Sjöjungfrun tilldelas Joyce Carol Oates

”Hon är en litterär tungviktare, vars imponerande produktion under sex decennier utmanat oss med frågor om våld, sexualitet, etnicitet och familj. Hennes skildringar av amerikanska drömmar och mardrömmar fungerar som en universell kartläggning av den moderna människans sociala problem och neuroser. Samtidigt innehåller hennes främsta verk de ibland förbisedda ingredienser som en gång gjorde de gamla klassikerna lästa: De är underhållande berättelser med stilfullt frammejslat driv. Sjöjungfrun 2024 tilldelas en av vår tids allra största författare – Joyce Carol Oates.”

Motiveringen ovan kan vi läsa på Bokmässans hemsida och riktigt roligt är det att JCO kommer till Göteborg för att ta emot priset som instiftats för att fira Bokmässan 40 år.

Såklart måste vi prata lite om Joyce Carol Oates författarskap. Vi kör en Kulturkollo konfererar:

Anna: I somras på ett kalas kom det på tal om favoritförfattare och en av storläsarna som var med sa att Joyce Carol Oates var hennes favoritförfattare, jag höll inte riktigt med för jag tycker att hennes produktion är lite ojämn. Jag har läst fantastiska romanbyggen som Blonde men också böcker som känts lite halvfärdiga. 58 romaner, essäer, noveller och pjäser, vad tänker ni, ligger det henne till last att hon är så otroligt produktiv?

Ulrica: Det verkar i alla fall ligga henne till last i nobelprissammanhang. Jag hoppas alltid lite på att hon ska få priset, men har insett att det nog inte kommer att hända. Men jag håller med, hon är ojämn. Men när hon är bra så är hon väldigt, väldigt bra.

Annette: Jag kan bara instämma. Jag tycker väldigt mycket om en hel del av Oates, men måste ju erkänna att allt inte riktigt håller måttet. Det måste ju nästan bli lite dippar då och då i hennes enorma katalog, det vore ju konstigt annars. Jag hoppas också alltid lite på nobelpriset, men inser samtidigt att det förmodligen aldrig kommer at hända.

Anna: Ska jag välja en favorit så får det bli Dödgrävarens dotter. I den har Oates hämtat inspirationen till sin roman ur sin egen släkts historia, farmoderns levnadsöde bildar ramberättelsen. Romanen börjar med att en tyskjudisk medelklassfamilj flyr till New York. Det är trettiotal och livet i det nya landet blir inte helt enkelt, fadern kan bara få ett jobb som dödgrävare på en kyrkogård och modern lär sig inte språket. Hoppet ligger hos dottern, född i det nya landet och med alla möjligheter att få ett bättre liv. Dödgrävarens dotter är en roman helt i min smak, engagerande livsöde berättat mot en historisk fond som kommenterar samtiden.

Ulrica: Det är också min absoluta favoritbok av Oates. Jag blev helt tagen när jag läste den. Det är ett väldigt bra romanbygge, och precis som du säger Anna, engagerande livsöden. En annan av hennes romaner som jag tyckte mycket om är Little Bird of Heaven (Lilla himlafågel). I den mördas en kvinna och hennes älskare anklagas för mordet. Så möts den mördade kvinnans och älskarens dotter och de fascineras av varandra mot sin vilja. Det är en en bok som jag läste med en olustkänsla i hela kroppen, men den är ändå så fängslande.

Hanna: Jag älskade också Dödgrävarens dotter, som också var den första boken jag läste av Oates. Men om jag ska välja en favorit så är det Svart flicka, vit flicka, som beskriver ett påtvingat förhållande mellan två flickor som paras ihop att dela studentrum. Det går inte alls som den vita flickan vill. Hon vill visa sig god och bli vän med en svart flicka, medan den svarta flickan inte alls är intresserad av en vänskap.

Annette: Om jag ska välja några favoriter så får det nog bli Blonde, Bellefleur och Mörkt vatten. Blonde minns jag att jag satt uppe en hel natt och läste ut för jag kunde bara inte lägga den ifrån mig, jag var helt golvad och sedan lite omtumlad när jag läst klart. Jag var också beredd på att tro på vartenda ord och var helt övertygad om att det var exakt så det hade gått till när Marilyn Monroe dog. Bellefleur är en helt annan typ av roman, mer av gotisk familjeberättelse som påminner till viss del om Márquez Hundra år av ensamhet. I mörkt vatten går tankarna till den unga kvinna som dog när senator Ted Kennedy körde av vägen och ner i vattnet på ön Chappaquiddick 1969. Oates förlägger dock sin berättelse till 1991 och låter offret själv komma till tals.

Hanna: Jag måste vara en av få som älskar Joyce Carol Oates TROTS Blonde, som jag inte alls gillade 🙂

Ulrica: Vad säger ni om Joyce Carol Oates som ungdomsboksförfattare då?

Annette: Foxfire, som i och för sig inte klassas som ungdomsbok men som ändå hamnar i gränslandet, tycker jag väldigt mycket om.

Anna: Ja, och Freaky Green Eyes gillade jag skarpt!

Vilka är era favoriter i JCO s omfångsrika författarskap?