If you can’t beat them, join them

Linda
Om jag får bestämma är det verklighetsnära böcker, tv-serier och filmer som gäller. Drama ftw liksom. När resten av familjen får styra är det helt andra saker som står på programmet. Det började redan innan barnen föddes och jag insåg att det inte var möjligt att undvika filmatiseringarna av Sagan om ringen. Vissa saker får man helt enkelt göra för husfriden. Det jag insåg då var att de förlängda versionerna är en förutsättning för att den som likt mig aldrig tagit mig igenom böckerna ska förstå någonting alls. Jag fattade också att det gäller att köpa förutsättningarna och gilla läget. I en fantasivärld finns en massa märkliga figurer och om det ska gå att tillbringa ens några timmar i den världen måste du acceptera att invånarna i den tycker att dessa märkliga figurer är fullständigt normala. Här funkar den gammaldags fantasyn likt Sagan om ringen hyfsat fint, men jag fixar fortfarande inte varken Star Trek eller Star Wars. Karaktärerna i dessa serier är så knäppa att jag har svårt att låta bli att skratta och tydligen är det inte filmer och serier som är okej att skratta åt.

Den ömma modern har fått kapitulera många gånger. Vilken förälder har inte fått göra det förresten? Det finns väl ingen som på riktigt uppskattar Teletubbies eller andra menlösa barnprogram? Jag är faktiskt evigt tacksam över att Babblarna inte slagit igenom när mina barn var små, för jag är inte säker på att jag hade kommit igenom småbarnsåren levande om jag tvingats titta och lyssna på dem. Efter barnprogrammen och alla animerade filmer har vi nu nått hjälte- och fantasyåldern. Vi har också sett en rad mer eller mindre absurda dystopiska tv-serier. Vill den ömma modern ha gemensam tid med sina barn (förlåt, tonåringar) är det bara att köra. Faktum är dock att det faktiskt finns både filmer och tv-serier som jag uppskattat på riktigt.

Här är en två tv-serier och en film som hela familjen O tyckt om:

The 100

Det har gått 97 år sedan hela världen förstördes i ett kärnvapenkrig. I rymden bor tusentals överlevande i ett stort rymdskepp kallad The Ark (självklart) och ledarna beslutar att skicka ner hundra ungdomar för att undersöka om det skulle vara möjligt att återvända. De är alla skyldiga till mer eller mindre allvarliga brott och deras straff är att resa till jorden. Ett hårt straff kan tyckas, men det ska ses mot bakgrund av ett annat vanligt straff som går ut på att kasta ut brottslingar från rymdstationen rätt ut i rymden.

Nu ska alltså dessa hundra ungdomar bygga upp ett eget, nytt samhälle. Självklart är det bäddat för maktkamp och bråk, men också en massa spänning. Det visar sig nämligen att jorden inte alls är tom, utan att Skaikru, som är folket på The Ark bara är ett av flera folk som bor på jorden.

Serien har hittills fått sju säsonger och fem av dem finns på Netflix. Det blir lite väl mycket våld och märkliga strider ibland, men trots det är det en helt okej serie. Karaktärerna är intressanta och det finns en hel del superkvinnor bland dem. Det är också spännande med en värld som på samma gång är medeltida och väldigt modern.

The Good Place

En mer stillsam, men fortfarande övernaturlig serie är The Good Place med bland andra Ted Danson och Kristen Bell som utspelar sig i en version av himlen kallad The Good Place. Helvetet är självklart The Bad Place. Till The Good Place kommer Eleanor Shellstrop efter att ha blivit överkörd av en lastbil och ganska snart inser hon att hon inte alls borde hamnat på det bra stället med alla goda människor, utan istället i helvetet. Nu måste hon göra allt för att låtsas vara väldigt mycket godare än hon egentligen är och framför allt var.

De första två säsongerna av The Good Place finns på Netflix, men i USA har den fjärde och avslutande säsongen just sänts.

Captain Marvel

I Marvels universum finns få gränser och dessa superhjältefilmer borde verkligen inte vara något för mig. Ändå klarar jag de faktiskt bättre än jag kunde föreställa mig. Mest tycker jag kanske om Captain Marvel som handlar om hjälten Carol Danvers spelad av Brie Larson. Hon är en av få kvinnliga superhjältar och sådana behövs verkligen.

Visst är det märkligt att en film med en massa riktigt annorlunda figurer faktiskt gick hem även hos den skeptiska modern? Annars händer det inte sällan att jag somnar till när det blir för mycket av den varan.

Två tips till är Lucifer som jag skrivit om här på Kulturkollo för ungefär ett år sedan och Good Omens som Helena skrev om i helgen som gick.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.