Årsutvärdering Hanna

Då var det min tur att utvärdera året 2024. Jag är en av de nya i Kulturkollogänget och det har varit mycket roligt att vara med såhär långt. Året har inte präglats av enormt många nya läsupplevelser och fantastiska utmaningar, så som jag brukar vilja ha det. När det kommer till läsningen har jag mest hållit mig flytande och lyssnat på gamla godingar och försökt ta mig igenom en och annan ny bra bok. Som kulturår i stort var 2024 ett mycket bra år.

Det har blivit några underbara läsupplevelser och jag har haft fina stunder vid husväggen på landet, även om den där riktiga läsglädjen aldrig infunnit sig. Idag är det nyårsafton och då ska en massa löften utfärdas. För mig blir det kanske inte så många löften, mer önskan om att finna läslusten igen.

Årets läsupplevelse: Det åttonde livet av Nino Haratschwili är en fantastisk exposé genom den georgiska historien. Vi får följa en familj där människorna tar lite olika vägar i livet. En helt fantastisk bok som är väl värd att läsa, trots sina 1200 sidor (jag läser helst inte tegelstenar).

Årets kulturupplevelse: Vår resa till Rügen i somras. Där hade vi den perfekta blandingen av museer och sevärdheter och bad.

Årets tv-serie: För mig var det Badhotellet, den mysiga danska serien som utspelar sig på 20- och 30-talen i närheten av Skagen. Jag såg igenom hela serien i väntan på den 10:e och sista säsongen. Serien fick ett värdigt avslut.

Årets film: Det var roligt att äntligen få se Flykten från DDR. Den sändes på SVT på årsdagen av Berlinmurens fall.

Årets låt: För mig är årets låt det finska bidraget i Eurovision, No rules. Jag har en son med ADD som beskrev livet med och utan medicin att medicinen gör att hans kropp talar om vad han ska göra och utan medicin är livet No rules. Och vi föräldrar förstår bättre att medicin kan vara nödvändigt för att klara skolan, men att det också är viktigt att få leva No rules-liv också.

Årets huvudperson: Det är svårt att välja ut någon eftersom jag inte läst något där huvudpersonen sticker ut. Så jag väljer Alli i När fåglarna vänder åter av Merja Mäki. Boken är en helt fantastisk skildring av det karelska folket som förlorade sin hembygd i andra världskriget och fick sätta bo någon annanstans i Finland.

Årets bikaraktär: Kulturmannen Hans i Jenny Erpenbecks prisade roman Kairos är en underbar karaktär att verkligen avsky. Platsen är Berlin och tiden är strax före och strax efter murens fall och när muren faller, faller Hans med den och det är underbart att få uppleva, om ni förstår vad jag menar.

Årets mest oväntade: Ludmila Engquist skrev en bok och talade ut. Det såg jag inte riktigt komma. Ännu mer oväntat var att jag på bokmässan fick ett tillfälle att ta en selfie med henne.

Årets nostalgitrip: Det är visserligen inte min nostalgi, men jag reste i somras i annans nostalgi. Eller ostalgi som det kallas. Jag och familjen campade i ett tält ovanpå en Trabant i före detta DDR. Hela campingen var en del av en DDR-upplevelse som tyvärr blev allt för autentisk för oss.

Årets nya bekantskap: Jag upptäckte australiensiska Kate Morton som jag upplevde hade lite spännande romaner med en mystisk hemlighet som bas. Tyvärr läste jag två böcker som visade sig vara nästan exakt likadana, så jag tröttnade nästan lika fort som jag upptäckte henne.

Årets återseende: Jag läste äntligen om Elefantens öga av Inger Alfvén och blev inte besviken. Den var till och med bättre än vad jag mindes.

Årets käftsmäll: Joost Klein och Nederländerna diskades från Eurovision, kanske inte för att han gav någon på käften, men iaf hotat om något liknande. Han gick mot en topplacering i finalen och hade kunnat vinna. Nu vann istället den betydligt mer slätstrukna The code från Schweiz. Jag undrar om inte diskningen ledde till en kompromissvinst. Kanske hade Kroatien tagit hem segern om Joost Klein inte hade sprungit runt och hotat folk. Det får vi dock aldrig veta.

Årets kvinnokamp: Jag läste den gamla kortromanen Albertine av norska Christian Krogh från 1886. I den försöker författaren få upprättelse för prostituerade kvinnor som på den här tiden tvingades till förnedrande undersökningar hos läkare.

Årets gråtfest: Tigerkakshjärta av Lina Nordquist fick mig att böla på tunnelbanan och andra olämpliga ställen. Det var en mycket fin bok om fattigdom och missbruk och att välja ett eget liv som vuxen. Jag fick också möjlighet att prata med Lina om boken.

Årets lyckopiller: Jag har stora barn som älskar att upptäcka kultur med mig! Självklart är det inte friktionsfritt eller allt klang och jubelsång när vi ska göra något kulturellt, men det är en helt annan sak än förr. Barnen tycker om att åka på bilsemestrar med blandat innehåll och vi måste inte tillbringa dagarna på olika vattenland. Havet går också bra.

Årets obehagligaste: Det svenska styckmordet på SVT. Obehagligt mord såklart, men också det justitiemord som begicks efteråt.

Årets klassiker: Jag läste om Purpurfärgen av Alice Walker på originalspråk. Det var på tiden, men blev inte den euforiska upplevelse jag hade hoppats på.

Årets aldrig mer: Jag är så oerhört trött på Sarah Morgans julromaner. Men nästa jul är det säkert glömt, tyvärr.

Årets kan-inte-släppa den: Internatet av Serhij Zjadan var en otrolig upplevelse av ett Ukraina i krig. Den skrevs redan 2015, men skulle lika gärna kunna utspela sig idag. Såklart.

Årets men-för-helvete: Trump. Behöver inte säga mer.

Årets debut: Jag läste bosnienserbiska Lana Bastašić debutroman Catch the Rabbit från 2021 och tyckte mycket om den. Ett övergripande tema var motsättningarna mellan bosnienserberna och bosnienmuslimerna.

Årets pristagare: Han Kang fick nobelpriset i litteratur. Oroligt roligt och välförtjänt!

Årets titel: Högt över havet av Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson. Fick möjlighet att prata om detta med självaste Arja Saijonmaa som var förvånad över att hennes låt är så förknippad med Finland i Sverige att en bok om förbindelserna mellan våra länder fått den titeln.

Årets skämskudde: SVT:s julsatsning Whiskey on the rocks som skulle vara rolig när det inte var det och där de av någon märklig anledning gjort ryssarna till fåniga fylltrattar och svenska ÖB till en krigshetsande kommunisthatare. Alla är lika goda kålsupare-prylen kändes oerhört malplacerat när det inte var roligt.