Om tecknade pansarbjörnar

Men alltså, varför har ingen berättat för mig att Pullmans ”Den mörka materian” har blivit seriealbum??? Va? Eller det har ni säkert men varför lyssnade inte jag då? Jag inser att det inte är första gången jag tjatar om Pullmans trilogi men den förtjänar att uppmärksammas och jag är så glad att den har kommit i ropet igen i och med TV-serien som gick i julas. Den skrev jag om då men vad jag tydligen missat var att hela första boken kommit som serie dessutom. Eller ska komma rättare sagt, för del tre släpps i mitten av mars. Jag hoppas verkligen att de följande delarna i trilogin plockas upp också för det här är så himla bra.

Det är den franske författaren och illustratören Stephane Melchior som skapat serien och jag hittar tyvärr väldigt lite information om honom men det gör kanske inte så mycket. Det är slutprodukten som är det viktiga och detta är verkligen ett album som klarar att både förmedla Pullmans historia och samtidigt göra sin egen grej. Lyra ser inte alls ut som jaa tänkt mig men hon ser heller inte ut som hon gör i någon av filmatiseringarna.

Vad Melchior verkligen lyckas med, och på väldigt få sidor, är att förmedla hur viktig Roger är för Lyra trots att de är så totalt olika. Ingen av dem har någon familj och båda söker någon sorts samhörighet. Det samma gäller daimonerna som är lika mycket del av alla människors personlighet som de är någon sorts syskon/bästa vän. En förkroppsligad själ helt enkelt.

Historien gör sig bra som seriealbum och jag tror att man kan uppskatta dem även om man inte läst böckerna. Med det sagt så jo, naturligtvis är det svårt att helt fånga känslan i böckerna. De är trots allt så väldigt omfångsrika. Som nördigt extramaterial för den som inte riktigt får nog så är det här finfint däremot.