Kulturkollo konfererar: Stinas jojk

I Stinas jojk av Mats Jonsson berättar han i serieform den sanna historien om Stor-Stina, en sameflicka från Malå som inte slutade växa. Vid en tid då det inte var ovanligt att människor med ovanligt utseende visades upp mot betalning, blev den ovanligt långa flickan övertalad att åka på turné i både Sverige och Europa. Hon visades inte bara upp, utan mättes och undersöktes bland annat av rasbiologen Anders Retzius. En historia som skildrar både Stina och hennes samtid.

Ulrica: Lite klurigt var det allt att läsa en bok i den här formen. Jag är inte van att läsa serietidningar eller grafiska romaner och får anstränga mig för att inte läsa för snabbt och för att komma ihåg att ”läsa” bilderna också. Jag funderade på den tilltänkta målgruppen också. Lockar formen och illustrationerna barn och hittar den här boken verkligen till den 9-12 årige läsaren. Det är inte självklart en lättillgängligt berättelse bara för att den är i serieform. Eller vad tänker ni?

Annette: Jag är inte alls van att läsa grafiska romaner och precis som du så var jag tvungen att sakta ner för att hinna ta del av bilderna och inte bara texten. Det tog ett tag att komma in i rätt takt men när man hittat rätt så är det verkligen en fröjd att långsamt bläddra sig igenom boken, det tragiska levnadsödet till trots. En del av illustrationerna är så otroligt vackra och effektfulla att jag skulle vilja ha dem på väggen. Jag blir sugen på att försöka läsa fler grafiska romaner, det gav mersmak.

Anna: Jag arbetar med elever i mellanstadieåldern och jag tror att boken kan ha svårt att hitta läsare i den åldern, rätta mig om jag har fel men jag tänker att det mer är alla vi lärare och kulturintresserade som läser. Även de elever som gått vidare från Dagbok för alla mina fans och liknande serier som är älskade av många barn så är vägen troligen lång innan de tar sig an Stinas jojk. Jag kommer tipsa om den och använda några uppslag i min undervisning men hela boken är tveksamt.

Hanna: Håller med om att den är lite svår för den åldern. Jag är van vid att läsa grafiska romaner, men den här känns inte extra lättillgänglig fast den är för lägre åldrar än vad jag brukar läsa. Tror också att man behöver en viss förförståelse, eller?

Annette: Jag håller med, jag tror att formen gör att det blir problem med att nå ut till läsare 9-12 år. Jag tror också att det blir fler vuxna som kommer att läsa och jag tror absolut att en del förförståelse krävs. Förhoppningsvis så väcks också intresset hos läsaren, så man vill läsa och lära sig mer om samernas historia i allmänhet och kanske Stinas levnadsöde i synnerhet. Jag tänker tipsa om boken när jag har boktips för vuxna på bibblan.

Linda: Jag tyckte faktiskt att det var en väldigt läsvänlig grafisk roman där bild och text samspelade fint, men kan hålla med om att målgruppen är något äldre läsare. Däremot kan jag absolut tänka mig att använda boken på gymnasiet nu när samernas historia får ta mer plats i den nya kursplanen för historia. Vi har just pratat om rasbiologi, rashygien och jag har introducerat eleverna för både Retzius och Lundborg. I det sammanhanget passar Stinas jojk bra.

Carina: Den här gillade jag! Det var så fint och effektfullt gjort att texterna på samiska och svenska var skrivna på olika sätt så att jag som läsare kunde förstå allt men ändå särskilja de två språken. Det var också väldigt bra berättat att få fram både Stinas öde, samernas liv och svenskarnas förtryck parallellt. Så obehagligt när Retzius mätte Stinas skalle och konstaterade ”Ansiktsbildningen ej lapsk, ej obehaglig” vilket fick Sara att börja reflektera över om det var något fel på hennes ansikte. När Stina blev runtforslad i Europa för att visas upp blir man också påmind om hur illa funktionsvarierade och ickevita personer behandlades på cirkusar och freak shows. Jävla mänsklighet till att vara hemsk.

Anna: Ja, det var verkligen en rejäl påminnare om hur vi människor hanterat och behandlat de som majoriteten uppfattat som annorlunda. På något vis så känns den här boken extra viktig läsning i det samhälle som just nu råder runt om i världen. Den rasbiologiska klangbotten som vibrerar genom hela boken är så viktig att minnas och när jag läste att Stinas kvarlevor hittats i en kartong på vinden på KI och i maj 2024 återbördades till kyrkogården i Máláge så blev det extra känslosamt. Så värdigt efter allt ovärdigt som hon utsattes för.

Hanna: Jag tyckte att det var ett fint porträtt av Stina, som en liten upprättelse för hon hur behandlats både som död och levande.

Linda: Det är otroligt viktigt att historier som Stinas berättas och når ut. Mats Jonsson skapar en fin balans mellan det historiska och ”vetenskapliga” kring Stina och hennes personliga resa. Det gör att hon blir så mycket mer än ett freak. Jag kan respektera hennes konstaterande att hon skulle blivit ”gjord till åtlöje” var hon än befann sig och att det därför var lika bra att tjäna pengar på det.

Ulrica: Jag tycker om att det framgår att Stina, trots allt hon blev utsatt för, använde situationen till att se till att tjäna ihop pengar till sin familj och på något sätt tog sitt öde i egna händer. Jag uppskattade också den fina skildringen av relationen mellan Stina och hennes syster Sara.

Annette: Just relationen mellan systrarna var en av delarna jag gillade mest. De stod så nära varandra i allt, och hade en stark ömsesidig respekt. Det var jobbigt att läsa de sidor där de blev lite osams, när Sara ventilerade att hon alltid skött om Stina och anpassat sitt liv efter hennes. Det var också jobbigt när man förstod att Stina hade så fruktansvärt ont i perioder och att det inte fanns någon hjälp att få. Vad mycket hon fick utså, plus att det måste ha varit fruktansvärt för Sara och föräldrarna att inte kunna lindra smärtan och ångesten den måste ha bidragit till.

Hanna: Jag tänker att Stina var van vid att behandlas som ett freak vart hon än kom. Hon visste att det inte skulle bli bättre där hemma. Den lilla kärlekshistorien var också så fin. Vet inte hur sann eller sannolik den var, men det var fint att Stina fick bli lite kär mitt i allt.

Linda: Ett normalt liv (vad det nu är) hade troligen varit omöjligt, men jag tycker också om mötet med ”den långe nubiern” som inte alls var en nubier. Det är enda gången Stina får känna sig som en ganska vanlig kvinna och det känns hoppfullt.

Carina: Trots att den gick snabbt att läsa hade den mycket innehåll som dröjer sig kvar. Till exempel när Stina hade blivit uppbjuden till dans av en soldat och sen viskade till sin syster på kvällen att hon förstod att han bara skojade. ”Du behöver inte oroa dig för mig, Sara. Nog förstår jag. Ibland måste jag bara få låtsas att jag inte gör det.”

Annette: Det var en av de starkaste scenerna i boken. Jag grät när jag läste de sidorna.

Linda: Och jag grät när jag läste slutet om de ovanligt långa mannen som visade sig vara Stina. Så fint att hon fick vända åter till sin hembygd. Trädet som Stinas pappa använde för att följa hur mycket hon växte och hur det gör en egen resa fick mig också att fälla en tår.

Som ni märker så finns det mycket att prata om när man läst Mats Jonssons Stinas jojk, har du läst? Vilka var dina tankar?