt sextonde levnadsår tvingas till ett nådeår.

Tierney är en ovanligt orädd ung kvinna och har svårt att se sin plats i detta mansdominerande samhälle. När hon kommer till den ödsliga plats som är tänkt att bli hennes hem under det kommande året inser hon snart att det störst hotet inte kommer från de jägare som dödar, flår och säljer delar av flickorna utanför staketet utan alla de unga kvinnor som hon ska leva tillsammans med.

Något märkligt kan jag ändå tycka att jag slukar en dystopi när jag lever mitt i en. Ni kan sätta i er grupper en stund och resonera kring det här.

På tal om märkligt; vet ni att det finns långt fler tigrar i fångenskap i Texas än vad som finns i det vilda i hela världen? Sjukt! Vi har just sett Tiger king – murder, mayhem and madness på Netflix. Den handlar om Joseph Allen Maldonado-Passage – mer känd som Joe Exotic – som har ett privat zoo med över 200 tigrar och andra exotiska djur. Joe Exotic är i sig en fascinerande karaktär som lever i polygami, skjutklara vapen i byxlinningen och med ett ego som är få förunnat.

Han har en ständigt pågående konflikt med djurrättsaktivisten Carole Baskin. Hon framstår till en början som en godhjärtad person som drivs av kärleken och omsorgen till de stora kattdjuren, men allt eftersom som dokumentären utvecklar sig så blir även hennes anläggning för vilda djur mycket tveksam. Är det ändå inte så att de drivs av samma drivkraft? Carole Baskin anklagas dessutom för att ligga bakom mordet på sin förre man och matat tigrarna med hans kropp. Och detta är bara två av alla de intressanta karaktärer som du kommer möta om vill rymma vardagen en stund.

Foto: Netflix

Kategorier
Kulturkoll

När huvudet inte alls vill läsa

carolina-top

Det går ytterst segt med läsningen just nu. Jag vill så gärna sjunka in en bok och tänka på andra saker än en omvärld i kaos, men det är svårt. Tankarna far iväg på annat, och så är jag där gång på gång med telefonen i handen och kollar av nyheterna. Fast jag dyrt och heligt har lovat mig själv att bara göra det kanske på morgonen och kvällen och låta bli i mellantiden.

Så även om jag sätter mig med en bok så blir det ofta att jag spelar i stället. Det är detta eviga och älskade Candy crush i olika varianter – jag är på level tretusennåntingvansinnigt men det finns knappast något annat som är så skönt avslappnande för en hjärna som har gått in i en stressad loop. De senaste dagarna har Candy crush som en snäll virustidspresent gett oändligt liv i hela dygn, och jag är djupt, djupt i träsket.

Och så är jag fortfarande periodvis djupt engagerad i både Pokemon go och Harry Potter Wizards Unite – jag växlar mellan dem, beroende på vilka specialuppdrag eller events som är igång. Fast de där är ju inte så där himla upphetsande när jag sitter hemma i vårt hus på landet med ett enda pokestop/växthus i närheten utan bygger i ärlighetens namn på vanlig vardagsaktivitet med pendling, lunchraster och sånt där.

Så nu? När så mycket som möjligt av livet ska levas här hemma? Jo, jag har lagt mååååånga timmar på ett gammalt datorspel: Heroes of Might and Magic 3. (det finns många i serien, och flera senare än just “3” men det är den varianten som jag gillar mest) Jag har spelat det här galet mycket genom åren. Först när det kom på 90-talet, sedan någon omgång till när barnen var små (det är nämligen av den arten att man när som helst kan lämna datorn). Nu spelar jag det som en app på vår Ipad. Det är lite buggigt och rätt klumpigt att styra med pekfingret – men spelkänslan är där och jag glömmer allt runtomkring. Det är bästa sortens “ska-bara…” spel och jag älskar det. Det är strategi, och klurigt, och med små fina animationer. Alldeles just nu spelar jag en längre kampanj där mina “heroes” är fruktansvärda necromancers som återupplivar alla döda fiender till skelett att ingå i sin växande armé, och mina soldater består av zombies, skelettdrakar, vampyrlorder och annat festligt.

Det kommer nog en sommar snart där jag åter sitter i mitt älskade uterum och kan njuta av bokläsning – men tills dess så fortsätter jag med denna handfasta verklighetsflykt.

 

Bilder: egna skärmklipp

Kategorier
Kulturkoll Sakprosakoll

Brev i en orolig tid – en kommunikation som består

Häromdagen någonstans i sociala medier så såg jag en uppmaning att skicka vykort och brev till människor som nu sitter i karantän. Äldre eller yngre, oavsett vem så uppskattar man att få en hälsning. Det som är speciellt med hälsningar som kommer i brevlådan är att man faktiskt kan spara dem på ett helt annat sätt än en hälsning via sms, whatsapp eller messenger. Vykort passar fint på kylskåpet och senast häromdagen tittade jag igenom alla hälsningar som jag sparat.

Två män som skrivit till varandra under ett drygt års tid är Kjell Westö och Juha Itkonen. Deras 7 + 7 Brev i en orolig tid är uttalat skrivna för att publiceras och visst känns det att de båda har den vetskapen bakom örat när de skriver. Jag har ju läst det mesta av det som Westö skrivit (hans romaner är fantastisk läsning) och hittills har jag inte läst Itkonen alls. När jag började lyssna på ljudboken (som de läser in själva) så var Westös lugna och välbekanta röst och hans brev de som genast var lätta att ta till sig. Man känner igen de teman som återkommer i hans romaner i breven, han väver in nutida företeelser och musikreferenser, skrivandets vedermödor med lusten i research, nationalism nu och historiskt och man känner sig genast ganska hemma. Juha Itkonens brev är på många vis mycket mer personliga, han har när brevväxlingen börjar just blivit pappa till två för tidigt födda små barn, och samtidigt så är hans texter skrivna av en man som initialt tycks vara oändligt imponerad av Westö. Någonstans i mitten av brevväxlingen så vänder det en aning och då tar sig Itkonens brev från att vara beundrarbrev till att faktiskt bli texter som både utmanar och ifrågasätter. Då bränner det till och blir riktigt intressant. Den oro som finns på de bådas horisont är den som vi alla hyser för klimatet och hur klimatförändringarna skall påverka våra och våra barns liv. Tankarna kan absolut kommentera den situation vi lever i nu också med en pandemi som gör varje dag till den första och den sista.

I fredags spanade Jessika Gedin i Spanarna om att det i coronans tid kan bli en renässans för den långsamma och liksom trevande uppvaktningen som måste till när man inte kan mötas i verkliga livet och just så kändes det att läsa den här brevväxlingen. Det var trevande till en början och när det fjortonde brevet var slut så kändes det som om att de båda männen kanske hittat fram till en slags uppriktig kommunikation som skulle hålla för ett möte IRL. Trots det så var tydligen fotograferingen för omslaget inte alls enkelt. I ett av de sista breven beskrivs den underliga känslan som blir när man känner varandra fast ändå inte. att vara nära fysiskt och att komma nära i brevform är uppenbarligen inte samma sak.

Nu är det dags för mig att läsa något av Itkonen, hans böcker finns inte som strömmande på min ljudboksapp så det får bli ett besök i biblioteket. Vill man läsa mer om Westö så är Vi Läsers intervju så bra. Läs den. Ytterligare en  brevväxling som jag kan rekommendera är Innan du försvinner av Jörn och Rafael Donner som jag skrivit om tidigare här på kollot. Är det en slump att jag har läst två böcker från Finland i samma format? Det krävs något extra för att brev ska bli intressant läsning och jag tycker att båda de här böckerna håller. De fångar mitt intresse och de utmanar emellanåt min tanke.

Gå nu genast till affären, köp frimärken, skriv brev och vykort. Skicka dem! Inte nödvändigtvis för att de småningom ska bli en bok utan helt enkelt för att glädja en medmänniska. Gör’t!

Kategorier
Sakprosakoll

Källkritik i april

Idag är första dagen tillbaka på jobbet för mig, efter några veckors isolering. Det är som att komma till ett parallellt universum där ingen är hemma sjuk, varesig elever eller pedagoger. Några hostar och nyser visserligen men jag väljer att tro att det är allergi. Det får mig att tänka på vilka olika bubblor vi befinner oss i. Det var en ren chock att komma ut i världen i morse och inse att ingen håller avstånden, det kryllar av människor överallt och det snörvlas lite varstans. Är det så att det bara är i min bubbla som knogarna spricker av allt tvättande? Jag känner mig som Lady Macbeth. När jag varit hemma har jag inte sett annat än nyheter om Covid-19. Alla facebook inlägg som poppar upp i flödet handlar om karantän och handsprit. Några få hojtar om ekonomin, om att vi inte har råd, om att det bara är gamla och sjuka som drabbas ändå. De tystas snabbt ner. Så kommer man ut i världen och jag börjar fundera på om det där med total lock-down ändå kanske skulle vara en väg att gå om folk nu inte verkar ta det riktigt på allvar?

Jag vet inte. Jag hoppas att jag bara sett en liten del som inte är representativ. En annan sak jag tänker på är hur enormt viktigt det är med källkritik just nu, särskilt sedan igår då det i vanlig ordning florerade en del mer eller mindre lyckade skämt men folk verkade gå på till och med de riktigt uppenbara. Därför tänkte jag här tipsa om några av mina bästa böcker om kllkritik. Det får bli ett snabbt inlägg på rasten på jobbet för även om det kanske är lugnt på många andra ställen så är det fullt ös här.

Emma Frans: Larmrapporten

En fantastisk bok som nästan borde delas ut gratis just nu. Frans skriver med mycket humor om hur man skiljer vetenskap från trams.

Jack Werner: Jag skiter i att det är fejk, det är för jävligt ändå.

Den här har vi skrivit om förut på kollot och vi har även intervjuat Werner appropå boken här.

Viralgranskaren har gått i graven men likt en fågel Fenix har den mer eller mindre återuppstått i Källkritikbyrån som ALLA borde följa på nätet. Briljant journalistik. ”Viralgranskarens handbok” går däremot fortfarande att köpa/låna och rekommenderas definitivt.

Förra året kom Torsten Thurén och Jack Werner ut med boken ”Källkritk” som i rättvisans namn är en uppdaterad version av en äldre bok med samma namn. Den är inte lika populärvetenskaplig i sitt tilltal och riktar sig främst till högskolestudenter men är inte desto mindre intressant om man vill ha mer att bita i.

Det får bli dagens boktips från vardagen här jobb. Sköt om er och tvätta händerna!

Kategorier
Sakprosakoll

Ibland överraskar jag till och med mig själv

Linda
På väg från jobbet för exakt en vecka sedan hamnade jag mitt i “Djuronsdag” på P3 som hade fågelspecial. Inte ett program jag borde fastnat i eller än mindre tyckt var spännande, men faktum är att jag blev helt fascinerad. Hanna och Jörgen intervjuade nämligen Anders Brodin som är professor teoretisk ekologi, specialist på svenska småfåglar och dessutom aktuell med boken Smartast bland mesar om (håll i er nu) talgoxar. Ett av Anders Brodins största intressen är att studera hur våra småfåglar klarar vintern och en av de fåglar som finns hos oss året runt är just talgoxen, som är duktig på att hamstra mat. De tillhör också de mest framfusiga fåglarna som till och med kan knacka på fönstret om de tycker att fågelmataren behöver fyllas på. Det har jag varit med om. Trots att talgoxen är en mes är de minst av allt mesiga.

Ni som inte känner mig så väl förstår inte hur enormt märkligt det är att jag inte byter kanal när småfåglar är ämnet utan faktiskt höjer volymen och lyssnar med stort intresse. Ännu konstigare är det att jag inte kunde sluta prata om talgoxar när jag kom hem och inte kunde förstå att de andra tre i familjen inte tyckte att det var superspännande att vår smartaste mes faktiskt hade två olika läten, inte bara det  trestaviga “tsi-tsi-dää-tsi-tsi-dää” som bönderna förr tyckte lät som  “lite hö, lite hö” och därför såg som en ren provokation, utan också det tvåstaviga “tita-tita-tita”. Det verkar som att de oftare var trestavig förr, berättade Brodin för mig och jag för make och barn. De brydde sig inte nämnvärt, men jag har lyssnat som en besatt under mina promenader den senaste veckan och kommit fram till att de tvåstaviga är vanligare hos oss, förutom längre ut i skogen då jag faktiskt hörde några trestaviga läten. Det stämmer med teorin Brodin berättade om att deras läten blir tvåstaviga när det finns mycket störande ljud runt dem.

När jag klickade mig in på Storytel och började läsa Smartast bland mesar chockade jag till och med mig själv. Visst har jag med glädje studerat småfåglarna vid fågelbordet utanför köksfönstret (som vi hade tills vi skaffade katter) och visst njuter jag av fågelkvitter så här på våren, men så mycket längre sträcker sig inte mitt intresse för småfåglar. Jo, jag jublar när jag ser årets första sädesärla och tycker att det är riktigt stämningsfullt att se domherrar på vintern, men talgoxar, hur spännande kan de vara egentligen? Väldigt skulle det visa sig.

Jag började läsa och blev mer och mer intresserad av vår vanligaste mes som också är en av våra vanligaste fåglar. Jag har lärt mig att “vår” talgoxe heter Parus major på latin och att den mindre ostasiatiska versionen heter Parus minor. De är inte bara mindre utan också blekare än den större talgoxen. På den amerikanska kontinenten finns det däremot varken talgoxar eller blåmesar, men väl talltita som kallas chick-a-dee på amerikanska, ett onomatopoetiskt namn. Att tita ens var en sorts mes hade jag ingen aning om och helt ärligt (men nu skäms jag lite) visste jag faktiskt inte att talgoxen är en mes, trots att jag har full koll på att den är i princip identisk med blåmesen (något som yngste sonen upplyste mig med med självklarhet och tyckte att jag var sjukt korkad som inte visste det). Nu fattar ni kanske hur lite jag vet (eller visste) om talgoxen. Nu vet jag mer och har till exempel lärt mig att det till synes enformiga lätet inte alls är så enformigt som det kan låta och att frekvensen kan skilja sig åt väldigt mycket beroende på omgivningen. I Japan har en mängd studier gjorts på just talgoxar, eller vad de nu heter på japanska. På latin är det i alla fall Parus minor.

Frågade man Linné hette fågeln just talgoxe, medan bland andra Strindberg kallade arten för solsvärta. Fint, eller hur? Lika fint är det kanske inte att talgoxen gärna kalasar på bin under vinterhalvåret och hänger hos biodlare för att kunna käka bin direkt från kupan. På våren käkar de istället humlor eller fjärilslarver och det är väl inte heller så himla bra i dessa dagar när vi behöver alla insekter som vi kan få. Är de riktigt hungriga kan de till och med hacka sönder huvudet på andra småfåglar för att käka upp deras hjärnor och fladdermöss i vinterdvala ligger också illa till. Och mjölkkapsyler, Brodin berättar om hur hur många vittnat om talgoxarnas mjölktörst som resulterade en svärm av fåglar som följde mjölbilarna i Storbritannien på 20-talet och sönderhackade kapsyler även i Sverige på den tiden vi hade mjölken i flaskor.

Vad finns det då för belägg för att talgoxar är smartast av mesar? En som kommit fram till det är den ungerske forskaren Lajos Sasvári som på 70-talet tränade ett gäng talgoxar, blåmesar och entitor att hitta mat i ett hål som gradvis täcktes av en duk. Talgoxarna klarade det riktigt bra, medan entitorna var rätt tröga. Helt galet vilka forskningsprojekt det finns och ännu mer galet att jag bryr mig det minsta om dem. Det finns många intressanta studier i Smartast bland mesar som verkligen visar hur smarta talgoxar är. Ibland blir det lite väl teoretiskt och träigt, men mest är det oväntat spännande.

En bok om talgoxar som jag slukade och det är inget aprilskämt utan dagens sanning. Så himla märkligt.

Kategorier
Kulturkoll

Vardagslunk

Lotta

Det är många som upplever en helt annan vardag än för en månad sedan. För min del rullar det mesta på som vanligt, än så länge. Jag jobbar ibland hemifrån, men oftast åker jag in till  kontoret som är lugnt och tyst (och virusfritt) med bara en handfull kollegor. Resten jobbar hemma.

Jag får mer gjort, har bättre skrivbord, flera skärmar, och glass i frysen. Hemmet lockar visserligen med en söt hund, men också med hemmavarande tonåringar som äter upp all eventuell glass som skulle kunna finnas.

Så check på jobbet. Den delen flyter på som förut, inga större störningar, inga kundtapp eller permitteringar, business as usual. Bra det.

Men efter jobbet då? Läsningen och tv-tittandet är fortsatt i virus mode. Är det inte presskonferenser, virusdebatter eller konspirationsteorier så är det nästan inte intressant. Skriva ett blogginlägg? Har noll inspiration.

Jag har inget fokus på något annat än virus. Det funkar inte att läsa böcker – förutom Hanne Vibeke Holsts Som pesten som jag  just nu läser och inte kan slita mig ifrån. Så om jag nu inte kan bryta virusvågen så får jag väl surfa vidare på den. Omfamna den. Grotta ner mig tills allt är över.

Så ge mig gärna era bästa tips på virusläsning eller virusfilmer!

Kategorier
Kulturkoll

Vardagen som statlig köksbordstjänsteman

linje-ulrica

Sedan ett drygt år tillbaka arbetar jag som talboksspecialist på Myndigheten för tillgängliga medier, MTM, som nyligen omlokaliserat från Stockholm till Malmö. Precis när vi efter ett år av pendlande hade fått flytta in i våra nya lokaler och laddade för en storslagen invigningsfest med kulturministern som gäst, fick alla planer ändras på grund av ett elakt virus.

Jag brukar inte skriva så mycket om mitt arbete här på bloggen, men tänkte göra ett undantag nu och berätta lite om hur vardagen på myndigheten kan te sig för tillfället när verksamheten i stor del bedrivs från olika köksbord och hemmakontor, men också för de människor som använder de produkter och tjänster som vi arbetar med.

“Min” myndighet tillhör kanske inte den mest samhällskritiska verksamheten, men i uppdraget ingår att göra litteratur och samhällsinformation tillgänglig för personer med olika typer av läs- eller funktionsnedsättning, och det vi gör är till stor hjälp för många personer runt om i landet.

Under myndighetens paraply ligger till exempel nyhetstidningen 8sidor. Det är en tidning som är specialiserad på lättlästa nyheter och många i tidningens målgrupp har den som sin enda nyhetskälla. Det har verkligen blivit tydligt i dessa oroliga tider och antalet besök på tidningens webbsida är rekordhöga och inte minst den sida som på ett tydligt sätt med ett enkelt språk svarar på frågor om Corona-viruset. Redaktionen är den enda del av myndigheten som fortfarande finns i Stockholm och just nu är vi extra måna om kollegorna där.
Att se till att dagstidningar omvandlas från papperstidning till taltidning är ett annat viktigt uppdrag, där andra kollegor arbetar hårt med att hålla ställningarna. Än så länge är de flesta medarbetare friska och jobbar på hemifrån, men vi måste parallellt arbeta med kunskapsöverföring på distans så att det finns fler av oss som kan samma arbetsuppgift om sjukdom drabbar.

Runt om i landet finns också en grupp fantastiska läsombud som arbetar med lässtöd som en del av sitt vanliga arbete inom LSS- och äldreomsorg, och frivilliga högläsare som besöker äldreboenden, dagverksamheter och privatpersoner. Den här verksamheten har av naturliga skäl fått stå tillbaka en hel del eftersom flera av de som vanligtvis tar del av verksamheten tillhör riskgruppen, men vi har förstått att det är många som saknar just den här aktiviteten och som känner sig ännu lite mer isolerade just nu.

Talböckerna jag arbetar med används till största delen av studenter som behöver sin kurslitteratur inläst för att kunna tillgodogöra sig sin utbildning. Troligen kan vi få fler inläsningsförslag när ännu mer utbildning sker på distans. De som vi anlitar som inläsare är en väldigt viktigt kugge i det maskineriet som ni förstår, och för tillfället befinner sig alla våra talboksleverantörer och deras inläsare i Stockholm – som ju är ett av de mest drabbade områdena. Och visst påverkar den här märkliga vardagen våra inläsare. Vårvintern och vabruari är inte snälla i vanliga fall. En vanlig förkylning är nog så besvärligt för den som har sin röst som arbetsredskap och ett virus som ger hosta gör inte saken lättare. Men vi har fantastiska samarbetspartners och väldigt förstående användare som gör uppdraget lättare.

Det finns många fler verksamheter som arbetar med t.ex. punktskrift, taktila material samt utbildning och information som alla är värda att nämnas, men det här börjar nästan likna ett sponsorinlägg för tillgängliga medier. Men jag är väldigt uppfylld av uppdraget och stolt över mina kollegor som både har användarnas bästa för ögonen och som ställer upp för sina arbetskamrater på alla möjliga sätt. Krisplaner och beredskapsdokument i all ära, men det är ändå stödet från kollegor och ledning som känns tryggast.

Jag inser också hur otroligt förmånligt det är att ha ett arbete som till stora delar kan skötas nästan lika bra på distans och som också ge mig möjlighet att vara hemma med mina barn om det skulle behövas. Jag må sakna mina kollegor, svära över att det buggar med Teams-uppkopplingen och muttra lite över att köksbordet inte är det bekvämaste arbetsplatsen – men det är när allt kommer omkring lyxproblem just nu.

Bild: pexels.com